När det är som mörkast

Till alla de som lider av djupt liggande svårigheter, depression, ensamhet, isolering, hopplöshet osv...:

Det är svårt att prata om det allra svåraste när man är mitt uppe i det. Kanske är det en av orsakerna till att det är så svårt. Att inte känna livslust och vilja till livet är ett så utbrett tabuområde att man lätt väljer att isolera sig. Ofta tror man att 'det är nåt som är fel', jag borde inte känna så här, 'alla andra' verkar så glada och självklara. Just på den platsen, tänker jag, händer det att funderingar över livets mening eller brist på mening leder till tankar på att avsluta livet. Därför skriver jag detta. Jag hoppas kunna förmedla lite hopp och jag vill dela med mig av redskap och perspektiv jag själv har använt när jag svajat på gränsen till det som jag trott att inte livet kan omfamna.

Söndag den 4 januari 1990

Jag har glömt - vad som var!

Jag står en bit ut i havet

Det suger

Mitt inre vatten vill följa vågornas rytm

Fötterna mina är trötta

Ge upp!

Var det så de sa till mig?

Men jag kunde aldrig glömma rytmen i havet

jag kunde heller inte bära den med mig

Därav min djupa sorg

Det är svårt att stå ut när det är som svårast! Jag tror att de flesta av oss vill undvika den djupa avgrundskänslan inombords, den extrema tröttheten, den fullständiga uppgivenheten, bristen på lust att göra någonting över huvud taget... samtidigt påverkas vi också starkt av de som lever nära oss, och som inte heller vill att denna upplevelse ska finnas! Det blir en smärtsam situation där försöken att undvika att känna det som faktiskt känns blir en del av det djupa lidandet.

Jag har aldrig legat med pillerburken i handen och funderat över hur det skulle vara om jag tog alla pillren på samma gång. Aldrig har jag stått vid brofästet och stirrat ned i vattnet och tänkt: 'NU hoppar jag! Nej, NU!' Men jag har legat utslagen på golvet och 'givit upp'. Jag har 'dött' mitt i livet en hel massa gånger! Jag har gått min trötthet till mötes trots att jag ville springa åt andra hållet. Jag har kollapsat i min oförmåga att 'reda ut' mina inre emotionella konflikter. Jag har stannat upp, mitt i livet, och på allvar gått min brist på livslust till mötes. Vad är det vi alla springer för? Vad springer jag ifrån? Varför känner jag alltid det som är tungt och svårt? Vem är det som bestämmer livets villkor?

Och någonstans där fann jag den största frågan av de alla:
Vad är den faktiska upplevelsen här och nu? 
Vad är det jag möter här?

Även i ensamheten finns ett möte. Fastän längtan ropar 'Kom och håll om mig! Se mig! Hör mig!' så finns där en djupare röst. Den viskar: 'Jag håller om dig. Jag ser dig. Jag hör dig.' Det finns ett ljus bortom det tunga, det negativa och det hopplösa. Det finns till och med mitt i det mörka. När jag förmår att lossa banden till mina egna tankar kan jag förnimma ett möte där. Ett möte mellan ljus och mörker. Mitt mörker. Mitt ljus. Världens mörker. Världens ljus.

Det är inte alla som kan eller vill tro... För en del människor skapar de andliga perspektiven snarast ett större motstånd. Men jag menar att det kanske är möjligt att släppa föreställningarna om 'andligt - materiellt', om Gud - Helvetet, om det 'onda och det goda'... och bara kliva in i upplevelsen. 
Vad är det för möte som pågår - här och nu?

Alla människor rymmer olika delar. Ljus och mörker i olika former. Vad händer när jag upphör med mitt eviga dömande om vad som är rätt och fel och försöker röra mig emot en plats av acceptans och närvaro?

När jag är trött behöver jag vila.
När livet känns tungt behöver jag kanske tillåta livet att 'djupna' mig.
Vandra långsamt. Gå i skogen. Känna andetaget.
Eller bara ligga stilla och lyssna...

Ingenting varar 'för evigt'. Det finns en rörelse i själva livet som, vare sig jag tror det eller inte, alltid leder vidare till nya upplevelser. Och fastän det kanske känns som om jag (du) är den enda som upplever 'livets mörker' så är det här en liten påminnelse om att vi alla rymmer detta inre djup!

Sträck ut en hand.

Berätta hur du har det.

Du är aldrig ensam!

Återhämtning

Efter episoden 2003 (se inlägget 'När drömmarna gick sönder') har jag varit inlagd ca 1 gång/per år. Korta inläggningar på ett par - tre veckor per tillfälle. Vid alla tillfällen då jag varit inlagd har det handlat om att jag 'sprängt' gränserna för vad som varit möjligt och med kreativ entusiasm hängivet kastat mig in i starka magiska upplevelser och djupa inre processer. Mani eller psykos är den kliniska diagnosen. Själv har jag alltid betrakta det som en andlig/kreativ kris, men fått föga förståelse från psykiatrin för detta perspektiv. 'Slagen till marken' har jag dessemellan genomlevt djupt introverta perioder, som säkerligen skulle diagnostiseras depression, om jag hade sökt en diagnostisk förklaring. Det finns ingen anledning just nu att redogöra för alla detaljer, utan jag vill främst berätta om vad som hjälpt mig till att må bättre och att hantera de kraftiga svängningarna.

Eget ansvar/Inre ledarskap -
Att verkligen inse att det är jag som skapar mitt liv och därmed också kan utveckla/förändra det jag behöver för att må bättre
Kropp -
Vad jag äter
Rörelse
Kroppskännedom
Känslor -
Terapeutiska interaktioner där jag blivit bemött med medmänsklig nyfikenhet, acceptans och                         förståelse
Bearbeta det förflutna (anknytningsmönster i min ursprungsfamilj och andra trauman, sorger och                     besvikelser av olika slag)
Terapeutiskt arbete med psykets 'skuggaspekter'
Stöd och hjälp till att möta de bakomliggande djupa emotionella komplex som legat till grund för                   mina svårigheter
Vänskap och kärlek
Anknytning -
Alla mina relationer
Kreativitet -
Dans
Meditation
Bildskapande
Komponera och spela musik
Delaktighet -
Bildterapi-utbildning
Arbete
Vänskap
Kärlek
Andlighet -
Gemenskap
Bön

Under de 10 år som förflutit med perioder av arbete och perioder av inläggningar och sjukskrivningar om vart annat, har jag parallellt arbetat intensivt med att finna stöd och gemenskap för mina perspektiv och min läkning. Jag har deltagit i en hel del sk 'nyandliga' kurser och sammanhang som fokuserar på det transpersonella, det andliga, det interpersonella och den transformativa inre processen. Jag har sökt härbärgerande i andliga arketyper och symbolik och i hållande grupper med djupgående grupp-processer i fokus.

Mitt mål har hela tiden varit att läka den separation jag upplevt inombords - avståndet till mitt genuina själv och därigenom avståndet till andra. Nej, det har inte varit lätt. Men det har heller inte bara varit svårt! En dans mellan 'öppnande gemenskap' och djup ensamhet och 'oförmåga'. Och en övertygelse (naturligtvis kantad av djupa tvivel emellanåt) om att alla mina svårigheter skulle kunna övervinnas - utan mediciner!

Det finns flera viktiga vändpunkter på denna resa, förstås. Men den som stiger fram med klarhet just nu är insikten, följt av handling, att genomskåda mig själv på djupet och verkligen börja ta ansvar för min energi, mitt liv, mina gränser och mina behov. Att fullt ut möta den del av mig som upplever att hon helt saknar värde om hon inte presterar vad andra vill! Och att, så ärligt jag förmår, uttrycka hur jag har det och hur jag ser på livet. Både stark och svag, öppen och stängd. Mitt i livet.

Idag lever jag fortfarande med en känslighet som stundtals gör att jag måste stanna upp och ge utrymme för att härbärgera och integrera alla mina interaktioner, relationer och upplevelser. Men jag känner mina signaler, jag känner mig själv och jag blir mer och mer stabil och förmögen att möta mina inre behov. Jag jobbar, ännu så länge i begränsad omfattning, med mitt egna företag 'Creative Connection' - där jag erbjuder kurser i kreativa processer genom rörelse och bildskapande, enskilda bildterapisessioner och massagebehandlingar. Jag skriver och spelar mina egna låtar när tillfälle uppstår och jag föreläser gärna om kreativa processer och om mitt sätt att hantera min bipolära problematik.
Min hemsida: http://creativeconnection.weebly.com/

Försäkringskassan ger mig ännu så länge visst ekonomiskt stöd, vilket jag är mycket tacksam för och jag har idag en respektfull relation med min läkare (jag har haft samma läkare i många år, tack å lov!)

Jag försöker varje dag att leva den balans-dans mellan inre och yttre verklighet som livet rymmer. Vissa dagar upplever jag tvivel, otrygghet och rädsla att inte klara mig i världen som den ser ut. Men längre och längre stunder upplever jag en kreativ harmoni i mitt liv och i mina relationer. Det är den sistnämnda delen som jag vill 'vattna på', som jag vill ge uppmärksamhet och resurser. Men jag vill också leva i kontakt med djupet och med det som gör ont - för det gör ont att leva ibland, det ingår ju om man är levande och empatisk. Tillsammans skapar de förutsättningar för ett autentiskt inre ledarskap - och det är dit jag är på väg! Ett steg i taget.

Att röra sig utanför 'det normala'

Den bipolära diagnosen är ett 'omdöme' som kommer ur en yttre bedömning av ett beteende som, från utsidan, tycks 'inadekvat', irrationellt, galet, riskfyllt eller extremt åt det ena eller andra hållet.

Mot bakgrund av vad jag skrev igår - att anknytningen oss människor emellan är livsavgörande för om vi ska kunna 'fungera på ett tillfredsställande sätt' - kommer här 'dagens reflektion'....

Som en 'tankelek' kan vi vända på perspektiven lite grand...

I stället för att betrakta den 'bipolära situationen' som en 'bipolär sjukdom', så kan vi för en stund se på den som 'en visionär möjlighet', som i sin envisa längtan - och av outgrundliga orsaker - sträcker sig längre än vad anknytningen till det rådande står pall för.

Det vanligaste scenariot blir då att det extrema beteendet förklaras vara 'sjukt'. Därigenom 'skammas' den potientiella möjligheten och förpassas till en undanskymd vrå som får 'den drabbade' att rodna och de nära anhöriga att hålla uttrycken på avstånd för att undvika att känna hur den existentiella anknytningstråden sträcks ut till sitt yttersta.

Tillbaka då till påståendet att vår anknytning till 'det gemensamma' är livsavgörande - och jag menar verkligen att så är fallet! Det kan räcka med en människa som hör, ser och bekräftar existensberättigandet av 'det ytterliga'. Men det behövs åtminstone en.

Av denna anledning anses 'bipolär sjukdom' vara en sjukdom som faktiskt kan leda till döden. För om depressionen blir så djup att anknytningen förloras, eller om den maniska psykosen far iväg som en ballong som inte kan hållas i längre - ja, då är risken för dödsfall stor.

Detta är de flesta av oss människor rädda för...
Vi är rädda att förlora varandra, och vi är rädda att förlora våra liv.

Det är vackert att det är så, tänker jag!
Det är Kärlekens ordning och rörelse i livet, genom våra relationer, vårt varande och våra handlingar.

Men tillbaka till den bipolära sjukdomen! Som bärare av denna, ur mitt perspektiv, fantastiska och möjliggörande förmåga tar jag mig friheten att uttrycka hur det ser ut från mitt perspektiv!

Jag befinner mig i en situation där utopiska visioner bubblar upp ur mitt inre som en flodvåg av kreativa och sköna möjligheter, massor av glädje och insikter i livets existentella djup. Det är vackert här!

OCH jag är superfrustrerad över att det är så svårt att förankra mina visioner i vår gemenskap/vårt samhälle!
Det som sker, i mig, i relation till begränsande strukturer och omöjliga blockeringar, är att det finns en impuls inom mig som hellre vill dra till en annan planet än stanna kvar i ett sammanhang där mina största gåvor tycks bli slängda på soptippen eller avvisade som 'maniska' eller orealistiska.

Jamen! Hjälp mig då att ge mina visioner en form som fungerar!

Jag lovar - det kommer kunna bli riktigt kul!!!

Men jag behöver Dig. Jag behöver känna att det finns en resonans, att vi angår varandra.

För Livets skull.

Ja, jag förstår... det här kan man ju inte relatera till! 

Det är 'den protesterande rebellen' som har talat! 

Visionen måste bli tydligare för att bli begriplig...

Den är tydlig för mig - hur kan jag göra den tydlig för Dig?

Jag återkommer om detta!

Tills vidare kan du kika runt här på bloggen, och även titta in på min hemsida.

 http://creativeconnection.weebly.com/

Någonting är på väg att ta form!

Hör gärna av dig om du vill att jag kommer och föreläser om 'den bipolära situationens kreativa möjligheter'!

Jag använder mig av musik, bildprojektioner och öppningar till existentiella frågeställningar och diskussioner.

Framför allt handlar föreläsningen/föreställningen om kreativitet, anknytning, hälsa och inre ledarskap.

Frågor som angår oss alla!

Connection - anknytning, släktskap, förbindelse, samband

Det engelska ordet 'connection' har för mig en djupare innebörd än ordet 'contact'. Connection är, i min vokabulär, det djupare sambandet mellan olika företeelser och uttryck. Det kan på svenska översättas med - anknytning, släktskap, förbindelse, samband...

Jag är av den åsikten att det är just vår anknytning som är det mest avgörande för att vi ska uppleva trygghet och välmående som människor. Om man begrundar detta påstående en stund, om man går 'till botten' med det, så kanske man finner en fråga där. Eller ett tomrum. Eller en kaotisk förvirring.

För vad har vi som lever i vår kultur för relation till begreppet anknytning/connection?

Att kunna vara med livet, med det som växer, lever och dör förutsätter att jag kan vila och lyssna, och att jag kan agera och skapa i lugn och centrerad närvaro. Att jag kan vänta tålmodigt medans fröet gror i marken. Att jag kan lyssna tills jag hör havets sång och skogens viskande röst. Och att jag kan låta mig bäras av kraften och flödet i det som skapar genom mig. För att detta ska bli möjligt behövs en tillitsfull anknytning. Relationer som bekräftar och 'håller en kärleksfull öppenhet' för det som föds genom mig.
Genom dig.
Genom oss.

Människan är en del av naturen. Vårt naturliga tillstånd är att vila i detta faktum. Tillsammans.

'Det sjuka' växer ur en 'frånkoppling'/disconnection. Vår kultur är 'frånkopplad' en djupare kontakt/anknytning med naturen och livets puls och flöde. Så vi försöker att upprätta denna anknytning i våra relationer och organisationer, i våra försök att skapa mänskliga relationer som ger motivation och gemenskap. ((Ty detta är vi alla beroende av!) Men om den grundläggande anknytningen till livskraften är blockerad av olika anledningar, så kommer vi om och om igen att skapa dysfunktionella relationer och organisationer. Och vi kommer att stå handfallna inför alla mänskliga uttryck av psykisk ohälsa och obalans.

Personligen blir jag för var dag mindre och mindre förmögen att relatera till och vara i situationer som lider av denna bristande anknytning. 'Frånkopplade' situationer och sammanhang gör mig förvirrad, för där är fullt av dubbla budskap och relaterande till koncept, ideer och konstruktioner, i stället för till det som verkligen sker i en given situation.

Jag blir sjuk av sådana sammanhang.

Men ett litet steg i sänder blir jag bättre och bättre på att stå upp för min verklighet och att i stället erbjuda utrymme för alla som längtar efter meningsfull kontakt och anknytning till djupare värden i livet.

(Titta in på min hemsida http://creativeconnection.weebly.com/ )

Vi behöver varandra, vi människor. Tillsammans kan vi växa och utvecklas till magnifika insikter i livets ofattbara varande. Det finns ingenting som går upp mot de fantastiska djup och möjligheter som vi, genom vår blotta närvaro, kan upptäcka tillsammans. Men det kan också vara precis tvärtom! Att vi i våra relationer blockerar och hindrar varandra på olika sätt. Detta beror på vad vi lärt oss att vi kan förvänta oss av våra relationer och av livet. Många av oss har byggt in en bristande tillit till vår egen potential, vårt existensberättigande och våra faktiska möjligheter. Vi har skapat 'skuggor' och blockeringar, för att 'hålla undan' det vi tror att vi inte ska vara och känna.

Jag 'lider' av djupa visioner om våra mellanmänskliga möjligheter! Ibland blir mina visioner alltför utopiska. Jag är medveten om det, men jag kan inte upphöra att 'visionera'. Min tro på mänskliga möjligheter ger rymd åt mitt liv. Och det ger mig möjlighet att leva och verka i/ur min kreativa auktoritet.

Ibland blir jag så frustrerad över att det känns som om mina visioner aldrig blir helt förverkligade. Jag blir som en 'tryckkokare' på väg att explodera. Men jag lovar - jag kommer inte ge upp så länge jag lever!

Polaritet som en meningsskapande möjlighet

Vad innebär bipolaritet, egentligen?
Jag menar - symtomen på diagnosen bipolär sjukdom är extrema, eller ytterliga, svängningar i stämningsläget. Men vad innebär det? Och vari ligger 'det sjuka'?

Jag vill dela med mig av hur jag ser på det hela.

Jag skulle vilja påstå att livet är en bipolär historia (...och det har jag kanske påstått i något tidigare inlägg också...). Med det menar jag att ett mynt alltid har två sidor. Jag menar att livet uppstår just ur en polaritet, ett spänningsfält emellan motsatser. En längtan som sträcker sig emot något annat än det existerande. Livet uppstår där. Här, där balansen mellan ytterligheterna skapar ett utrymme. Ett utrymme att existera i.

Då tänker jag som så, att tillståndet/diagnosen bipolär sjukdom egentligen inte är varken mer eller mindre än en förmåga att röra sig långt åt ytterligheterna. Tillståndet blir 'kroniskt' och för evigt upprepande av ett mindre fungerande mönster så länge jag identifierar mig med dessa ytterligheter. När jag i stället kan plocka fram förmågan till att observera och vara med ytterligheterna - då framträder det hela i ett nytt ljus! Om jag förmår att minnas den depressiva positionen när jag emotionellt befinner mig i den maniska positionen, och omvänt - att i den depressiva positionen plocka fram minnet av den maniska positionen, då sker något nytt. Jag börjar bygga hälsosamma broar i mitt medvetande, som gör att jag skapar utrymme inombords för att härbärgera/vara med det jag upplever i stället för att identifiera mig helt med den ena eller den andra ytterligheten!

Begreppet 'jag' blir synonymt med 'den som håller och härbärgerar' - inte med själva upplevelsen i sig självt.
Inom psykologin finns många begrepp som syftar till denna observerande och härbärgerande funktion - exempelvis Självet eller det högre medvetandet.

På detta vis får jag en möjlighet att undersöka vad dessa poler egentligen står för. Jag kan gå tomheten och meningslösheten till mötes under en depression t ex, med en öppen fråga - vad är det som händer här, egentligen? Vad är detta för upplevelse, och vad bottnar den i? Omvänt kan jag, när det maniska påslaget vill kasta mig in i handlösa irrfärder och expansiva upplevelser, stanna upp, lyssna och vara stilla.

Då kan jag höra vad som är strategier och vad som är verklighet. Och jag kan börja uppleva vad jag verkligen är - en enhet bortom dessa polära ytterligheter. Därur kan jag börja använda mig av de verkliga möjligheterna i den sköna situation som gör sig tillgänglig i detta utrymme. För alltsammans handlar om emotionell energi och om denna tar sig uttryck som 'en sjukdom' så finns där 'stagnerad energi av historisk karaktär'. Med detta menar jag blockeringar i det sunda emotionella flödet - exempelvis inlärda 'förbud' eller tabun kring företeelser som aggressivitet, kreativitet, sexualitet eller helt enkelt en oförmåga att uppskatta mig själv, precis som jag är - liten, stor, kraftfull eller svag.  Det finns något essentiellt i min energi, mina emotioner och min närvaro som behöver rymd och uppmärksamhet för att 'bli till'.
Jag tror att det är så för alla människor.

I en accepterande närvaro faller allting på plats. Och när bitarna faller på plats har förmågan till att känna djupt och starkt omvandlats till en gåva. När jag hanterar kraften i mina känslomässiga uttryck inser jag att jag kan använda denna energi i kreativitetens och livets tjänst.

Jag börjar, sakta men säkert, att acceptera och respektera min sunda auktoritet. Jag tar ansvar för mitt liv och tränar mitt inre ledarskap. Jag sätter gränser för sådant som andra tycker och tänker om hur jag är för att i stället lägga mer fokus på att bli tydligare och klarare i kommunikationen - både inombords och i alla mina relationer.

Jag förlåter ofta - både mig själv och andra
Jag använder mig av nyfikenhet i stället för dömande för att undersöka hur det ligger till
Jag upplever och uttrycker tacksamhet ofta
Jag tränar dagligen på ärlig kommunikation
Jag lyssnar till kroppens signaler
Jag litar till den kreativa process som bär mitt liv
Jag försöker att erkänna när jag har fel
Jag tränar medveten närvaro
Jag lyssnar till den helhet som utgörs av tankar, känslor, kropp, själ
Jag undersöker mina mönster, vanor och strategier
Jag 'misslyckas' ofta, men ger inte upp mina visioner

Vid rodret. Ca 10 år gammal.