Varför skriva, förklara och berätta?

Vad är det som är viktigt för mig när det kommer till berättelserna om mina resor i yttre och inre verkligheter? Vad är det för behov som driver mig till att skriva i ett officiellt forum om upplevelser som varit djupt smärtsamma och svåra? Det är något paradoxalt med det hela, som om jag på detta 'bakvända' sätt vill försvara just denna 'sårbarhet', eller förklara att mitt mod att möta min smärta varit min djupaste läroplats när det kommer till mina perspektiv på livet, på mig själv, mina relationer och min omvärld.

Plötsligt slår det mig att det mycket väl kan ha precis motsats verkan - att ni som läser mina berättelser vill peka och döma mig. Att det på något sätt är egendomligt att vilja berätta så personliga saker, eftersom risken alltid finns att jag blir missförstådd.

Men jag har skrivit här i denna blogg för min egen skull. En väg för mig att bli klar över var jag står i relation till min historia. Att våga prata om det som betraktas som 'svårt' eller 'avvikande'. Kanske kan det vara till hjälp, stöd eller inspiration för andra - men framför allt känns det som ett slags 'bokslut' för mig själv. Jag avslutar den spretiga och svårhanterliga processen med att knyta ihop påsen och stå för den jag är.

Det har varit enastående stigmatiserande för mig att bli bemött av diagnoser och ointresse av vad som verkligen skedde. Jag kan undra själv varför detta varit så väsentligt för mig, varför det betydde så mycket för mig att bli förstådd - på riktigt! Varför jag under alla dessa år har 'stått på barrikaderna', så att säga, och fört en kamp för rätten till mina egna perspektiv, och varför det varit så viktigt för mig att bli förstådd just i de sammanhang där ingen förståelse fanns att uppbringa. Det är egendomligt, egentligen. Det blev ju till en levande inre konflikt, som hela tiden sökte sig tillbaka till sin förövare för att få upprättelse. Det var inte tillräckligt att finna acceptans och förståelse i andra sammanhang och relationer - nej, jag skulle ha min upprättelse i relation till 'samhällsnormen' och psykiatrin! Och jag tror att detta handlar om ett slags 'cirkulärt' beteende, att psyket söker sig tillbaka till upplevelsen av trauma - tills jag själv förmår att sätta ner foten och vara en container och ett skydd för den sårade delen av mig själv.

Idag förstår jag att det hela byggdes upp till en slags ursäkt inombords. En ursäkt för att inte leva i min kreativa kraft utan annan bekräftelse än det åstadkomna resultatet, så att säga... Att vara levande och kreativ kändes kanske svårare på något sätt, än att vara ett offer för en 'sjuk kultur' eller ett dåligt bemötande inom psykiatrin.

Men jag skriver min historia för att jag vill berätta hur det var 'egentligen', att min sjukdom inte var en 'sjukdom' på det sätt jag fått den beskriven för mig utifrån. Jag skriver för att skapa en djupare förståelse för hur det varit för mig, och hur det kan vara med 'det friska' och 'det sjuka'. Jag vill belysa möjligheten att se på psykiska irrfärder med större nyfikenhet och mindre dömande.

Så jag balanserar vidare - i öppenhet och med integritet.

Sanningen för mig är att det jag funnit på denna resa är en fantastiskt skatt av insikter i hur psyket fungerar. Vi människor är ganska lika i grund och botten - olika historia och 'program', men med stora likheter i de mekanismer som skapar sjukdom, obalans, balans och välmående...

När drömmarna 'gick sönder'

Efter resan till USA och Mexico 2001  kom jag tillbaka till Stockholm. Jag arbetade på ålderdomshem, samtidigt som jag tillsammans med mina nyvunna vänner från USA/Mexico planerade att de skulle komma till Europa och att vi skulle göra en turné i Europa. Vi skulle undervisa Kontaktimprovisation - i Tyskland, Schweiz och Ungern för att sedan återvända till Mexico.

Ja, det var planen i alla fall...

Mina vänner kom till Stockholm. Men ingenting blev som vi alla hade drömt om! Efter ca två månader var vi i Freiburg på en stor festival för kontaktimprovisation. Där tog vårat samarbete slut! Våra egna interpersonella svårigheter hade fört oss till en plats vi inte trodde att vi kunde hantera tillsammans. Detta ledde till att mina vänner reste vidare till Schweiz - och lämnade mig i Freiburg!

Jag hamnade i ett djupt emotionellt 'chocktillstånd'. Jag ville absolut inte resa hem till Sverige igen! Minns att jag gick ner till floden som rinner genom Freiburg och klev ut mitt i vattnet, barfota. Jag sträckte mina händer ner i det kalla vattnet - och jag bad! Jag bad till den Gud jag hoppades fanns, och jag överlämnade mitt liv i händerna på det hoppet och den tron.

Jag sökte i mitt internationella kontaktnät efter någonstans jag skulle kunna resa till. I Amelia, en by en bit norr om Rom, hade jag en vän som också dansade kontaktimprovisation. Hon erbjöd mig att komma ner och hälsa på, och jag nappade på inbjudan.

I Italien bodde jag i ett fantastiskt fint litet stenhus på landet - och naturligtvis fanns där en man som jag efter ett jag inledde en relation med. Italien är ett enastående vackert land! Den tid jag bodde där var en tid av djup läkning, på många plan. Tack Corrado Barbetti!

För att göra en lång historia kort - efter åtta månader var jag gravid, och jag insåg att jag inte kunde fortsätta att fly från mina rötter i Sverige. Efter många, djupa våndor bestämde jag mig för att göra abort. Det var smärtsamt, förstås - livet kallade på mig, men jag kunde inte svara 'ja'! Min svaga förankring i den svenska kulturen hade lett mig till en misstro omkring min egen förmåga att överleva, och jag ville inte sätta barn till världen under dessa förutsättningar.

Jag fick jobb inom äldreomsorgen igen, och arbetade också med att ge massagebehandlingar och att ha grupper i kontaktimprovisation och rörelse/kroppskännedom.

Några månader efter aborten var det dax igen...

De ringde från jobbet och undrade var jag var någonstans, för jag skulle ju jobba. Själv stod jag hemma vid spisen och kokade gröt till 'gamlingarna'. Jag hade dock inte lyckats ta mig till jobbet, rent fysiskt, utan stod hemma i mitt egna kök.

Smärtan hade återigen fått mig att krackelera. Avståndet var för stort, rädslan för att inte överleva gjorde att jag gick in - djupt in - i mina inre världar. Där sökte jag spåren efter alla tidigare förluster i mitt liv - mitt äktenskap, samarbetet med vännerna från USA, aborten, min anknytning till min familj och min kultur, min otrygghet i livet och mina höga ambitioner, som alltid tycktes krossas och gå sönder...

Jo, några timmar senare stod två uniformerade poliser i min hall. De hade tagit sig in med hjälp av låssmed, eftersom jag inte öppnade dörren. Det var två poliser som tydligen inte hade fått någon utbildning i hur man bemöter sköra människor - de släpade ut mig, halvnaken, i trappuppgången, satte handbojor på mig och slog mig för att få med mig nerför trappen. Jag skrek: 'Vänta! Jag hinner inte med! Jag går sönder!' vilket hjälpte föga. Det kändes som om jag föll rakt ner i ett avgrundsdjupt hål och det fanns ingen där som förstod hur det kändes... Väl framme vid akuten blev det förstås våldsam bältesläggning igen - jag var skräckslagen och slogs på allvar för mitt liv. Den fysiska smärtan av att bli så hårdhänt bemött när psyket befinner sig i trauma och chock är svår att beskriva. Kanske kanske kan några av er förstå ändå... ? ... Sedan, på avdelningen, samma visa som första gången - inga samtal, för mycket mediciner, tvång och stigmatiserande attityder.

Man kan undra hur det är möjligt. Hur kunde livet vara så enastående grymt, och samtidigt leda mig steg för steg emot det som jag hade formulerat i mitt hjärta, men inte kunde överblicka vad det skulle innebära?

Idag kan jag se det väldigt klart - hur varje litet steg fört mig närmare min längtans mål. Men jag såg det inte då... och min förtvivlan visste inga gränser...

Stress

Jag skrev en sång igår!

Tänk ...

om alla människor

vaknade en morgon

och såg...

Vad tror du skulle hända då?

Tänk...

om hela konstruktionen 

skulle falla en dag

och vi skulle titta på varandra

och undra var vi varit!

...

Att handskas med hypomanier och manier!?

Hur gör jag för att hantera de emotionella 'påslag' som diagnostiseras 'hypomani' - 'mani'?

Insikt:
Först och främst behöver jag inse och känna igen symtomen. Det kan vara svårt, eftersom den tidigaste känslan är så upprymd och fylld av livslust och kreativitet! Vem vill stoppa sig själv och gå och lägga sig när livet känns som en dans och idéerna flödar?! Men jag har med åren upptäckt att under euforin lurar den verkliga smärtan, den som jag försöker att undvika. Jag har jobbat mycket just med insikten i de delar av manin som kan sägas vara 'ett missbruk' eller en undvikandestrategi. Kreativiteten är ju till sin natur ett fritt flöde, som frodas som bäst just när man inte försöker att kontrollera den! Men när 'påslaget' och expansionen öppnar sig måste jag numer, vis av erfarenhet, stanna upp. Jag måste fråga mig själv vart jag är på väg med 'det hela'. Och jag måste påminna mig själv att inte en endaste av de storslagna tankar jag föder har något värde om jag inte kan förkroppsliga de och stanna i god kontakt med mina relationer.

Jag behöver med andra ord 'genomskåda'  mig själv, och verkligen förstå att jag behöver finna nya vägar!

Kroppsnärvaro:
...och när jag stannar upp där, mitt i hoppet, då kommer den överväldigande smärtan. Det är en fysisk smärta, åratal av stress och annan skit som lagrats i min kropp och i mitt energisystem. Och det är en existensiell smärta, ett oundvikligt faktum om situationen som livet erbjuder - att ha en kropp och vara en individ som vandrar och lever mitt liv mitt emellan livet och döden. Precis som alla andra, varken mer eller mindre - men med en längtan och en livslust som aldrig tycks mättas, och med ett intellekt som både är min största styrka och min största svaghet. Smärtan gör att det blir svårt att sova. Expansionen kommer i vågor och när påslaget är som starkast känns det omöjligt att vara stilla. Men mitt fokus i detta skede är att stilla mig. Eftersom detta är så svårt, så föder jag samtidigt en massa idéer, sånger, danser och intellektuella/emotionella och själsliga klargöranden och insikter. Men jag får inte glömma den röst som hela tiden viskar 'vänd om, vänd hem, stilla dig'...

Behov?
Att 'spåra' i mig själv vad de egentliga behoven handlar om kan vara tufft. Manin talar om för mig att jag inte känner för att äta och sova t ex, och att jag kanske inte behöver det heller... inte idag, jag kan äta lite bättre imorgon, man behöver inte sova så mycket, osv. De lockande insikterna i livets existentiella aspekter och mystiska upptäckter vill förföra mig i en dans bortom tid och rum. Vem har tid att sova när 'meningen med livet' kallar med sin klargörande stämma!?
Men mitt 'verkliga' behov kan t ex vara:
Fysiskt: att äta och sova, att göra sådant som är verkligt behagligt, t ex att ta ett bad, få en massagebehandling, ta en promenad...
Emotionellt: att vara nära någon - eller att ge mig själv utrymme
Kognitivt: att kommunicera, att arbeta i hållbara kreativa strukturer, att begränsa mina vidsträckta tankar och kopplingar och förmå mig till att återvända till 'det vardagliga', typ baka bröd och laga mat.
Själsligt: att sjunka in i livets djupa mysterium för vila, centrering och läkning

Extra svårt blir det också eftersom det hypomana tillståndet är inspirerande på en social nivå. Kontakterna med vänner och bekanta  flödar, och alla tycks uppskatta den ömsesidiga interaktionen. Därför blir behovet av att sätta gränser och säga nej - även till sådant som känns inspirerande och roligt - viktigt för mig. (jag vet ju av erfarenhet, att om jag inte 'stänger av' flödet och 'kopplar ner mig' till en hanterbar nivå kommer de sociala interaktionerna inte blir så bra, utan leda till att jag blir utesluten, avvisad, missförstådd och inlåst...)

När gränserna upprättas står jag ensam med mig själv. Jag står där, mitt i, och andas bara. Andas rakt in i den smärtan som ännu bor i mig. Jag blickar djupare in i livets dans, i glädjen och sorgen, i livet och döden och i kärlekens obönhörliga rörelse genom våra liv.

Och jag vill tacka för att jag välsignats med alla dessa galna upplevelser, för de har lärt mig mycket om vad som verkligen är viktigt i livet!

Livskraften

Ord är så enastående otillräckliga när vi ska försöka beskriva vår upplevelse av Livet! Orden begränsar på ett sätt som väldigt lätt kan missförstås och tolkas på ett sådant sätt att själva meningen går förlorad. Ändå vill orden födas för att bygga broar mellan det obegripliga och det gripbara, mellan det ordlösa/formlösa och formen. Jag upplever ibland att vår kultur lider av ett 'kritiskt tänkande' som penetrerar, analyserar och kritiserar alla försök till att ge rymd och struktur åt det som ligger bortom det synliga. Kanske ett resultat av vår kollektiva avstängdhet inför att uppleva själva livskraften - inombords? Där kontakten med livets kraft erfars förstummas vi. För den verbala verkligheten kan aldrig räcka till för att förstå! För att vinna visdom om livets kraft och helhet behöver vi kliva in i upplevelsen. Vår alldeles unika och personliga upplevelse!

Mitt skrivande är kanske också en undvikande strategi... eftersom att stå där, mitt i, och andas och känna... det är minst sagt överväldigande!

Livskraften är det som bär oss - genom födelse, liv och död. Inte alltid till personlig glädje och tillfredsställelse, utan också genom sorger, förluster och besvikelser. Den kultur vi lever i idag bär en djup kollektiv smärta och livskraften är obönhörlig i sin framfart när det kommer till att få oss alla att vakna! Vi känner den i vår kropp, och kroppen bär minnen som inte alltid är behagliga att uppleva. Men när vi försöker distrahera oss och stänga av det som bor inombords, eller projicera det på vår omvärld, så skapar vi obalans. En obalans som leder till mera smärta och sjukdom. Och det är en omöjlighet att medicinera bort själva livskraftens framfart! 

Den tid vi lever i är fantastisk! Allt gammalt trauma och lidande tar sig med explosionsartad kraft emot ytan av vår erfarenhet och vi kan inte längre blunda och stänga av. Detta utgör en oslagbar möjlighet - för det vi känner kan vi också läka.

Unikt för den tid vi lever i är att lidandet och symtomen på vår kulturs envisa missförstånd blir mer och mer synliga. Fler och fler människor drabbas av 'psykisk ohälsa' eller oförmåga att leva upp till kulturens krav. Vi kan inte tvinga dessa uttryck tillbaka in i en struktur som inte tillåter livskraften att bli den 'bärande strukturen'! 

Medicinen kan sammanfattas som, exempelvis... :

Kärlek

Acceptans

Ödmjukhet

Lyssnande

Empati

Överlämnande

Omsorg

Dessa begrepp rymmer lösningen och läkningen på vår tids problem. Det är dax att vakna nu!

Tillsammans kan vi göra skillnad! Och den skillnad vi gör börjar i vårt egna hjärta och i vår kropp. Där finner vi essensen och livets kraft inom oss själva, och där har vi de lösningar vi behöver.

Men vi måste lära oss att uppleva det som är! Och det kan vara mycket smärtsamt, till en början.

Vi behöver inte flera gallerior. Vi behöver inte fler läkarutlåtanden. Inte fler distraktioner.

Men vi behöver vakna! För livets skull!