Här är ett brev jag skrev till min läkare för några år sedan:
Stockholm 23/3 2018
Hej Lars!
Jag skriver till dig angående min sjukskrivning, för att
tydligare klargöra mina behov i förhoppning om att du ska vilja stödja mig i
min rehabiliteringsprocess. Jag är väl medveten om att mina perspektiv kan
uppfattas som svåra att bedöma ur medicinsk synvinkel, men tänker att det är ju
i slutänden en fråga om 'min sjukdom', där mina upplevelser och perspektiv
borde tas i beaktande.
Min 'bipolära situation' har för mig kommit att handla om
ett utforskande av anknytning och trauma. Den bakomliggande orsaken har rötter
både i mitt familjesystem och i den kultur jag lever i. Under årens lopp har
jag blivit bättre och bättre på att härbärgera den upplevelse av avsaknad av
anknytning till mänskliga relationer som i mitt inre är 'själva pudelns kärna'.
Som du väl har förstått har jag alltid placerat in mina maniska och psykotiska
upplevelser i ett existentiellt/andligt perspektiv och det har, som jag ser
det, varit en strategi för att överleva, ett sätt att skydda mig själv och att
värna om mig själv, där ingen trygghet fanns. Du och jag har egentligen inte
haft någon kontakt under de mer depressiva perioderna av denna process. Detta
pga att jag upplevt en avsaknad av stöd och förståelse från psykiatrin
(generellt) kring mina perspektiv.
Med utgångspunkt från mina erfarenheter har jag idag en djup
självkännedom, och jag vet att mina erfarenheter och perspektiv kan ha ett
stort värde för många. Men jag bär också fortfarande på en djup stress,
eftersom mina obalanserade 'påslag' (manier/psykoser) har lett till upprepade
traumatiska interaktioner. Jag behöver vila, och jag behöver också känna att
jag bidrar till sammanhanget jag lever i.
Bakom 'påslagsbeteendena' finns ett rop på hjälp. Ett barn
som skriker ut sin förtvivlan och rädsla att inte överleva. Den delen av mig
behöver vila, komma till ro och finna tillit till att världen är god och att
jag inte måste bära 'allting' själv hela tiden. När hopplösheten tar över vill
jag bara dö. För om jag inte kan leva i kontakt med det som jag verkligen
upplever, då finns det ju inget hopp. Men 'lösningen' ligger inte i att ta bort
symtomen, utan i att skapa reglering i nervsystemet.
Att placera den bipolära situationen i en fördjupad
förståelse för psykets balanserande och strävan efter integrering mellan kropp,
känsla och tanke kanske kan ses som ett annorlunda perspektiv, men senare
neurobiologisk forskning stärker både anknytningsperspektivet och kunskapen om
hur nervsystemet fungerar och vad som balanserar och skapar hållbarhet i
systemet. Ur en tidig brist på emotionell anknytning och medreglering skapas
ett existentiellt trauma som säger: du är fel, du kan inte leva, det finns
ingen kontakt. Att leva utan kontakt är inte möjligt, framförallt när man är
ett litet barn.
Behandlingen jag erfarit från psykiatrin har fördjupat detta
existentiella trauma, eftersom jag blivit bemött med våld och tvång i stället för medkänsla och hjälp
till självreglering. Detta har skapat en upplevelse av extrem otrygghet i mitt
system, i relation till mig själv och det sammanhang jag lever i. Att kavla upp
ärmarna och se till att 'klara mig själv' har varit bra, men leder också till
ett konstant 'påslag' i mitt system, som handlar om överlevnad.
En trygg anknytning ger möjlighet till att utveckla en sund
självreglering, som gör att dissocierade delar kan integreras.
..............................................................................................................................................................
I mitt lilla företag erbjuder jag sessioner med bildskapande
och kroppskännedom som bas. Det är en verksamhet jag också har utbildning för.
Och det är ett sätt för mig att använda mina erfarenheter till något
konstruktivt – både för mig själv och för andra. Jag har inte mycket ekonomisk
vinning ur detta ännu, men det är det jag vill lägga min kraft och energi på
att utveckla.
Jag skulle önska ett stöd på 75% sjukskrivning det närmsta
halvåret, för att i lugn och ro ha ett utrymme att fokusera på att utveckla och
bygga upp denna verksamhet, och att samtidigt kunna ägna mig åt att söka
stödjande sammanhang och återhämtning. Jag kan mycket väl se det som en
rehabilitering som i första hand handlar om att jag skulle få ett utrymme att
växa i långsam takt emot ett verkligt helande, på djupet i mig själv, och
samtidigt ha ett utrymme att skapa och arbeta i samverkan med andra. I min takt
och utefter mina omständigheter.
Tack för att du tar del av detta.
Mvh,
Johanna Södermark
Referenser:
Daniel Stern: Spädbarnets interpersonella värld,
Ögonblickets psykologi
Broberg et al: Anknytning i praktiken
Daniel Siegel. Mindsight
The polyvagal theory
Stephen Porges
http://stephenporges.com
Peter Levine
Chock och trauma
https://traumahealing.org
Anknytning
https://welledge.nu/anknytningsstilar/
Dr Laurence Heller N.A.R.M (neuroAffectiveRelationModell)
http://www.drlaurenceheller.com/Intro_to_NARM.html