Kreativa processer och vår mänskliga förmåga till symbolisering

Att med ord försöka beskriva vad kreativa processer egentligen handlar om är nästan ett omöjligt projekt, och somliga menar att det inte ens är mödan värt. Ändå gör jag det, för att mitt sinne älskar att röra sig i ett kreativt tillstånd på gränsen till det omöjliga...

Kreativa processer är som ett isberg. Största delen ligger under vattenytan. De kreativa resultaten kan sägas vara det som sticker upp ovanför ytan, men det skulle inte kunna finnas om inte den stora, dolda delen också fanns...

När jag utbildade mig till bildterapeut fick jag lära mig om någonting som kallas 'symboliseringsprocessen'. Jag upplevde ett djupt igenkännande till min upplevelsebaserade erfarenhet av psykoser. Genom den teoretiska beskrivningen av psykets utveckling från det formlösa/ordlösa till formen/berättelsen fick jag en klar beskrivning av vad mitt psyke pysslade med under sina mest 'sjuka' perioder. Jag har förstått att det finns terapeuter som arbetar med insikter i symboliseringsprocessen som ett redskap vid behandling, och jag vill också vara tydlig med att min förståelse av dessa teorier är upplevelsebaserade, dvs subjektiva. 

Symboliseringsprocessen innefattar parallella likheter med psykets utveckling under våra första levnadsår, så som det beskrivits av Daniel Stern. Stern har beskrivit denna utveckling i fem olika utvecklingsnivåer: Känslan av ett uppvaknande själv (ca 0-2 månader), känslan av ett kärnsjälv (ca 2-6 månader), känslan av ett subjektivt själv (ca 7-15 månader), känslan av ett verbalt själv (ca 13-36 månader/ 1-3 år) och känslan av ett berättande själv (ca 3.5 års ålder och framåt).

Uppvaknande

Kärna

Subjektivt

Verbalt

Berättande

Det finns tydliga paralleller mellan denna beskrivning och beskrivningen av symboliseringsprocessen. Själva den kreativa processen startar alltid i kroppen, med en 'uppvaknande' förnimmelse som rör sig från ett ganska 'konturlöst' tillstånd och genom en successivt formgivande process leder till en sammanhållen 'berättelse', idé eller produkt. Många kanske tänker sig att den kreativa processen är mental i första hand, men jag vill peka på att även om den livgivande idén eller impulsen kan komma från en tanke, så är själva processen 'att skapa' ett förkroppsligande - dvs en rörelse genom alla nivåer av vår perceptuella och affektiva verklighet. Tanken måste kunna 'överges' i mötet med något okänt, och därur föds nya tankar och idéer.

Låt mig göra en förenklad schematisk uppställning av denna process:

Symboliseringsprocessen

                             Berättattande   Förmåga att formge och skapa helhet

                                   Verbalt                   Kongnitivt(Språk)

Subjektivt      Emotionellt/Affektiv scheman (Anknytning/relation)

Uppvaknande/Kärna     Fysiskt/Kropp (omedvetet/ickeverbalt) (amygdala)

Under spädbarnsåren rör sig processen nedifrån och upp, från det omedvetna och 'ovetande', genom anknytningsförmågan som skapar emotionella scheman, till den kognitiva nivån då man börjar använda ord, och slutligen till förmåga att sätta ihop saker och ting till en helhet och skapa berättelser.

Som vuxna och kreativa människor kan vi röra oss spontant och fritt lite upp och ned mellan dessa nivåer, och vi har alla olika 'ingångar' till vad som får oss motiverade (att skapa osv) Det kan kallas 'associationsförmåga', 'simultankapacitet' eller 'kreativt tänkande', t ex.

Ett av de problem som vi idag stöter på inom den psykiatriska vården är att denna kunskap och medvetenhet inte används, som ett evidensbaserat faktum. Jag tror att detta är mycket olyckligt!

I mitt eget fall är det erfarenheten av den trygghet som dessa processer givit mig genom skapande terapier som varit en av de viktigaste byggstenarna i mitt tillfrisknande!

Om Kärleken, Gud och 'Galenskapen' - del 2

Ja, det 'gick sönder' helt enkelt!
Jag förmådde inte att hålla ihop den snygga och charmerande strategin...

... jag var så oändligt ensam och upptagen - dels av att gömma allt det jag var oförmögen till, men också att söka mitt hjärtas sanning och svaret på min själs djupa längtan. Många och krulliga tankar kring livets djupa mening, långa och djupsinniga diskussioner om existensens mening och mål och en evighet av rädslor och mod kantade min ungdoms vingliga väg.

Det finns ett talesätt som lyder: 'Kaos är granne med Gud'
Ja, det tror jag också. Genialitet, galenskap, konstnärskap...
Ja, min upplevelse är att de är ofrånkomligt sammanlänkade och på olika sätt utgör varandras förutsättningar.

Min längtan efter att uppleva 'sanning', 'autenticitet' och verklig kärlek har både varit min djupaste tillgång och min största svaghet här i livet. Det har lett mig in på oändligt ensamma vägar och egensinnigt strukturerade verklighetsperspektiv. Men jag har alltid känt att om inte livet får blomma så där 'på riktigt' - då kan det lika gärna vara.

På min resa emot mig själv har mina egna strategier och murar gentemot den kärlek jag sökte gång på gång raserats och fallit samman i en kaotisk, men kreativ, röra.
Min bön igenom dessa svåra år var hela tiden:
'Låt det falla, det som inte kan stå! Jag ger upp!'
En bön till det allra innersta i mig själv - och till det allra mest storslagna och vidsträckta i vårt existentiella universum.

Man kallade det 'psykos'.
Jag kallade det 'spiritual emergency'
Min diagnos blev 'Bipolär sjukdom'
I diagnostiska termer skulle mitt egna utlåtande kunna vara: Bipolär, Asperger och ADHD... till exempel!!! Ja, kanske en släng av schizofreni emellanåt, men då ganska kortvariga episoder! ;-)

Men i min verklighet var det inte fråga om någon 'sjukdom'.
Det var ett uppvaknade. En kris. En kreativ explosion.

Och i slutänden en välsignelse och en ny början!

Idag står jag på darrande, men ändå stadiga ben, i min fulla kreativa blomning.
Och jag är stolt över att jag har haft modet att gå rakt igenom 'galenskapen' - för att kunna möta livet från mitt hjärta.