Resan emot drömmarna - eller flykten ifrån 'verkligheten'

Jag blev utskriven från slutenvården efter ca tre veckor 2001. Det har varit många episoder sedan dess, så mitt minne är kanske inte helt 'redigt', men jag tror att min diagnos vid denna tidpunkt var schizoaffektiv psykos. Från mitt inre perspektiv var min huvudsakliga upplevelse att jag kände mig missförstådd och behandlad på ett inhumant sätt. En klyfta hade uppstått mellan det som jag i djupet av min själ visste var sant och verkligt för mig och det som 'samhällsnormen' menade var friskt respektive sjukt. Jag kunde ju samtidigt inte förneka att jag befunnit mig i ett tillstånd där jag tappat förmågan att kommunicera med min omgivning på ett vettigt sätt. Det var naturligtvis skrämmande. Ett trauma hade blottlagts i relationen mellan min själsliga verklighet och min omgivning. Ett trauma som kanske alltid funnits där, men som uppenbarade sig i full kraft och just för att det blev synligt och känt gav mig mod och styrka att söka efter läkning och att resa emot mina drömmar...

Jag upplevde själv min kris som en 'spiritual emergency', en andlig kris - men inom ramarna för den psykiatriska vården fann jag ingen resonans för detta perspektiv. Var skulle jag kunna finna denna resonans? Hur skulle jag kunna integrera dessa upplevelser till den helhet min längtan sträckte sig emot?

Vid denna tidpunkt i mitt liv var jag väldigt involverad i att dansa kontaktimprovisation. Kontaktimprovisation är en improviserad dansform som går ut på att man dansar i kontakt med en eller flera andra personer. En lek med gravitation, möte, relation och rörelse. Denna dansform utvecklades på västkusten i USA på 70-talet.

               (Bilden är tagen på Ekerö i projektet 'Stans dans' med Måns Erlandsson, 2008)

För att slå två flugor i en smäll - att fördjupa mig i kontaktimprovisationen och att söka efter mer levande kulturella omständigheter än de jag fann i Sverige - bestämde jag mig för att resa till USA.

Jag tog sats och jag gav mig vingar att flyga emot någonting jag visste fanns, men jag visste inte hur det skulle kunna ta form och jag visste inte då hur mycket som skulle visa sig 'stå i vägen'... Samtidigt flydde jag för mitt liv ifrån omständigheter jag inte kunde acceptera, men som skulle visa sig omöjliga att fly ifrån...

I USA mötte jag en person som delade min  passion för utforskande av verklighetens verkliga varande. Tillsammans reste vi till Mexico (San Miguel de Alliende) och startade där en liten 'community' där vi dansade kontaktimprovisation och authentic movement och utforskade våra relationer och våra verkligheter med hjälp av strukturer som syftade till att synliggöra våra projektioner och att äga vår egen verklighet. Vi levde med dansen och utforskandet varje dag och jag kände att jag hade hittat 'hem'!

Ja, jag visste det! Jag visste att drömmarna kunde bli verklighet och jag trodde att jag funnit mina drömmars mål och möjligheter att förverkliga och fördjupa mina själsliga intentioner på planeten! Nog var det också så - resan till USA och Mexico var av livsavgörande betydelse för mig. En vändpunkt i mitt liv som gav mig en smak av hur jag vill leva - i rörelse och medvetenhet och kollektiv gemenskap.

Drömmen varade i ca tre månader, och jag trodde mig veta att jag skulle återvända och bygga mitt liv där...

Men livet ville annorlunda, och jag har inte ännu återvänt till San Miguel...

                                                San Miguel de Alliende, 2002

                                   Carolyn Stuart och Bryce Kasson, San Miguel, 2002

En dikt från tiden i San Miguel:

16 februari 2002

I'm not inerested in the agreement

I'm interested in the truth

I'm not interested in getting safe

through compromising

I'm more interested in daring to face the conflict

over and over,

failing and daring

to feel what's real - for me!

I need your presence

but I want you to be true to yourself

so that we can mirror

what needs to be mirrored

without getting stuck with attachments

so that we all can realize

our own truth

beyond words

beyond fears

Don't try to make me comfortable

I want to be real

Challenge me!

Leave me with my wounds

to let me feel the pain

But meet me when I have gone through the fire

that burns my lonely heart

When I can see a little bit clearer

and dare a little bit more...

Var varsam och noggrann med dina önskningar.

De kommer att infrias...

(H)järnkoll

Jag samarbetar med och är delaktig som ambassadör i den nationella kampanjen Hjärnkoll. Genom detta uppdrag har jag fått mera mod att prata öppet om mina svårigheter och styrkor när det kommer till att balansera i tillvaron. Den här bloggen är ett exempel på det. Det ger mig också utrymme och möjligheter att prata om sådant som jag tycker är viktigt när det kommer till hur vi (i samhällsnormen) ser på psykisk hälsa/psykisk ohälsa.

Idag har en länk till denna blogg blivit upplagd på Hjärnkolls hemsida, vilket glädjer mig!
Tack för det!

Jag kommer gärna och föreläser (på din arbetsplats/föreningsmöte/i ditt vardagsrum eller annan lokal där människor kan samlas) om min resa genom en extremt skör och stark process som diagnostiseras bipolär sjukdom I. I mina föreläsningar använder jag mig av egna sånger, bildspel med målningar som tillkommit under processen och berättelser om hur verkligheten kan te sig när förankringen släpper och emotionerna öppnar upp för resor i annorlunda världar...
En hoppingivande föreläsning om trauma och läkning i livets levande dans!

Jag kan också anlitas för att föreläsa för vårdpersonal om bemötande vid psykisk kris.

Boka genom Hjärnkoll, eller via min mail: johas_mark@yahoo.se!

Titta gärna in på Hjärnkolls hemsida och stöd kampanjen!

http://www.hjarnkoll.se/Om-kampanjen/

Psykiska olikheter – lika rättigheter

Hjärnkoll är en nationell kampanj som arbetar för ökad öppenhet kring psykisk ohälsa med målet att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiskt funktionssätt. Motorn i kampanjen är över 300 personer som berättar om sina egna erfarenheter av psykisk ohälsa.

Kampanjen drivs av myndigheten Handisam och nätverket Nationell samverkan för psykisk hälsa (NSPH).

Personligen står jag för perspektivet att det sjuka kan vara friskt och att det friska kan vara sjukt...
Vi kan inte allihop fungera och bete oss på samma sätt. Och tänk vilken tur att det är så! Jag vill verka för ett samhälle med en levande samhällsnorm som tillåter och ger utrymme och stöd för dynamiska uttryck, inre processer, själsliga våndor, stumma avstängdheter, kreativa processer, inre ledarskap, sunda relationer och tillhörighet! Varje människa är unik och när så många människor lider av psykisk ohälsa som idag så måste vi, som samhälle, ställa oss frågor om hur det kommer sig! Ty vi besitter också lösningarna - som jag ser det!

Det är inte människorna det är 'fel' på! Vi människor är ju de som gemensamt utgör vårat samhälle!
Det finns en skatt att hämta i de mänskliga situationer som hamnar utanför ramarna, och helheten i samhället har mycket att vinna på att skapa delaktighet på individens villkor, i stället för stigma och utförsäkringar!

Det var dagens 'predikan'.
Tack för ordet!

För min egen upprättelse - och kanske ett hopp om en mer levande psykiatri...

Efter ca tre veckors slutenvård på St Görans sjukhus, Norra Stockholms psykiatri (år 2001) blev jag utskriven med rådet 'gör nu aldrig om detta igen'... (?) Jag erbjöds ingen vidare kontakt med psykiatrin, och även om så hade varit så är det inte så säkert att jag hade tackat ja. Jag var djupt traumatiserad av hela upplevelsen - först den himlastormande, intensiva upplevelsen i sig och sedan att bli bälteslagd, tvångsmedicinerad och behandlad med en egendomlig översittarattityd. Min själ var djupt skakad i grunden. Jag hade efterfrågat samtal om den otäcka bältesläggningen, men blivit avfärdad med påståendet att 'vi brukar ha uppföljande samtal...' Tydligen gällde det inte mig, för inget sådant samtal erbjöds... Under de tre veckor jag var inlåst blev det uppenbart för mig att för att bli utskriven krävdes att jag skulle hålla tyst, inte prata med de andra patienterna, inte uttrycka några starka känslor och godta den 'behandling' jag fick (dvs tung medicinering) Och utskriven ville jag bli så fort som möjligt, för jag upplevde inte att jag befann mig på en plats avsedd för själslig läkning. Så jag gjorde mitt bästa för att 'hålla andan'!

Och detta är viktigt, tycker jag! 

Jag anser att den psykiatriska vården ska utformas så att en lidande själ upplever omsorg och kärlek! Min psykiatriska avdelning ska vara en plats dit jag vill komma när själen skenar eller när livet känns olidligt tungt och omöjligt!

Faktum är att jag många gånger under de år som gått med detta 'drama' i mitt liv har velat anmäla mina vårdgivare till patientämnden för bristande vård och övergrepp av olika slag. Men uppgivenheten över maktförhållandena har fått mig att resignera och jag har valt att lägga min energi på att söka stöd för min process i sammanhang där själslig läkning och fördjupad medvetenhet är det som står i fokus. På så vis har jag om och om igen försökt att finna framkomliga vägar genom själens mörker i sammanhang avsedda för detta - men om och om igen har jag 'drabbats' av psykiatrins traumatiserande metoder och attityder. Det sades att jag saknade 'behandlingsmotivation', men sanningen var den att jag gjorde inget annat än sökte möjliga vägar till verklig behandling!

I själslig panik och med en djup överlevnadsstress har jag försökt att resa mig upp och att försvara min rätt till ett levande liv utan mediciner - gång efter gång, övergrepp efter övergrepp... För att överleva behandlingen från psykiatrin har jag funnit terapeutiska sammanhang fristående från institutionsvården. Därigenom har jag också funnit utrymme att bearbeta de trauman jag upplevt i relation till den psykiatriska vården! Det har kostat mig både pengar, energi och samhällsstatus! Jag talar inte nu ur ett offerperspektiv, utan jag beskriver bara hur det varit för mig. För jag kan inte hoppa över mitt behov av upprättelse och att 'sätta ner foten'. Jag vill inte undvika konflikten med förklaringar som att 'alla gör så gott de kan', och att 'det finns många som vill göra ett gott jobb inom psykiatrin'. Jag vet att det finns många som vill och också att det finns några som faktiskt försöker göra... Kanske kan någonting bli bättre när vi våga titta med verkligt goda intentioner på hur den psykiatriska vården verkligen upplevs!?

Det viktigaste förändringsarbetet för psykiatrin idag handlar om förändringar i attityder - som jag ser det. Vi stirrar oss blinda på symtomen och tror att bara vi avlägsnar dessa så kommer allt att bli bra! Vi stigmatiserar vissa beteenden. Vi diagnostiserar som om diagnosen var en Sanning i sig. I stället skulle vi kunna utforska på vilka sätt en integrering av symtomen kan leda till ökat välmående. Eftersom själsliga åkommor är ett uttryck och ett symtom på en själslig obalans eller en splittring och oförmåga att leva helt och fullt i vår fulla kraft, så är det just till helheten vi behöver sikta när vi vårdar en sargad själ.

Detta är kunskaper som en god psykiatrisk vård ska besitta - 
det finns inga godtagbara bortförklaringar som jag ser det!

Jag har alltid varit en 'omöjlig och envis' patient - vilket inte betyder att jag är en omöjlig människa - tvärtom! Hur kan det bli så motsägelsefullt? Antingen är det jag som är galen 'på riktigt', eller så finns det något här som vi kanske gemensamt kan jobba för att finna goda vägar i...?

För trots att det jag skriver i detta inlägg kanske för somliga framstår som en 'klagovisa' (som vi hört så många gånger att vi inte orkar lyssna mer!) så är det faktiskt inget annat eller mer dramatiskt än en enkel redogörelse för mina upplevelser (och utläggningarna skulle kunna broderas ut betydligt...). Att mina upplevelser och erfarenheter ser ut som de gör betyder inte alls att jag inte förstår - och vet! - att det finns många som arbetar inom psykiatrin som också vill konstruktiva förändringar.

Idag har jag en ganska god relation till psykiatrin. Jag har lyckats bygga de broar jag behöver för att läka de avstånd som varit. Jag äter inga mediciner till vardags, utan har ersatt medicinerna med mänsklig kontakt och det funkar bra för mig! Idag kan jag till och med gå in på psykakuten utan att drabbas av panik! Den kontakt jag har idag beror dels på min egen envishet, men naturligtvis också på vissa tappra, duktiga och besjälade mentalskötare och kuratorer. Ensam kan man inte förändra eller läka särskilt mycket.
Tillsammans kan vi bygga hopp och broar!

Andra episoden

Efter resan i Spanien (första episoden) kom jag tillbaka till Stockholm och sökte förankra mig i tillvaron igen. Jag arbetade som musiker, utbildade mig till rytmiklärare på musikhögskolan, började jobba som rörelsepedagog + diverse restaurangjobb. Jag gifte mig och hade tillsammans med min man ett afrobeatband där jag spelade saxofon. Tillvaron var ganska god, men jag slutade inte med mitt sökande efter ärlighet, sanning och autentisk kärlek. Jag kunde inte upphöra att fundera över varför jag upplevde ett sådant avstånd till livet. Som om jag inte riktigt var här, inte fullt ut i kontakt. Äktenskapet knakade i fogarna, jag utbildade mig till massageterapeut. Och 1998 gick jag och min man skilda vägar.

Jag jobbade som rörelsepedagog på Kulturama och Calleflygare, startade företag med massageverksamhet och jobbade som vårdbiträde på äldreboende. Och jag sökte terapeutiskt stöd för mina själsliga processer. Den bön jag bar i mitt hjärta löd:

visa mig, vägled mig, befria mig...!

Kontaktimprovisation är en improviserad dans-/rörelseform där man dansar i kontakt med varandra. Denna dansform skulle komma att utgöra en stor del av mitt liv under flera år framöver. Här fann jag utrymme att utforska rörelse, kroppskännedom, beröring, kontakt och livets fysikaliska lagar, såsom gravitation, momentum, flow och fysisk kommunikation. Kontaktimprovisation blev en meningsskapande verklighet för mig där jag kunde utforska livets djupare aspekter och finna verklighetsförankrat relaterande i närvaro och kontakt.

Min kropp är mitt tempel. Lager efter lager efter lager... oändliga är de rymder jag når genom min fysiska närvaro! Men i kroppen bor också alla emotionella och kognitiva präglingar, minnen och trauma som hindrar min genuina kontakt med mig själv och andra i mitt hjärta.

Jag fann en kroppsterapeut som jag fick behandlingar av under en period. Det öppnade upp upplevelser och djup i min kropp som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Jag dök av hjärtans lust djupt in i dessa processer, för det jag fann där var ju en stark och genuin kontakt med min livskraft! Känslan av kontakt och befrielse var för mig oemotståndlig. Äntligen upplevde jag livet så där skönt och nära som jag alltid längtat efter!!!

Men parallellt med det sköna fanns också en ohygglig smärta... Energierna bubblade och for i min kropp, men det tog aldrig slut. Lager efter lager... känslokomplexen avlöste varandra som vågor ur ett djupt och outgrundligt hav. Från skrattet till gråten till ilskan till glädjen... och sedan började allting om igen. Minnen och associationer dansade upp till ytan, tog plats i mitt medvetande och i min kropp och jag drogs med av denna våldsamma energi som inte skonade någonting av det jag försökte hålla fast vid.

När flödet väl hade öppnats var det omöjligt att stänga av det igen. Vanligtvis hålls mina energier samman i något som kan kallas 'jag' - min kropp, mina känslor, min energi. Nu löstes gränserna upp och min energi flödade ut över dessa gränser. Allting runtomkring mig blev en del av mitt inre - det inre i det yttre, det yttre i det inre... Kanske man kan likna det vid en regressiv upplevelse, där min öppenhet blev likt ett spädbarns - men till skillnad från ett spädbarn var jag ju vuxen och full av inlärda former och 'program'. En inre konflikt mellan min djupa livskraft och mina präglingar och inlärda mönster kastade mig med våldsam kraft rakt in i livets alkemi... eller ut i yttre rymden... det är svårt att förklara exakt vart jag tog vägen i mina försök att hålla samman mitt medvetande och min energi...

'Jag är medveten om att jag befinner mig på en plats, eller i en dimension och ett utforskande som är djupt och innerligt och som också är obegripligt för en utomstående betraktare. Därför placerar jag föremål framför ytterdörren, som ett hinder, en barriär, en försäkran om upprätthållandet av den integritet jag inte längre förmår att hålla. Bakom min trygga dörr tillåter jag processen att ta plats. Mitt rum blir en yttre manifestation av min kropp. Alla energier – de som löser upp och de som blockerar – tar form genom symboliserande matchningar. Det är som om min energi på ett påtagligt sätt har trängt ut igenom min hud och kroppens gränser är inte längre förbundna till min kropp utan min kropp är förkroppsligad i hela mitt hem. Ett dammkorn blir ett projiceringsobjekt för en känsla av grus i mitt inre system och när jag dyker ner i känslan väcks behovet av någonting som kan rena denna upplevelse. En skål med vatten blir ett hav där dammkornet kan lösas upp och jag häller soppan i en kastrull som får koka på spisen. En värme sprider sig i kroppen och jag känner mig inspirerad och motiverad! Ur denna inre värme och trygghet stiger en oändligt djup sorg upp som en jättelik bubbla som brister när den kommer upp till mitt hjärta. Gråten väller fram ur ett avgrundslikt djup som inte tycks ha någon botten och när tårarna sinat finns bara tomheten kvar. Nu sveper en vind in i mitt inre rum – eller är det ett fönster som står öppet och släpper in den kyliga luften? Jag upptäcker att mina byxor är blöta och jag fryser ända in i benmärgen, men hela lägenheten är kall och det är blött på golvet. Jag ska sätta på mig varma, torra kläder men upptäcker att mellan mig och garderoben ligger en röra utav papper med anteckningar, sängkläder som lindats kring föremål av keramik och glas och kanske gömmer sig glasskärvor i röran så jag måste gå försiktigt för att inte skada mina fötter. När jag fokuserar på mina fötter upptäcker jag att de känns ömma och svullna. Huden är ytterst känslig för beröring.

Är jag levande eller död? Vem, eller vad, håller samman denna upplevelse? Jag kämpar för 'mitt liv', det liv jag trodde var verkligt och den jag trodde att jag var. Liksom kroppens celler vibrerar med en viss intensitet, så vibrerar också den innersta kärnan i allt som omger mig. Jag njuter av en fantasifull lek där jag ordlöst matchar inre upplevelser med yttre objekt. Det känns så 'riktigt'. Jag undersöker och utforskar hur den yttre verkligheten samverkar med min inre verklighet.  

Likt Alice i Underlandet faller jag ner genom ett hål i marken och finner mig plötsligen i en annan värld. Allting vibrerar av energi, min kropp öppnar sig och mitt medvetande tillåter sig att släppa det kognitiva greppet och jag kan röra röra mig i energiflödet. Jag befinner mig i kroppens universum, jag rör mig i hjärtats rymd. Men det finns 'grus' i mitt system. Smärtor, minnen, försvar och blockeringar av flödet stiger fram som energiformer i min kropp. Jag går in i känslan, utan ord. Jag andas djupare in i kärnan av känslan. Medvetandet öppnar sig i sina försök att finna förankring för detta ordlösa rum och begreppen som växer ur upplevelsen är vidsträckta, existentiella och allomfattande.

Jag finns inte mer. Ändå finns jag. Jag upplever intensivt den energi som lever mig genom min kropp och mina sinnen. Men jag kan inte helt säkert avgöra om jag är i min kropp, eller om min kropp har öppnat sig som en förlängning av mitt medvetande och 'blivit allt'. Eller befinner jag mig i 'framtiden' eller i 'det förflutna'. Hur som helst finns inget annat att göra än att följa med.

Jag följer energin till platser där upplevelsen är så sammanpressad och energin så tät och tung att jag slutar andas. Jag ger upp mitt andetag och faller djupare. Där återuppstår livets rörelse igen och jag färdas genom kreativa rum av färger och former och symbolik. När jag fortsätter att följa energin tunnas den ut och blir lättare och lättare. Den blir som gas, helt syrefattig, och jag får åter ge upp mitt andetag till en ljus och lätt energi där allt förkroppsligat upphör att existera. Återigen föds livet ur ljuset och så fortsätter det. Om och om igen tvingas jag släppa taget, ge upp andan och dö för att födas på nytt. Genom min kropp föder jag nya former och nya tankar. Det är som om jag hela tiden kräks nytt liv ur en rörelse som inte går att stoppa.'

Är detta ett fängelse eller en väg till befrielse?

Det går inte att färdas hur långt som helst i medvetandet så länge min anknytning till livet och jorde-relationerna finns kvar. Den här första gången var det så, om jag minns rätt, att min pappa och min syster på något sätt fick klart för sig att något inte var 'som det skulle'. Min far tänkte väl i sitt kreativa sinne att han skulle kunna hjälpa mig att finna vägen tillbaka till jorden, så han kom och hälsade på. Det var stökigt för att inte säga kaotiskt och jag tyckte nog själv att jag var kontaktbar, men min pappa är möjligtvis av en annan åsikt... Han snurrade runt med mig i mitt hem ganska länge - kanske ett dygn eller så. Sedan var han tvungen att ge upp. Med värk i ryggen och med en galen dotter i handen hastade vi ner till psykakuten. (den ligger nära, på gångavstång - så bra!)

Det blev våldsamt. Varför blev det så brutalt? Jag var ju helt skör och öppen och rädd... Jo, det blev brutalt för att jag vägrade intaga medicinen som ordinerades. Där uppstår en konflikt. Min vilja emot personalens vilja. Ur skörheten och öppenheten växer en oanad styrka, dessutom är jag van vid att dansa i akrobatisk och fysisk kontakt så jag kan tänka mig att jag uppför mig ungefär som en hal fisk på torra land. Jag flyger som en vante i händerna på många vårdare vars uppgift är att spänna fast mig i en bältessäng och ge mig en stesolidspruta. En kamp för mitt liv - för inte förstår jag väl då att personalen vill hjälpa mig! 

De utgör just i den stunden mitt yttersta hot!

Det kallas för 'psykos' och sedan var det inte mer med det. Ingen frågade hur jag upplevt min verklighet, allt det djupa och himlastormande avfärdades som en 'psykos'! Vad vet den irrationella verkligheten om diagnoser - en utomordentligt otillräcklig förklaring!

- Vad är Kärlek?

- Tja, det är bara kemiska processer i hjärnan. Det finns mediciner som kan balansera sådana irrationella och obegripliga företeelser!

- Livets mystik? 

- Nej, det tror vi inte på! Du behöver 'sjukdomsinsikt' och 'behandlingsmotivation'!

Nej - för tänk om det är precis tvärtom! Att pyskiatrin behöver uppdatera sina attityder och föreställningar. Själen är ingen linjär och mätbar företeelse! Det är ett mysterium med oändligt många bottnar och dimensioner. 

Låt er berikas och ta inte ifrån mig mitt levande liv - för då dör jag!

....................................................................................................................

Detta var år 2001. Föga anade jag väl då att detta var början på en resa och ett utforskande av komplexiteten i mitt psyke och min kreativa intelligens som skulle sträcka sig ända fram till idag! Genom bältesläggningar och tvångsvård - genom kreativa processer,'andligt' sökande och 'andliga' möten, personlig utveckling, shamanistiska ceremonier och processer, frigörande dans och andning, integrativ bildterapi - åter till inskränkta attityder, diagnoser, mediciner - tillbaka till härligt, kärleksfullt hållande i djupa grupprocesser och utforskande relationer - för att åter insjukna och bli omhändertagen... 

... Hur många vändor? Hur många gånger slagen till marken, missförstådd och utesluten? Hur många gånger orkar man, hur många gånger orkade jag? Hur många gånger hopp och tro om att 'detta är den sista gången, nu kan jag det här!'...

...och sedan  besvikelse över mina egna 'misslyckanden' och smärtan i att bli essentiellt missförstådd?

Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag dansat in på psykakuten med ett intensivt påslag av energi och mötts av förskräckande attityder och aggressivitet av ett slag som matchade min intensitet. Gråten i mitt hjärta har ingen botten då det kommer till smärtan i dessa djupa missförstånd och min egen djupa längtan efter att någon gång bli bemött med kärleksfull förståelse. Ja, jag vet att det är mycket begärt - eller att många tycker att det är mycket begärt. Jag tycker egentligen, i ärlighetens namn, att det är just den uppgiften som psykiatrin borde lära sig att bemästra och vara intresserad av att bemöta! Jag vet att det är många som håller med mig, men svaret på frågan är inte enkelt och självklart. Men det minsta man kan begära är kanske att viljan till förståelse ska finnas. Nu hoppas jag, och tror, att det är precis så - att viljan finns inom dagens psykiatri. Det är en bra början! 

Hur kan vi möta en människa som har 'gått sönder' i psyket/själen på ett sådant sätt att vi förmedlar hopp och tro och läkning? 

Vi behöver inte i första hand söka i de ekonomiska resurserna. Vi behöver börja i attityderna! Där kan var och en som har med psykiatrin att göra gå till sitt egna hjärta och ställa denna fråga. 

Det kan göra en enorm skillnad - tror jag!

Första episoden

Året var 1989. Jag var 24 år. Jag hade studerat ett år på musikhögskolans musikerutbildning, men sagt upp min plats för att följa mitt hjärtas längtan att resa till Irland och spela folkmusik. Kärlekens portar hade öppnats och jag hade funnit någonting mer genuint och spännande än vad jag tidigare erfarit. Men naturromantiken och kärleken hade vissnat, jag hade flyttat tillbaka till Stockholm, men drömmen om äventyret och sökandet efter sanningen och kärleken hade inte slocknat!

Min inre nöd var mycket större än vad jag själv kunde ana. En ständig känsla av vilsenhet som sökte efter förankring och bekräftelse, efter mål och mening. Ett avstånd mellan mig själv och den värld jag levde i, som jag försökte överbrygga genom begåvade prestationer.

Men trots att prestationerna var goda, så räckte det aldrig riktigt till...

I mitt sökande efter livet och kärleken gav jag mig iväg på en tågluff. I Spanien mötte jag en man. Han hette Carlos Castaneda. Vi slog följe och reste tillsammans i några dagar. Jag var förälskad och öppnade min gränslösa längtan efter kärlek. Men Carlos och jag tappade bort varandra - pga ett missförstånd kanske, eller var det avsiktligt? På den tiden hade inte alla människor mobiltelefoner. Vi hade gått åt varsitt håll för att söka natthärbärge, och vi återfann aldrig varandra...

I ett gathörn i den lilla staden Almeria i södra Spanien står en ung kvinna och gråter. Hon pratar inte många ord spanska, men man kan förstå att hon letar efter Carlos. Carlos i södra Spanien... var det ett skämt, en dröm eller en verklighet? Hon verkar förvirrad och inte helt förmögen att ta hand om sig själv.

Tre unga killar får syn på denna förvirrade kvinna och försöker att förstå varur den förtvivlade gråten kommer.

'Carlos, Carlos, Carlos...'

De bestämmer sig för att hjälpa den unga kvinnan och erbjuder härbärge över natten och hjälp med att leta efter Carlos nästa dag. Änglar finns. De här grabbarna var mina änglar den kvällen...

Nästa dag åker vi runt hela Almeria på moped och letar efter Carlos. Jag kan tänka mig att mina nya bekantskaper tyckte att min fixering vid Carlos var lite överdriven... det finns ju så många 'Carlos'... I mina försök att klara mig själv, och ur mitt behov av integritet, tog jag in på ett hotell.

...men mina 'väggar' sprack! 'Verklighetens' yta blev som genomskinlig. Min perception förändrades. Det var som att dra ner en dragkedja och klä av verkligheten sin illusoriska form. Bakom ytan var allting energi. Jag ringde hem ofta och försökte förklara att jag höll på att förlora förståndet, att jag hörde och såg saker som inte fanns, att jag kommunicerade med djuren och såg samband i allt. Och att allt var genomsyrat av Kärlek!

Efter några snurriga interaktioner med hotellportiern, som började bli orolig över hur jag mådde, kom polisen och hämtade mig. Jag ville inte kliva in i polisbilen och fick ganska mycket stryk av deras batonger innan de slutligen fick in mig i bilen.

Jag var ju ganska rädd, för att inte säga vettskrämd - dels av den överväldigande upplevelsen i sig självt, dels av insikten om min egen belägenhet, dvs att jag inte kunde kommunicera klart var jag befann mig! Ur rädslan blev jag väldigt stark och väl framme på det psykiatriska sjukhuset i Almeria blev jag våldsamt bälteslagd och inlåst i ett enskilt rum.

Jag kunde inte prata spanska så bra på den tiden, och även om jag kunnat det hade jag haft svårt att beskriva vad jag såg och upplevde. Ingen annan kunde ju ana att min upplevelse var 'helig' och att jag var överväldigad av en flodvåg som hade slagit min dittills kända verklighet i spillror.

Efter ca 10 dagar blev jag hämtad av en kvinna från SOS Köpenhamn och återbördad till hemlandet.

Det skulle dröja ända till 2001 innan jag åter öppnade upp mitt psyke till dessa gränslösa domäner.

Anknytning, övergångsobjekt och 'magiskt tänkande'

I min begreppsvärld är en trygg anknytning det mest fundamentala redskap jag behöver för att kunna förverkliga min fulla potential som människa på jorden! Ur min egen erfarenhet och utifrån den litteratur jag läst kring anknytningsteorier (exempelvis D. Stern: Spädbarnets interpersonella värld, A. Broberg m.fl.: Anknytning i praktiken, Havnesköld/Risholm: Utvecklingspsykologi) växer en emotionell förståelse kring frågor som handlar om detta både komplexa och självklara ämne.

Min anknytning till livet formas av mina tidiga relationer. Här lär jag mig av mina föräldrar vad som fodras för att jag ska nå den livsavgörande kontakten. Det resulterar ofta i en begreppsvärld som är full av 'villkor' och nedärvda begränsningar ur obearbetade sorger och besvikelser som ryms i tidigare generationers normer och erfarenheter.

Min anknytning till min själs fulla potential bär jag med mig i mitt Hjärta, och den omfattar kontakten med allt som existensen rymmer.

Men hur ska de tu förenas....?

För mig var det så att jag blev sjuk för att mitt hjärtas villkorslösa kärlek inte fann det kärleksfulla emottagande som skulle få min trygghet och tillit till kärleken på jorden att blomma och förverkligas. Mitt hjärtas anknytning till den villkorslösa kärleken och min själs visdom tycktes 'verkligare' än den bristande kontakt jag fann i mina relationer på jorden. För att jag saknade 'nyckeln' till mitt hjärta och mitt hjärtas förmåga att skapa goda relationer. Det blev 'krångligt', helt enkelt...

Men jag kunde använda anknytningen till symboliska övergångsobjekt för att skapa den trygghet som kontakten i mina mänskliga relationer inte tycktes ge mig. Ofta använder man - lite föraktfullt (upplever jag) - begreppet 'magiskt tänkande' om detta fenomen (som är ganska vanligt vid psykotiska episoder) Jag vill belysa att det magiska tänkandet också är en intelligent och adekvat lösning som psyket hittar på för att skapa den kontakt som behövs!

Det magiska tänkandet är också nära besläktat med andlig mystik, och för mig har det snarast varit en andlig väg jag vandrat (även i de stunder då vägen varit riktigt krånglig!) Men det har varit av stor vikt för mig att förstå när jag rör mig från fantasi till fantasi, från fantasi till verklighet och från verklighet till verklighet...

Att förankra vår psykiska och kreativa energi i saker vi omger oss med är någonting som vi alla ägnar oss mer eller mindre mycket åt. Vi köper saker och bygger hus, vi planterar affektionsvärde i vissa saker vi omger oss med. Det anses helt 'normalt'. När övergår det normala i en neuros? Och när övergår neurosen i en psykos? Stundtals har jag upplevt det som att vi lever i en masspsykos av omedveten shopping, medberoende och olika former av missbruk - allihopa!

När tilliten till att världen bär inte finns, när tron på att livets godhet saknas och att kärlekens förverkligande i mina relationer känns omöjligt kan det bli så att dessa övergångsobjekt antar en mer symbolisk form. För mig blev det ett fantasifullt och kreativt sätt att skapa, som kanske inte alltid riktigt nådde fram till det konkreta, men för den skull var det aldrig 'meningslöst'. I detta 'utrymme' kan man, som sagt, också finna alla möjliga uttryck för andlighet, en förankring i någonting 'bortom' det världsliga. I Gud finner jag tröst. I Guds Kärlek är jag alltid villkorslöst älskad. Här öppnar sig portarna till arketypiska domäner, där det personligt omedvetna och det kollektivt omedvetna ger form åt gestalter som rymmer symbolik, andlighet och historisk kollektiv visdom och energi. Det är inte bara en fantasi, utan faktiskt en manifest verklighet bortom det synliga! Och det ryms i var och en av oss och i vårt kollektiva medvetande. En källa till förverkligande av vår djupa kreativa potential, självkännedom och visdom.

Det handlar om tro och individuell upplevelse, och det skeptiska och rationella sinnet kan betrakta dessa fenomen på avstånd men det kan inte förstås enbart genom förståndet. Modet att uppleva och utforska verklighetens genuina konsistens är ett nödvändigt redskap. Så är det för mig, och det är för mig viktigt att ge ord och form åt hur fundamentet till min verklighetsuppfattning ser ut.
Så skapas förankring ur det ännu ej förverkligade...

I ärlighetens namn -
hela livet dansade jag i ett växelspel mellan presterande strategier och flyktförsök till något annat än det som 'verkligheten' hade att erbjuda. Jag trodde mig tvungen att dölja den emotionella 'sanning' som jag hade gömt i mitt hjärta:

'jag är ensam och separerad och jag kommer aldrig att få den kärlek jag behöver'.

Dagens frågor:
Vad innebär en trygg och kärleksfull kontakt?
Hur älskar du dig själv där ingen annan förmår?