En av de svåraste delarna att balansera med vid bipolär sjukdom är vad som sker i våra relationer, eftersom svängningarna går utanför normala ramar. Både manier, psykoser och depressioner påverkar de allra närmaste relationerna på ett mycket påfrestande sätt. Anhöriga får stundtals inta rollen som 'hjälpare', vilket är mycket olyckligt, som jag ser det. Jag beundrar alla tappra själar som fortsätter att försöka, trots beteenden som inte platsar i en god relation. Som jag ser det, utifrån mina egna erfarenheter kan detta symtom leda till att relationen inte håller, och separation blir oundviklig till slut. Jag ställer lika höga krav på mig själv som på andra. 'Tuff kärlek', kan man kalla det. Resultatet, när det kommer till denna fråga, blir att jag inte kan skylla mina beteenden på en 'sjukdom'. Det påståendet härrör från perspektivet att jag inte ser denna 'åkomma' som en sjukdom , utan som en process. En process, ständigt stadd i förändring - om jag VILL det. Men här finns sjukdomsvinster att hämta!
''Du måste tänka på att jag är sjuk, så jag kan inte rå för att jag beter mig illa ibland''.
Det perspektivet håller inte för mig - eftersom jag vill uppleva intima, ärliga och trygga relationer.
Jag vet att det kan tänkas vara ett 'grymt' perspektiv, och att jag ställer, ibland, orimligt höga krav på mig själv. Men det är inte det jag vill komma fram till här.
Jag ställer mig i mina anhörigas skor ibland, och känner efter hur det kan se ut från deras perspektiv. En av manins starkaste symtom är att jag slutar lyssna på andra. Jag överskrider människors gränser på ett oförskämt sätt och pratar som en kvarn...Det är ju kul och inspirerande - till en viss gräns, men när den gränsen infaller, fortsätter jag i alla fall. Min envishet vet inga gränser, och jag anser att jag har rätt i mina perspektiv - och att alla andra har fel (om det uppstår meningsskiljaktigheter).
När jag är manisk agerar jag utifrån en slags inre känsla av 'berättigande'. Ja, det är som om jag tycks tro att hela världen kretsar kring mig och mina behov, och att just mina perspektiv alltid är de riktiga. Detta beror, för mig, på att det finns en panik inombords. Känslan av 'angelägenhet' kring mina egna perspektiv kommer ur en inre desperation. En känsla av isolering, ilska, förtvivlan och ensamhet. Men i det maniska påslaget är jag inte i kontakt med de känslorna, utan använder i stället mitt kreativa och associativa sätt att tänka och fundera som en slags 'by-pass', dvs ett sätt att distrahera mig själv från mina verkliga behov och känslor Jag projicerar i stället det inre obehaget på min omgivning, och de som råkar mest illa ut är förstås de som står mig riktigt nära.
Resultatet av detta beteende, som har en tendens att upprepa sig vid bipolär sjukdom, är att mina nära anhöriga gång på gång tvingas stå kvar med mig i situationer som egentligen både sårar och är ansträngande på andra sätt. Jag tänker att det som blir jobbigt kan handla om att man först har en skön och intim relation med mig - och sedan växlar jag plötsligen spår, och som anhörig måste man då försöka hänga med i svängarna - vilket är snudd på omöjligt, faktiskt. En av den bipolära manins kännetecken är 'snabbheten' och påstridigheten. Jag, som bipolär, kan förstå varur detta beteende kommer. Men när man står bredvid och ska försöka hänga med kan man bli utsatt både för oförskämdheter, manipulationer och allmänt respektlöst beteende.
Vidare tänker jag att det är ENORMT påfrestande, emotionellt, att ha en intim relation med människor som skiftar i tillstånd på det sätt man gör vid bipolaritet. Samt att tampas med inläggningar och agera både advokat och mentalskötare för sin kära, i nödens stunder. Ja,
kort sagt - att vara ett stöd i olika krissituationer.
Hur orkar man som anhörig?
Svaret är nog att man inte gör det, egentligen. Man står ut och försöker efter bästa förmåga - tills relationen krackelerar. Priset är högt - för alla inblandade. Man får också komma ihåg att det är skillnad på att vara förälder, sambo, syster, bror eller annan typ av relation.
Det jag menar med 'sjukdomsvinst' har att göra med att om man har en diagnos kan man så att säga 'komma undan' med dylika beteenden. Man skyller helt enkelt på att man är sjuk och således inte kan rå för sitt beteende. Och det kluriga är att detta är delvis sant - för bipolär sjukdom ÄR ett allvarligt tillstånd. Men det är bara DELVIS sant...
Jag, som har åkomman, kan arbeta för att bli mer medveten om mina beteenden. Bara jag kan fatta detta beslut, och eftersom det är den väg jag själv har vandrat, så vet jag att det 'kostar på'.
Men jag vet också, idag, att det är mödan värt!
