Frisk eller sjuk?
Det bipolära spektrumet är utmanande för alla som är i relation med en person som brottas med den utmaningen.
Gränser överträds - för att trycket inombords blir för stort. Det är helt berättigat, från ett inre perspektiv, att den energin kommer till uttryck. Men för den anhörige upplevs det som en överväldigande flod av ohållen emotionell energi, - vilket det också är, och dessutom oftast kommen ur emotionella komplex som skapats i en annan tid och ett annat sammanhang. Detta blir naturligtvis extremt utmanande för den som fortfarande står med fötterna i det förnuftiga och rationella perspektivet, eller som helt enkelt har egna behov av integritet osv. , vilket vi ju alla har!
Den psykiska energin som kommer ut i ett katarsiskt flöde är krävande, i bemärkelsen att det påverkar omgivande relationer då det ropar efter medreglering och kärleksfull respons och bekräftelse. När omgivningen inte är redo att fylla den funktionen uppstår konflikt, om medvetenhet och kapacitet saknas om vad det är som sker. En urladdning i kroppssystemet - typ gäspningar, rapar, pruttar, behov att sträcka på sig etc, omgärdas i den gamla normen på ett väluppfostrat sätt med en ursäkt. En ursäkt för att individen har släppt ifrån sig energi som påverkat omgivningen på ett opassande sätt. Utifrån en ny norm är kroppens olika behov av reglering helt normalt, och ingen stor sak.
Vi som är fostrade i västvärldens moderna kultur har alla präglats av en moraletik som utgår ifrån att vi måste tygla våra impulser och instinkter, att vi måste foga oss inför en yttre, kontrollerande auktoritet och att vi ensamma måste ta ansvar för att leva upp till krav som pålagt oss utifrån - dvs att vi inte kan lita på de lömska krafter som vilar i djupet av den kreativa rörelse som är själva livskraften - vilket jag väljer att kalla den feminina principen.
I en bipolär hypomani, mani eller psykos har dammluckorna öppnats och kontrollfunktionen i den moraliska bemärkelsen kan inte hålla emot trycket från den rörelse som strävar att frigöra det som blev instängt i en ohörsam kultur.
Jag tänker att vi har att göra med en båge som sträcker sig från ett tillstånd som är i extrem obalans och osynk med det rådande paradigmet, till ett uttryck som är helt naturligt och berättigat med utgångspunkt i det faktum att vi är relationella varelser med behov både av medreglering, självreglering, rörelse och kroppsnärvaro. Detta är något som i många århundraden i vår västerländska kultur varit bannlyst. Vår patriarkala kultur har med alla tänkbara medel strävat att eliminera djupet i den feminina principen som är vår relationella och förkroppsligade grund.
Så poängen är inte att vi ska upprätthålla obalanserade påslag och låta de fortgå, utan att vi kan lära oss förstå vad som driver de, och därigenom hitta vägar att skapa ett bemötande som kan läka i stället för att traumatisera och upprätthålla.
Vi är relationella varelser, och vi rör oss från ett paradigm där vår relation till oss själva, varandra och vår identifikation till jaget, egot och varandra innebär en ganska statisk idé om vilka vi är och vilken norm vi rör oss med, till ett paradigm där vår identifikation främst är centrerad till livskraftens kapacitet att skapa liv, förändring, utveckling och rörelse i livsflödena, genom kroppen och materien. Vi är alla kanaler och redskap för en kraft bortom egot, och vi är alla delar av ett stort fält av närvaro och möjlighet till kärlek. En väv där vi får möjlighet att utforska all magi som kan uppstå när den gränslösa energin i helheten får inkarnera i kroppens begränsningar och hjärtats kapacitet till kärlek.
