Tiden rinner iväg...
Jag 'lämnade allt' bakom mig.
Jag 'tog min Mats ur skolan'.
Jag 'skrev ut mig' från hela den psykiatriska sektorn.
För att överleva!!!
Jag valde att lägga mitt fokus på det som fungerar.
Det jag är bra på och det jag vill och längtar efter.
Jag slutade 'slåss mot Goliat'.
Och det går bra!
Konkret så gick jag från en 100% sjukskrivning till att helt försörja mig själv för ca ett år sedan.
Åh, en sådan befrielse!
Jag jobbar nu 50% som personlig assistent, ca 25% som anställd med massage på företag och resten i mitt egna företag, CreativeConnection. Det har varit ett utmanande och givande år, och jag har inte för en sekund ångrat mitt beslut!
Jag tänkte: jag vill inte längre vara en ''ambassadör' för 'psykisk ohälsa'. Jag vill istället prata om, och leva i, psykisk HÄLSA. Jag vill inte längre stånga mitt huvud blodigt gentemot attityder som inte går att förändra, stigmatiserande utanförskap och andra människors projektioner.
För även om mycket bra har hänt - t ex genom kampanjen Hjärnkoll - så står vi fortfarande och stampar utifrån ett behov att definiera människor och individer som 'sjuka' och 'friska'. För mig har det mer och mer blivit så att när jag träffar en person som känns levande och kreativ, så frågar jag: jaha, och vad har du för diagnos då?
Det är inte hållbart i längden.
För det är inte individen som är sjuk, Det är hela samhällssystemet!
Jag kan inte vara både artist, terapeut, medmänniska och politiker - på samma gång.
Vi MÅSTE börja samverka för ett bättre samhälle, som jag ser det!
Tiden är 'hög', och svårigheterna och utmaningarna är stora. Men med enade krafter kan vi göra något bra av det hela.
Det är jag helt säker på!
