Bältesläggning

Bältesläggning är en metod/tvångsåtgärd som används inom psykiatrin vid akuta situationer. Ofta ger man samtidigt en injektion med lugnande medicin eller neuroleptika. Vid en bältesläggning spänner man fast patienten kring hand- och fotleder, så att man ligger liksom 'korsfäst' i sängen.

Jag har varit med om bältesläggning så många gånger att jag tappat räkningen, och jag kan rapportera att det är en ytterligt traumatiserande behandling. Inte nog med att man är skör (manisk/psykotisk/schizoid) och helt vidöppen för yttre stimuli (vilket gör att jag oftast gör mycket motstånd, samt att jag upplever situationen som en kamp på liv och död) utan man blir dessutom utsatt för våld, rädsla och aggression från de som borde veta bättre vad de ska göra!

I projektet 'No more', som startats av Anneli Jäderholm och Linda Weichselbraun, är målet att se till att bältesläggning som metod avskaffas inom svensk psykiatri! Anneli och Linda gjorde nyligen en studieresa till Island, där man slutade med bälte redan på 1930-talet.

Läs mer om projektet på

http://no-more.se/index.html

Klicka på länken i högermarginalen.

Helhetsperspektiv

Att se till helheten, och att förstå...

att det 'sjuka' inte enbart är sjukt, utan att även det är en del av helheten...

I min process har det alltid och hela tiden funnits en klarhet

och en drivkraft som visar mig vägen

En kreativ explosion har kastat mig in i kaotiska processer,

men det var aldrig utan 'mening' eller avsikt.

Det kanske är svårt att förstå...

Hur kan det galna och schizade samtidigt vara meningsfullt?

För mig är min bipolaritet en tillgång.

Kanske till och med min största tillgång!

Hur kan det vara så? - tänker du kanske.

Varför inte bara ta din medicin och 

försöka leva livet så 'normalt' som möjligt?

Men jag säger dig:

Jag är en mycket känslig människa

och min sjukdom är min största gåva!

...för den lär mig djupa visdomar om själva livskraftens

fantastiska och outgrundliga verklighet

...och om jag inte får leva med hela spektrat

av hur jag är

...

Då vill jag inte leva alls!

Jag är hel

och ibland inte så hållen.

Oftast är jag både hel och hållen

och det blir bättre och bättre

Mer och mer helt

Mer och mer hållet

... för varje dag ...

Den 'skammade' skuggan

Psyket är en fascinerande och komplex konstruktion som rymmer många rum och dimensioner.
Jag har svårt att förstå hur det kommer sig att detta perspektiv lyser med sin frånvaro i det 'normativa och evidensbaserade' tänkandet. Varför går 'vi' runt och låtsas som om livet var något annat än vad det är?

Befrielsen från all form av patologi går genom medvetenhet, - som jag ser det - och medvetenheten uppnås genom närvaro, acceptans och kärlek. Med medvetenhet menar jag förmågan att härbärgera den livsupplevelse som rör sig i ett samspel mellan kropp, känsla, tanke och livskraft - och i relation till den situation/de människor jag lever med.

I samspelet mellan människor finns överenskommelser om gränser som inte bör överträdas. Det finns en  överenskommen norm i alla samfund, gemenskaper och samhällen. Vi behöver överenskommelser för att kunna samarbeta med varandra, men vi behöver också finna tilliten till oss själva i så pass hög grad att vi vågar överträda dessa gränser när så behövs - om vi vill uppleva frihet och kraft.
En paradox bland många, i den mänskliga situationen!

När vi träder över gränser gentemot våra medmänniskor - och inser att vi 'gjort fel' - kan det hända att vi upplever skam. Skammen håller någonting ute/borta ifrån vår sociala gemenskap.

I den bipolära situationer - i mitt fall - har skammen handlat om att jag trott att det som är essentiellt 'jag' inte varit välkommet i livet. Bakom/under skammen bor min verkliga styrka och frihet - men inte förrän jag erkänner min skugga!!!

Inre ledarskap och omgivningens stöd

Att 'ta kommandot' över 'situationen' (den bipolära sjukdomen) har för mig varit avgörande på min väg emot 'tillfrisknande'. Mitt tillfrisknande handlar inte om att avlägsna någon del av situationen. Alla delar ska få vara med och det jag strävar emot är integrering. Att integrera alla delar - de maniska och psykotiska, likväl som de introverta och depressiva.

Det är tufft! Det har varit tufft! Och det kommer säkerligen att bli tufft många gånger till!

Men varje resa för mig närmare mig själv, och i mig själv kan jag alltid vila!
( när jag förmår att vara närvarande där/här).

Att förstå när den trivsamt hypomana fasen övergår i mani/psykos är inte lätt. Det är just det som är 'problemet' med situationen. Jag behöver hjälp, genom mina relationer, att lära mig förstå och lyssna till de tidiga signalerna och vidta nödvändiga åtgärder. (medicin o dylikt)

Sedan behöver jag själv förstå det inre, tysta, ordlösa språket som alltid vill mig väl och som kommunicerar och för mig emot det som bär och fungerar.

Det är roligt att vara hypoman. Det är kreativt, inspirerande och härligt. men det är inte längre roligt då situationen övergår i kaos. (fast jag tror att en av svårigheterna är just det att kaoset i sig inte skrämmer mig, utan snarare tvärtom - det lockar mig!)

Jag är ju också enastående envis, och vägrar äta medicin på heltid. jag tar Litium och sömnmedicin vid mina skov. Hoppas att en dag kommer jag inte behöva det, utan faktiskt veta var gränserna går...

Men jag är inte riktigt där ännu.

Inre ledarskap är nyckeln för mig. Jag är den som känner mig, och som har förmåga att förstå mina ordlösa rymder. Men jag behöver mina  nära och kära - och ännu så länge också en god kontakt med psykiatrin. (vilket inte är det lättaste!)

Om normer och 'onormer'

Tänk om det är så att jag inte alls är sjuk - utan bara lite 'annorlunda'!
Och, i sådana fall - annorlunda jämfört med vadå?

Tänk om det är så, att den bipolära sjukdomen inte är något annat än 'en kreativ åkomma'?!
Tänk om det är olika för alla oss som får denna diagnos?
Tänk om vi bipolära inte har mer gemensamt än en erfarenhet av att någon gång, eller flera, ha betett oss på ett sådant sätt att vi i efterhand känt skam?
Tänk om det är 'bra' att vara deprimerad, för att det ger utrymme att djupna i den själsliga aspekten av tillvaron?
Tänk om....

Jag känner mig välsignad - oavsett vad 'ni' tänker!
Jag älskar mina genialiskt kreativa rum!
Ni skulle bara veta!

Jag har ett mellannamn, som jag fick i Nigeria då jag var gift med en man som kom därifrån:

Temidayo - 'hon som kommer med glädje'

Watch out!
Nu kommer Temidayo!
Det betyder glädje och gemenskap!