Trauma och traumahealing

Förutom att jag varit 'brukare' inom psykiatrin är jag också pedagog (rörelse, rytmik, musik), massageterapeut och snart färdig med alla moment i min utbildning till bildterapeut. Framför allt genom bildterapeutiskt arbete har jag tagit mig igenom lager efter lager och integrerat delar av mig som jag dissocierat pga trauma. De teoretiska studierna under utbildningen har också hjälpt mig mycket i min förståelse och kunskap kring hur psyket fungerar. Men jag har förundrats över att man inte inom psykiatrin i större utsträckning använder sig av den kunskap som faktiskt finns! Det bidrar till den stigmatiserande skillnad man tycks göra mellan psykologi (norm) och psykiatri (patologi). 

Jag tror faktiskt inte att skillnaden, i de allra flesta fall, är så stor egentligen.

Jag tänker att alla omedvetna trauman är omgärdade av överlevnadsstrategier och försvar av varierande styrka. (och trauman bär vi alla i olika grad och omfattning!) Om jag som behandlare kan se att symtomen ofta är ett försvar eller en strategi, så kan jag kanske möta detta med större acceptans och medvetenhet. För att man ska kunna närma sig djupa upplevelser av trauma behöver man en stabil 'container' - dvs en god kontakt med kropp, tankar, känslor och själ. Som behandlare behöver jag 'vattna på resurserna' i en takt som bygger samtidigt som det öppnar. På så vis byggs en tillitsfull kontakt. 

Alla emotionella minnen finns tillgängliga i kroppens energisystem. Genom medveten närvaro i kroppen bygger vi stabilitet i vår container. Men det är också i denna process som vi får erfara våra obearbetade trauman och detta kan komma som en överraskning, för det vi inte vill minnas och känna har vi oftast stoppat djupt ner i psykets källare. Vi är således inte medvetna om de, förrän de stiger fram ur omedvetenhetens djup.

Ju starkare och mer tillitsfull kontakt klienten upplever med sin kropp och sitt inre kommer också den skörhet som gömmer sig bakom försvaren att göra sig synlig och kännbar. Med den fysiska närvaron som 'bas' kan en god kommunikation upprättas.

Kreativa terapiformer har en förmåga att nå in 'bakom' försvaren på ett skonsamt sätt.  Exempelvis bildterapi har inbyggt i själva formen/metoden ett 'härbärgerande element' och fungerar utmärkt för att arbeta med trauma och dissociation.

Att finna utrymme att känna den ursprungliga smärtan/traumat i en trygg och kärleksfull miljö har varit av avgörande betydelse för mig. Det du känner, det läker du!

Integrering av en polaritet mellan extremt ljus och extremt mörker.

Offer och förövare. Skörhet och styrka.

                                                 

Integrering och förkroppsligande.

Psykisk hälsa

'It's not a messure of good health to be well adjusted to a profoundly sick society'
'Det är inte ett tecken på god hälsa att vara väl anpassad till ett sjukt samhälle'
Krishnamurti

Jag tar upp detta påstående för att peka på ett dilemma.
Min definition av psykisk hälsa är när jag lever i balans i mitt inre och i relation till de omständigheter jag lever i. Detta omfattar både själsliga, kognitiva och emotionella aspekter. Vi lever i en kultur och i en tid som är obalanserad och fragmentarisk, vilket naturligtvis blir ett stort dilemma när jag kraschar och behöver hjälp att finna balansen igen.

För ensam är inte stark. Ensam blir jag inte 'frisk'. Jag ser människan som ett flockdjur. Vi speglar oss i varandra, vi är varandras speglar. Så när min existentiella smärta och min själsliga nöd nått sin gräns och själen exploderar i kaskader och konvulsioner av sådant jag fyllt mig med, men som inte när min själ, min kärlek och mitt hjärta - då behöver jag möta visdom, kärlek och förståelse.

Livskraften och kärlekens kraft bryter ner allt det i mig som inte fungerar. Det är smärtsamt, förstås. Men det är ett tillfrisknande. Som ett tillfrisknande vill jag betrakta det, och med omsorg vill jag bli bemött när stormarna viner.

För hur ska jag annars någonsin kunna bli verkligt frisk?

...så självklart egentligen...!
Men jag skriver detta just av den anledningen att det inte alls är självklart i den rådande samhällsordningen.
Jag vill bidra till en fördjupad kunskap om själsliga processer, som alltför ofta diagnostiseras och avvisas som 'en sjukdom'. Vilket kan leda till verklig ohälsa, och en massa onödigt lidande!

Jag har varit sjuk. Verkligt och innerligt sjuk. Men min sjukdom var aldrig det den diagnostiserades som. Diagnosen var ett symtom. Ett symtom på en obalans, sprungen ur ett verkligt problem och en verklig sjukdom - en bristande samordning och kontakt mellan den mentala intelligensen och hjärtats närvaro.

Jag tycker mig uppfatta en dylik brist på samordning och kontakt inom flera områden i vårt samhällssystem.
Vad kan vi göra åt det - förutom att försöka finna denna balans i oss själva?

Jag är på bättringsvägen!
Jag vill 'komma tillbaka' till mitt samhälle och sprida glädje, kärlek och visdom!
Jag kan inte komma tillbaka till det som var. Jag får skapa nya vägar.
Ett försiktigt litet steg i taget...

Om Kärleken, Gud och 'Galenskapen' - del 1

I Kärlekens kraft stiger allt det fram som legat dolt i psyket - energiformer och emotionella komplex gör sig kännbara och synliga. För mig har mina sk psykotiska upplevelser alltid burits och vägletts av en extatisk upplevelse av Kärlekens ofattbara kraft. En renande eld, en våldsam flodvåg, en obeveklig kraft som vet sin väg och som ligger långt bortom det rationella sinnets begreppsvärldar. En gränslös och mycket fysisk process som rymmer allt som rör sig mellan himmelen och jorden, i det personligt omedvetna och det kollektivt omedvetna, i det intrapsykiska och det interpersonella.

Det är klart - till en början när dessa upplevelser 'drabbade' mig var det förstås mycket svårt att urskilja vad som var vad. I mig och omkring mig uppstod en kaotisk förvirring som är svår att beskriva i ord. Medvetandet har en förmåga att röra sig genom olika väggar och skikt, att uppleva och omforma energier och komplex som tillhör andra världar än de vi känner till i vår gemensamma verklighet i vår kultur.

'Kaos är granne med Gud'

När jag lyssnar till och följer den rörelse och kraft som bär mig igenom, så skapas också ordning ur det som varit 'oordnat'. Och jag lär mig mer om 'den yttersta verkligheten', som är energi. Energi som binds upp till form genom emotioner, tankar, förkroppsligande och i bästa fall förverkligande av mina djupa mänskliga drivkrafter - kärlek, längtan och skapande interaktion.

När jag går mina djupa skuggaspekter till mötes ställs jag ansikte mot ansikte emot det som obönhörligen måste förgöra de delar av mig som vill upprätthålla en 'falsk och inlärd identitet'. Jag avslöjas i mina fåfängliga försök att påstå att jag är något annat än det jag är.

Jag kan inte längre dölja den autentiska livskraft som bär mitt liv.
Kalla det Kärleken, Gud, Kraften - eller Galenskapen.

För mig är Galenskapen det som kommer till uttryck där starka komplex av rädsla och kärlek möts. Det kan te sig ytterligt tokigt, det kan jag intyga - men galenskapens uttryck och symtom mattas av i takt med att visdomen integreras och härbärgeras.

Alternativ ordlista

Många ord och begrepp som har med psykisk ohälsa att göra ger ett intryck av att 'något är fel' och kan vara skrämmande. Fördomarna och rädslorna är många och för att lätta upp stämningen lite kommer här en 'översättning' av några diagnostiska termer som kanske kan glänta på dörren emot acceptans och större öppenhet inför företeelserna:

Deprimerad - Behov av djup vila, integrering, fördjupning
Manisk - Energifylld, idérik
Psykotisk - I förändrat medvetandetillstånd, känslig, tillgång till inre världar
Schizofren - Associativ förmåga, instängd i sig själv, känslig, tillgång till inre världar
Autistisk - Känslig, tillgång till inre världar
Hallucination - Fantasi
Bipolär - Kreativ potential

Låt oss låsa upp våra fastlåsta föreställningar, så att det instängda kan släppas ut
och komma oss alla till gagn och glädje!

Det irrationella i en rationell kultur

För att bättre förstå mina perspektiv kring den bipolära situationen kan man beskriva det som att jag ser en slags 'kulturkrock' - mellan det rationella sinnet och den irrationella helheten (som rymmer hela vår fenomenologiska verklighet - känslor, kropp, sinne, minnen, arv, miljö...osv...)

Vår kultur präglas av det rationella förståndet.
Den bipolära situationen blir, betraktat från denna plattform, en mycket irrationell företeelse.
Det rationella sinnet säger att det irrationella är 'inadekvat', vilket egentligen säger mer om det rationella sinnets begränsningar än om den faktiska 'sanningen' i utlåtandet. För det rationella kan inte omfatta och förstå det irrationella varandet och de uttryck som kan bubbla upp ur ett associativt, fantasifyllt sinne som öppnat sig inför det irrationella.

I det bipolära psyket blottläggs denna konflikt som en inre angelägenhet. Någonting trycker på i maniska och psykotiska skov, och får det rationella sinnet att rasa samman. En livskraft som inte blivit fullt ut integrerad har förmågan att rasera sådana rationella strukturer som inte tjänar helheten. Men eftersom det rationella också kan upplevas som en garanti för fortlevnad i min rationella kultur så försöker psyket att hålla kvar den rationella strukturen och detta resulterar i ett maniskt påslag eller ett psykotiskt skov. När detta 'projekt' sedan visar sig 'misslyckas' och jag blir omhändertagen och bemött utifrån ett rationellt förstånd är ett naturligt resultat att jag upplever skam över detta misslyckande. Kanske också för att den livskraftiga drivkraften ur ett historiskt perspektiv i västerlandet har varit omyndigförklarad, förbjuden, förtryckt och inlåst.

I depressionen lägger sig starka tabun och förbud som en tung och ogenomtränglig energi över den kreativa livskraften. Jag dukar under inför en inneboende kraft som inte tillåter det irrationella och livskraftiga att existera. Samtidigt är det kanske öppenheten inför det irrationella, det som känns, det som lever inombords som är lösningen på situationen. Men under en depression känns det som om detta inte är tillgängligt alls. Personligen upplever jag att det ligger väldigt mycket rädsla och trauma i denna blockering. En irrationell rädsla, och en ovilja att återuppleva det trauma som det rationellas övergrepp gentemot det irrationella har skapat i mig - genom min kultur, min historia, mitt arv och min  miljö.

Det som gömmer sig bakom polariteten mellan det rationella och det irrationella är livskraftiga och verkliga kvaliteter och företeelser så som:

Kvinnlig kraft, visdom och kreativitet
Mystik och andlighet
Starka känslomässiga uttryck
Ilska
Sexualitet
Kreativitet
Livets existentiella djup

Så länge dessa kvaliteter underställs de rationella delarna av psyket uppstår en konflikt som kan komma till uttryck i en dynamik som kan beskrivas som dualiteten mellan offer och förövare. I denna dualitet finns ingen lösning att finna.

Lösningen ligger i att säga 'ja' till de gömda aspekterna som namngivits ovan och att förmå mig till att låta mitt rationella sinne bli ett användbart redskap och en struktur i helhetens tjänst - inte en självförgörande och förtryckande tyrann!

Att finna omständigheter och relationer i mitt liv som stödjer kontakten med min essentiella och kreativa natur är avgörande för min förmåga att utveckla och integrera dessa aspekter.

Här har psykiatrin mycket att lära.
T ex:

Att förstå att det som ter sig 'inadekvat' också rymmer ett frö av essentiell och väsentlig verklighet hos den som uttrycker symtomen.
Att lära sig att lyssna förutsättningslöst
Att förstå att 'symtombäraren' har alla redskap han/hon behöver för sitt tillfrisknande
Att ge stöd i stället för rationella utsagor
Att ge utrymme och acceptans

I morgondagens psykiatri förväntar jag mig ett gott emottagande
- med god mat, varma bad, massage, utrymme för kreativa uttryck, vackra färger och genomtänkt inredning på avdelningen .. bl a

Något att se fram emot!
:-)

o-ordning mellan polerna

På engelska kallar man bipolär sjukdom för 'bipolar disorder', inte 'bipolar desease'.
Jag tycker att det är ganska bra, för egentligen handlar det, som jag ser det, främst om en oordning, en obalans och en oförmåga att finna den jämvikt, på alla plan, som ett kreativt psyke behöver.

Allting i livet är i ständig rörelse och förändring, och oförmågan att finna den kreativa balansen är på inget vis kronisk!!! Jag ser det snarast som att den 'bipolära oordningen (som diagnostiseras 'bipolär sjukdom' i Sverige) är ett uttryck för att man också besitter en förmåga till att hantera 'det hela' - hur det nu än ser ut för varje enskild individ!

Den bipolära sjukdomen sträcker sig med full kraft emot de högsta höjderna och till de djupaste djupen. Det är som att de som bär denna sjukdom har en förmåga och en öppenhet till att kliva över begränsningar för att sträcka på sin själ en aning.

Alla 'friska' levande människor upplever någon form av 'bipolaritet' i livet, en upplevelse av livets paradoxer och motsättningar. Det är en grundläggande drivkraft i livet - att det finns polaritet!

Mellan polerna ryms våra liv - mellan himmelen och jorden, mellan man och kvinna, mellan mani och depression, mellan livet och döden.

Jag ser det som att vi begår ett vansinnigt misstag då vi försöker att ställa ytterligheterna tillrätta med mediciner! Och det är inte en anklagelse gentemot de människor som i dagens läge trivs med sina mediciner. Det är mer en fundering riktad till en frågeställning omkring en samhällsnorm.

Att t ex låta en depression få 'ta plats' med den bakomliggande insikten att någonting faktiskt finns att 'hämta' där, skulle förändra vår syn på varandra och det skulle ge en fördjupning i vår samhällsnorm, som skulle kunna omfamna ett djupare skikt av vår 'bipolära verklighet'.

Idag går Sverige 'på knäna'. Utan psykofarmaka skulle Sverige inte kunna 'bära sig'.
Är det friskt och skönt?

Är det så vi vill ha det?
Vad kostar det?
och
Vad är meningen och målet?

Kreativa processer - hypomani och maniska skov

För att kreativa processer ska kunna bli konstruktiva och bära frukt krävs det, som jag ser det, vissa förutsättningar. 

Exempelvis:

God anknytning och förankring

Ett växelspel mellan aktivitet och vila

Ett avspänt förhållningssätt som ger utrymme för lyssnande

Öppenhet, mod och fördomsfrihet

Förmåga att ge sig hän

En organiserande struktur av något slag

Visioner och mål som motiverar och inte låser idéflödet

Hypomani och mani är kreativa 'påslag' som saknar något av ovanstående. Det som blir till sjukdomssymtom är egentligen 'bara' oförmågan att härbärgera processen med sunda gränser, integritet och bibelhållen förmåga till socialt samspelande.

Den dyrbara skatten av att ha förmågan att öppna upp sitt sinne till det kreativa flödet, går förlorat då det uppstår ett glapp mellan den inre upplevelsen och de yttre omständigheterna. Vanliga symtom kan t ex vara att man gör av med för mycket pengar, startar omöjliga och orealistiska projekt, kastar sig in i mindre goda relationer osv...

Som jag ser det handlar detta inte i första hand om vilka handlingar och projekt man hittar på, utan det handlar först och främst om gränser. Dvs min förmåga att hantera och centrera min egen livsenergi  på ett sätt som fungerar - att härbärgera processen , helt enkelt!

Hypomani och mani som blir till 'sjukdomssymtom' kan betraktas som en strategi för att undvika smärta, tänker jag. Ett kraftfullt maniskt skov är ofta också mycket starkt i sin energi och gärna med en (överdrivet?) intelligent eller genialisk förmåga och envishet, som får människor i omgivningen att känna sig uppgivna eller att tröttna helt. För när jag har varit manisk har jag varit helt uppfylld av det sköna och snabba flödet, och det är inte så många som har ork och tålamod att hänga med.

För att komma till rätta med mina maniska skov har jag arbetat djupt och ingående med det trauma och den anknytningsstörning som jag, så att säga, dissocierade ifrån genom att speeda på. På detta sätt blir det möjligt att integrera aspekter som dissocierats, och att centrera och hantera livsenergin på ett kreativt sätt.

I denna process har det, bland annat, varit viktigt att

- respektera, acceptera och till och med uppskatta mina maniska och psykotiska episoder 

(som en strategi som har skyddat min sårbarhet, och som en tillgång och en ingång till att förstå mig själv och mitt sätt att hantera mina känslor och min energi)

- bygga upp min förmåga att känna och härbärgera mina känslor

- finna relationer där det funnits ett utrymme att processa detta

- lära mig att sätta gränser för min känslighet

- finna konstruktiva sammanhang där min kreativitet har fått utlopp och utrymme

- successivt våga/förmå att känna allt det jag känner och kunna vara med det 

- att lära mig att säga 'förlåt' och att förlåta

- att våga pröva nya vägar

Att väva samman och att bygga broar emellan ytterligheter har för mig varit en både kreativ och andlig process. Att våga lita till att den friska livsenergin bär processen på ett sätt som stundtals ligger bortom mitt förstånd, har inneburit ett överlämnande som jag inte ångrar!

Kreativa processer rör sig mellan olika 'nivåer' i vårt psyke. Det är inte 'rationellt' i första hand, utan handlar om att våga sträcka sig utanför det välbekanta, för att hämta ny inspiration och finna nya lösningar.

Vem är 'friskast' vem är 'sjukast'?

Jag inser, när jag sitter och skriver om Bipolär sjukdom och försöker att klargöra vad det inneburit för mig, att det fortfarande finns en känsla av att jag måste 'stå till svars'. Att jag måste förklara och berätta på ett sådant sätt att ingen ska kunna anklaga mig för att vara 'ovetenskaplig' eller att säga sådant som i något avseende är liksom 'förbjudet' att säga!

Livet är en sådan fantastisk och mångdimensionell historia! Men i vår samhällsnorm lever vi med så mycket rädsla. I grund och botten tror jag att all rädsla, som kan ta sig många olika uttryck, ändå pekar emot ett och detsamma:

Rädslan för att bli utesluten ur gemenskapen

Av den anledningen är vi bland annat rädda för det vi tror är 'galenskap'. Vi dömer det som är annorlunda och skyddar vår heder bakom falska fasader, samtidigt som vi pekar utanför oss själva för att rättfärdiga vår egen lögn! Personligen tycker jag inte att det är så 'friskt', om man säger så...

När det handlar om 'psykisk ohälsa', om diagnoser och om funktionssätt som är 'annorlunda' kommer det rationella sinnet inte att kunna räcka till, hur mycket vi än försöker. För i många fall handlar det om familjemönster och/eller kollektiva överenskommelser som är 'för snäva' för själva livets fantastiska helhet. Detta kommer till uttryck genom att fler och fler människor får en diagnos på sin egen känslighet. Någon/några måste ge uttryck för det som trycks undan!

Kan det möjligtvis vara så att den situation som tar sig uttryck genom koncentrationssvårigheter, sociala svårigheter, manier, psykoser, depressioner osv är ett uttryck för någonting väsentligt? En signal, snarare än en sjukdom. Och hur ska vi då kunna stödja och hjälpa dessa personer till läkning, om det inte finns någon i systemet som är verkligt frisk?

Missförstå mig rätt nu! Jag vet att det finns många som gör allt vad de kan för att bidra till människors läkning - även på befintliga psykiatriska institutioner. Jag tror egentligen inte att detta ligger på ett individuellt plan, utan det handlar om kollektiva attityder och system som ingen riktigt tycks rå över.

Många människor har jag mött som varit genuint intresserade av att arbeta med människor i kris, men som inte stått ut med att arbeta kvar i det psykiatriska systemet. Så ska vi inte ha det!

Psykiatrin ska vara en plats som man vill komma till, som man gärna vill arbeta på och som man med tillitsfullt förtroende kan skicka sina nära anhöriga till! Ja, det kanske är det för somliga idag, men det är alldeles för många människor som inte vill söka hjälp där för att de inte upplever att de får någon verklig hjälp!

Detta problem handlar inte i första hand om resurser, utan om attityder!

Jag vill se en psykiatrisk vårdinstitution som är öppen och fördomsfri. En som erbjuder goda möten, massage, varma bad, vackra miljöer, vila och rehabilitering...

En förutsättning för att detta ska kunna ske, tror jag, är att man börjar titta lite på vad man har för föreställningar om psykopatologi. Kanske är det så att även 'den psykotiske', 'den maniska', 'den autistiske' eller 'den svårhanterliga' patienten har precis samma mänskliga behov som 'du och jag'! Och när man blir behandlad med vanlig, hederlig, mänsklig respekt och önskan till att förstå - då kommer vi alla till vår fulla rätt utifrån den kapacitet vi besitter.

Det är ju ganska enkelt, eller? ...
Och det känns - i mig - friskt, sunt och enkelt!

En bön

Kära Gud!
Tack för att jag kan vandra i regnet
och känna regndropparnas 'dripdrop' mot min regnrock!
Jag vill tacka för att du når fram
och för att du har lärt mig
att både lyssna och tala

Kära Moder Jord!
Tack för ditt renande regn!
Tack för att du tar emot mig

Kära helhet och förening av motsatser!
Visa mig och lär mig
fördjupa mig och vägled mig
i min envisa strävan emot balans och kommunikation

Skapa i mig, i oss, i Kärlek och ödmjuk förundran

Låt mig aldrig mer gå vilse
i egots mäktiga rike
utan påminn mig
att jag måste vandra långsamt
så att jag inte missar
det Stora Kalaset!

...och när jag ändå envisas
med 'mina grejjer'
påminn mig då bara...

Ingenting är större än
Helheten och Balansen
och vi rör oss
tillsammans

Amen

Tidiga tecken

En viktig del i behandlingen av bipolär sjukdom är att lära sig att känna igen 'tidiga tecken', så att man kan förstå när ett skov är i antågande och vidta lämpliga åtgärder. Enligt min erfarenhet är det mina närmsta anhöriga som först plockar upp att 'något är på gång'. Det rör sig, till en början, om mycket subtila signaler som uppfattas som inspirerande, roliga, kreativa, glädjefyllda och upplyftande för de som inte känner mig så väl.

Men min familj och mina närmaste vänner plockar upp något helt annat. Det som ter sig som inspiration i ett sammanhang blir en oroande signal för de som känner mig väl.

Mina 'tidiga signaler' kan handla om:
- att jag pratar vidlyftigt om 'villkorslös Kärlek'
- att jag pratar fortare än vanligt
- att jag 'glömmer bort' att andas mellan alla ord som flödar ur mig
- att jag börjar städa
- att jag blir känslig för kritik
- att jag ringer/söker kontakt oftare än vanligt
...och så förstås de klassiska symtomen:
- minskat sömnbehov, minskad aptit


Nu har jag med åren lärt mig att själv plocka upp dessa signaler, att stå kvar i den smärtsamma insikten att all denna sköna glädje leder till inläggning på akutpsyk om jag inte stannar upp.

Men hur kan jag bromsa mig själv?

Min medicinska strategi och överenskommelse med några yttre auktoriteter i  mitt liv är att jag börjar medicinera med litium när jag känner dessa tidiga signaler. Men för mig själv och min envisa drivkraft emot självinsikt är det motsägelsefullt att stoppa i mig medicin bara för att jag känner glädje och inspiration! Dialogen är viktig där, och främst handlar det för mig om att balansera min egen rädsla (för mig själv och för nya övergrepp och inläggningar)

När jag känner mig trygg i mig själv går allting bra.

Där uppstår ännu en balansakt:
- att balansera mellan yttre och inre auktoriteter.
... för visst har jag varit övermodig många gånger, känt mig full av tillförsikt och självförtroende och trott att jag var trygg, fastän jag egentligen balanserade på gränsen... och var ganska ensam!

Det hypomana/maniska tillståndet blir endast förankrat, verkligt kreativt och fruktbärande om det kan förankras i goda relationer! Annars blir det som en kraftfull 'bubbla' som far iväg i full kareta emot omöjligt omnipotenta projekt.

Så mitt i glädjen måste jag hejda mig.
Jag måste stanna upp!
Lägga mig/sätta mig ner
Andas
Känna
Vara i min kropp
Lyssna
Vila
Kanske dansa lite, eller måla, eller spela en sång

...och då kommer sorgen
och jag 'hämtar hem' mig själv

Bipolär typ I

Bipolär sjukdom kategoriseras och diagnostiseras i olika grader.
Jag är specialist på hur det varit för mig själv, och eftersom jag aldrig varit verkligt intresserad av själva det diagnostiska kategoriserandet så fokuserar jag mer på mitt 'innifrånperspektiv' på min väg emot läkning och förståelse. Dvs jag lägger samman det som påläggs mig utifrån med den inre upplevelse jag har/har haft. Det har aldrig gjorts någon regelrätt utredning kring min diagnos. Det har, enligt min läkare, inte behövts för det har varit uppenbart ändå. Men jag har ibland försökt att ta upp frågan och sagt t ex att:

nej, det här med bipolär... det kanske inte är en riktig diagnos. Jag kanske är mer schizfren egentligen?
eller
Schizoaffektiv psykos/cykloid psykos, är det inte egentligen en psykossjukdom jag har?

Då har jag fått veta, från min läkare, att det egentligen inte spelar så stor roll. Cykloida (återkommande) symtom med psykotiska inslag kan vara en del av bipolär sjukdom I.
(Från början kallades min sjukdom för schizoaffektiv psykos/schizoaffektivt syndrom, för att så småningom falla in i kategorin bipolär sjukdom typ I.)

Men trots alla fina diagnostiska utsagor så var det faktiskt ingen inom den psykiatriska vården som på allvar frågade mig vad jag egentligen hade upplevt under mina schizoida-cykloida-psykotiska-maniska och 'sjuka' episoder. För mig var det centralt att få berätta om mina fantastiska upplevelser (för mig har mina skov varit huvudsakligen extatiska upplevelser. Jag har alltid känt mig buren av 'någonting större' än mig själv) för att kunna förstå och integrera sådant som varit verkligt överväldigande. Men det skulle dröja ca 10 år av idogt arbete innan 'den goda kontakten' med psykiatrin började ta form.

Jag är ännu i denna stund vaksam på hur jag pratar om detta. Jag vet ju så väl att det är ett 'sjukdomssymtom' - om man har en bipolär diagnos - att tala om andlighet, storslagenhet och fantastiska och kreativa visioner. Samtidigt är det så att jag, äntligen, har kommit till den platsen i mig själv där jag inte längre behöver 'fråga om lov' - för jag bor i mig själv och min dynamiska och kreativa auktoritet bär mig fint idag i god kommunikation med familj och vänner.

Diagnostiska klargöranden:
Bipolär typ I:
Rymmer svåra episoder av manier och/eller allvarliga depressioner
Psykotiska symtom kan förekomma
Extrem 'skörhet' (känslighet inför stress och utifrån kommande intryck) kan komma att utvecklas

Bipolär typ II:
Rymmer mildare episoder av hypomani, mani och/eller depression
Ökat kreativt flöde och självkänsla i de maniska skoven
Ökat sömnbehov under de depressiva skoven.

Trots att symtomen vid bipolär typ II - depression kan likna symtom man ser vid vanlig depressionssjukdom, så brukar man ändå göra en åtskillnad.

Behandlingsfokus vid bipolär sjukdom brukar ligga på
- stämningsstabiliserande medicinering
- i bästa fall psykoterapi
- utbildning och stödsamtal för ökad sjukdomsinsikt

Detta var aldrig tillräckligt för mig. Jag upplevde bristen på verkligt engagemang, nyfikenhet och dynamiskt och fördomsfritt bemötande som synnerligen omotiverande. (vilket ju, även det, kunde uppfattas som 'bristande behandlingsmotivation', 'bristande sjukdomsinsikt' och symtom på 'bipolärt storhetsvansinne')

Men - nej! - jag la i stället hela min själsliga motivation och kapacitet på andra former av behandling/ interaktioner och stödjande sammanhang och nätverk. Mitt mål var att lära mig att härbärgera och hantera mina intensiva upplevelser.

Nu gör jag faktiskt det. Tro det eller ej!

Tack för magiska världar!

Jag tog på mig 'alltihopa' - igen.
Ingen hade uttryckligen bett mig.
Det blev lite för mycket...

Sorgen över sveket -
att jag missförstod det hela
trots att jag menade så innerligt väl
öppnar djupa rum av skam

Ensam, i djupet av en okänd förlösning
blir magin en trovärdig partner

Reser långt, långt bort
för att finna det som egentligen
finns närmast
för att försvara det oacceptabla
och för att förlösa den kraft
som hållits fången
...

av sorg, ilska och skam

I fantasins värld är allting möjligt
och friheten är obegränsad

Mitt mål var enkelt och självklart
- Kärleken -
- den stora Kärleken
- den verkliga Kärleken

Men vägen var
förbannat krånglig
och svårhanterlig

Ibland liknade den inte Kärlek alls!

Men det var min väg
min resa
och jag är tacksam idag
för att jag vågade
för att jag orkade

och för att jag lever idag!

Evidens

Jag är inte 'evidensbaserad - tack och lov! ... Eller borde jag kanske säga 'förlåt', eller kanske bara tigandes lyssna till vad läkaren säger om någonting han påstår med auktoritär säkerhet att jag lider av, att jag 'är' eller att jag 'har'?

Jag har en bipolär diagnos, och under de senaste 7 åren har jag haft samma läkare. Vi har brottats med och diskuterat min situation otaliga gånger under dessa år. 'Problemet' är att jag inte vill äta medicin för min själsliga åkomma. Min läkare tycker att mitt största problem är att jag är så envis. Jag tycker att det är ett stort problem att jag har så svårt att få gehör för hur jag ser på min egen livssituation.

Från mitt inre perspektiv handlar min sjukdom om en själslig kris, med rötter som går djupt ner i min genetiska arvsmassa. Ett perspektiv som av somliga kanske betraktas som 'flummigt' eller ovetenskapligt.

För - Så kan man väl inte säga? Hur kan du veta det?

Jag vet det för att jag känner det.

Men känslan är en irrationell företeelse! Nu blir du nog lite gränspsykotisk i dina funderingar!
Dina känslor är ju sjuka! Du har en kronisk affektiv sjukdom!

Ja, kanske du tycker det... Men jag vet vad jag vet för att jag känner mig själv.

Jag känner mig själv, och jag känner den stress jag bär i min känslighet. Jag kan inte 'bevisa' det. Jag har ingen 'evidens'. Men jag lever. Och jag läker i denna stund.

Varför?

För att jag - äntligen - börjar finna trygghet i mina relationer på jorden!

Det är inte främst 'evidensen' som bär det goda inom psykiatrin - det är de goda relationerna!

Så dagens viktigaste fråga från mig till alla vårdgivare som sliter och kämpar i sitt arbete är:
Hur ser relationen ut?
Hur mår du?

För en verkligt god relation tar form - som jag ser det - när var och en kan utgå ifrån sig själv och därifrån nå fram till en god kontakt. Och goda relationer läker själsliga sår.

Finns det någon evidens för det?

Jag vet faktiskt inte hur mycket forskning som gjorts kring detta, men jag vet vad som har fungerat för mig.

Det räcker för mig. Jag är inte här för att strida.
Det enda jag är ute efter är en ärlig kommunikation - kanske det svåraste vi kan ta oss för som människor!

Stress

Jag är en känslig människa, vilket innebär att jag har ett stort behov av att integrera mina 'extroverta interaktioner'. Jag behöver ibland vara alldeles stilla och inte göra något annat än att andas. I min kropp 'dansar' mina emotioner, känslor, tankar och energier och jag behöver utrymme att bara iaktta vad som sker inom mig utan att döma eller gå i reaktion. I denna stillhet kan jag vila och integrera sådant som hänt i mitt yttre liv (det kan vara sådant som hänt under dagen, men även gamla och ännu inte integrerade minnen och upplevelser stiger fram i detta inre rum).

Jag tror inte att det behovet är ovanligt. Kanske behöver vi alla stunder av stilla meditation och återhämtning. Men vad jag själv upptäcker ju mer jag stillar mig är hur extremt stressad jag har varit, och ännu finns rester kvar i mig av en till synes obefogad stress.

Hur kan man överleva som känslig människa i vårat samhälle? frågar jag. Det är som om själva samhällsstrukturen är formad efter något annat än vanliga, medmänskliga behov.

Vad är det egentligen som formar och bygger vårat samhälle?
För det är ju vi - medborgarna - som utgör detta samhälle och som skapar det!

Hur kan vi ha hamnat i en situation där det viktigaste i livet - kontakt, kontinuitet, trygghet, kärlek - tycks vara satt på undantag? Det finns väl egentligen ingen levande människa som vill ha det så!?

Eller!?

Bipolär sjukdom

För alla som inte vet vad 'bipolär sjukdom' innebär kommer här en liten förklaring baserad på mina egna erfarenheter och något om vad det inneburit för mig.

Till att börja med vill jag säga att jag tror att det är viktigt att komma ihåg att en psykiatrisk diagnos är en bedömning som görs av en utomstående person, baserat på en föreställning om vad som är normalt och vad som hamnar utanför det normala och därmed kan klassificeras som 'sjukt'. När vi vill försöka förstå psykisk ohälsa, psykiska åkommor och obalanser och emotionella krissituationer är bedömning av symtom och statiska utsagor om 'sjukdom', som jag ser det, inte tillräckligt. För att kunna förstå och bemöta själsligt lidande behöver vi själva kunna känna och vara med de aspekter av livet som lidandet handlar om.

Bipolär sjukdom är en affektiv sjukdom, dvs en svårighet att balansera mellan affektiva/känslomässiga ytterligheter - å ena sidan mani (som kan eskalera in i en affektiv psykos och ibland hamna i kategorin schizoaffektivt syndrom i gränslandet till schizofreni) å andra sidan depression (där livsenergin är så låg och tung att man stundtals inte klarar av att gå upp ur sängen på morgonen.) Olika individer med erfarenhet av denna åkomma upplever dessa svägningar på olika sätt, förstås - och pendlandet kan variera i intensitet och hastighet (dvs i vissa fall pendlar man mellan mani och depression flera gånger om dagen, i andra fall kan de ta år emellan skoven)

Vanligtvis behandlas denna sjukdom med:
-Medicin - företrädesvis Lithium, men även olika former av neuroleptika, lugnande preparat, sömntabletter och depressionshävande mediciner kan förekomma.
-Läkarsamtal
-Andra stödjande kontakter inom öppenvården
-Terapi (om man har tur!)

Bipolär sjukdom är en dynamisk åkomma som ofta rymmer en genialitet som under de maniska skoven förlorar sig i det som sedan förstås som en sjukdom.

Personligen har jag aldrig kunnat acceptera att mitt kreativa sinne skulle vara en sjukdom, trots att jag verkligen har förlorat greppet om 'verkligheten' under mina mest gränslösa manier/psykoser. Jag föredrar egentligen att se på min sjukdom som en kreativ, emotionell och andlig kris, men eftersom jag anser att det är viktigt att olika perspektiv kring psykisk hälsa/ohälsa kan komma in i den psykiatriska diskussionen, så kan jag också prata om mig själv som en person med en bipolär diagnos. Det har varit en lång resa för mig att lära mig hur jag ska hantera denna skenande del av mitt psyke. Men idag kan jag stå stadigt mitt i stormen och skörda frukterna av min envishet.

Jag har mycket kritik att rikta gentemot den psykiatriska vård jag erfarit. Samtidigt känns det inte särskilt konstruktivt att strida och framställa psykiatrin som bristfällig, okunnig och inkapabel. Bättre då att försöka skapa en dialog som utvecklar de delar av psykiatrin som vill bli bättre. Ändå finns där ett behov i mig av upprättelse, att det någon gång skulle kunna komma så långt som till att mina vårdgivare kunde uttrycka ett enkelt 'förlåt, vi visste inte bättre'. Men det behovet handlar för mig om att jag behöver få uttrycka och ge luft åt mina erfarenheter ocenurerat, dvs utan att behöva försvara min rätt att känna det jag känner, utan att det ska uppfattas som att jag anklagar någon annan. Det är för mig en känslig och svår balansgång.

För att få det stöd för mina perspektiv som psykiatrin inte kunde tillhandahålla har jag under de senaste 10 åren ägnat största delen av min energi åt olika former av kreativt och terapeutiskt arbete med mig själv. En genuin kontakt till andra människor är avgörande för livskvalitet och glädje i livet. Så är det för oss alla, tänker jag. Om man dessutom brottas med svårare psykisk problematik blir det behovet kanske extra stort. Utan kärleksfull kontakt med mina närmaste relationer kan situationen bli hopplöst omöjlig.

Idag är relationerna till mina närmaste stabila, men min relation till 'samhällssystemet' är fortfarande något 'självande' men för varje steg jag tar mer och mer fungerande. Jag är kanske inte så bra på att springa runt på den 'reguljära arbetsmarknaden' (det har jag gjort med mycket ambition tills jag insåg att jag gör mer nytta om jag finner utrymme att få vara den jag är!) men om jag får arbeta med det som är verkligt och viktigt för mig så kan jag bidra med mycket!

Mitt företag heter Creative Connection och jag arbetar med kreativa processer.
Jag är också ambassadör för kampanjen (H)järnkoll (http://www.hjarnkoll.se/)
Läs mer om min verksamhet på min hemsida!
http://creativeconnection.weebly.com/

Nu ska jag ha skrivarpaus!
Tack för ordet!

Följ min blogg!

Jag önskar och hoppas att fler människor vill följa min blogg och delta i funderingar kring livets paradoxer. Du är välkommen med inlägg som rymmer dina perspektiv. Den enda 'regeln' i denna blogg är att vi respekterar varandras inlägg och inte ägnar oss åt påhopp och pajkastning. Jag vill att detta ska kunna utvecklas till ett öppet forum, där sårbarhet, rädslor och svårigheter kan få vädras i en trygg miljö. Även inspirerande tankar och funderingar kring hopp, visdom och möjliggörande förändringar är varmt välkomna!

Med innerliga förhoppningar om att vi tillsammans kan bygga ett humanare samhälle!
(För vem är det egentligen som bestämmer?)