What a Shaman See's In a Mental Hospital

Här är en artikel som pekar emot perspektiv som jag ställer mig helhjärtat bakom!

What a Shaman See's In a Mental Hospital

Bältesläggning

Bältesläggning är en metod/tvångsåtgärd som används inom psykiatrin vid akuta situationer. Ofta ger man samtidigt en injektion med lugnande medicin eller neuroleptika. Vid en bältesläggning spänner man fast patienten kring hand- och fotleder, så att man ligger liksom 'korsfäst' i sängen.

Jag har varit med om bältesläggning så många gånger att jag tappat räkningen, och jag kan rapportera att det är en ytterligt traumatiserande behandling. Inte nog med att man är skör (manisk/psykotisk/schizoid) och helt vidöppen för yttre stimuli (vilket gör att jag oftast gör mycket motstånd, samt att jag upplever situationen som en kamp på liv och död) utan man blir dessutom utsatt för våld, rädsla och aggression från de som borde veta bättre vad de ska göra!

I projektet 'No more', som startats av Anneli Jäderholm och Linda Weichselbraun, är målet att se till att bältesläggning som metod avskaffas inom svensk psykiatri! Anneli och Linda gjorde nyligen en studieresa till Island, där man slutade med bälte redan på 1930-talet.

Läs mer om projektet på

http://no-more.se/index.html

Klicka på länken i högermarginalen.

Helhetsperspektiv

Att se till helheten, och att förstå...

att det 'sjuka' inte enbart är sjukt, utan att även det är en del av helheten...

I min process har det alltid och hela tiden funnits en klarhet

och en drivkraft som visar mig vägen

En kreativ explosion har kastat mig in i kaotiska processer,

men det var aldrig utan 'mening' eller avsikt.

Det kanske är svårt att förstå...

Hur kan det galna och schizade samtidigt vara meningsfullt?

För mig är min bipolaritet en tillgång.

Kanske till och med min största tillgång!

Hur kan det vara så? - tänker du kanske.

Varför inte bara ta din medicin och 

försöka leva livet så 'normalt' som möjligt?

Men jag säger dig:

Jag är en mycket känslig människa

och min sjukdom är min största gåva!

...för den lär mig djupa visdomar om själva livskraftens

fantastiska och outgrundliga verklighet

...och om jag inte får leva med hela spektrat

av hur jag är

...

Då vill jag inte leva alls!

Jag är hel

och ibland inte så hållen.

Oftast är jag både hel och hållen

och det blir bättre och bättre

Mer och mer helt

Mer och mer hållet

... för varje dag ...

Den 'skammade' skuggan

Psyket är en fascinerande och komplex konstruktion som rymmer många rum och dimensioner.
Jag har svårt att förstå hur det kommer sig att detta perspektiv lyser med sin frånvaro i det 'normativa och evidensbaserade' tänkandet. Varför går 'vi' runt och låtsas som om livet var något annat än vad det är?

Befrielsen från all form av patologi går genom medvetenhet, - som jag ser det - och medvetenheten uppnås genom närvaro, acceptans och kärlek. Med medvetenhet menar jag förmågan att härbärgera den livsupplevelse som rör sig i ett samspel mellan kropp, känsla, tanke och livskraft - och i relation till den situation/de människor jag lever med.

I samspelet mellan människor finns överenskommelser om gränser som inte bör överträdas. Det finns en  överenskommen norm i alla samfund, gemenskaper och samhällen. Vi behöver överenskommelser för att kunna samarbeta med varandra, men vi behöver också finna tilliten till oss själva i så pass hög grad att vi vågar överträda dessa gränser när så behövs - om vi vill uppleva frihet och kraft.
En paradox bland många, i den mänskliga situationen!

När vi träder över gränser gentemot våra medmänniskor - och inser att vi 'gjort fel' - kan det hända att vi upplever skam. Skammen håller någonting ute/borta ifrån vår sociala gemenskap.

I den bipolära situationer - i mitt fall - har skammen handlat om att jag trott att det som är essentiellt 'jag' inte varit välkommet i livet. Bakom/under skammen bor min verkliga styrka och frihet - men inte förrän jag erkänner min skugga!!!

Inre ledarskap och omgivningens stöd

Att 'ta kommandot' över 'situationen' (den bipolära sjukdomen) har för mig varit avgörande på min väg emot 'tillfrisknande'. Mitt tillfrisknande handlar inte om att avlägsna någon del av situationen. Alla delar ska få vara med och det jag strävar emot är integrering. Att integrera alla delar - de maniska och psykotiska, likväl som de introverta och depressiva.

Det är tufft! Det har varit tufft! Och det kommer säkerligen att bli tufft många gånger till!

Men varje resa för mig närmare mig själv, och i mig själv kan jag alltid vila!
( när jag förmår att vara närvarande där/här).

Att förstå när den trivsamt hypomana fasen övergår i mani/psykos är inte lätt. Det är just det som är 'problemet' med situationen. Jag behöver hjälp, genom mina relationer, att lära mig förstå och lyssna till de tidiga signalerna och vidta nödvändiga åtgärder. (medicin o dylikt)

Sedan behöver jag själv förstå det inre, tysta, ordlösa språket som alltid vill mig väl och som kommunicerar och för mig emot det som bär och fungerar.

Det är roligt att vara hypoman. Det är kreativt, inspirerande och härligt. men det är inte längre roligt då situationen övergår i kaos. (fast jag tror att en av svårigheterna är just det att kaoset i sig inte skrämmer mig, utan snarare tvärtom - det lockar mig!)

Jag är ju också enastående envis, och vägrar äta medicin på heltid. jag tar Litium och sömnmedicin vid mina skov. Hoppas att en dag kommer jag inte behöva det, utan faktiskt veta var gränserna går...

Men jag är inte riktigt där ännu.

Inre ledarskap är nyckeln för mig. Jag är den som känner mig, och som har förmåga att förstå mina ordlösa rymder. Men jag behöver mina  nära och kära - och ännu så länge också en god kontakt med psykiatrin. (vilket inte är det lättaste!)

Om normer och 'onormer'

Tänk om det är så att jag inte alls är sjuk - utan bara lite 'annorlunda'!
Och, i sådana fall - annorlunda jämfört med vadå?

Tänk om det är så, att den bipolära sjukdomen inte är något annat än 'en kreativ åkomma'?!
Tänk om det är olika för alla oss som får denna diagnos?
Tänk om vi bipolära inte har mer gemensamt än en erfarenhet av att någon gång, eller flera, ha betett oss på ett sådant sätt att vi i efterhand känt skam?
Tänk om det är 'bra' att vara deprimerad, för att det ger utrymme att djupna i den själsliga aspekten av tillvaron?
Tänk om....

Jag känner mig välsignad - oavsett vad 'ni' tänker!
Jag älskar mina genialiskt kreativa rum!
Ni skulle bara veta!

Jag har ett mellannamn, som jag fick i Nigeria då jag var gift med en man som kom därifrån:

Temidayo - 'hon som kommer med glädje'

Watch out!
Nu kommer Temidayo!
Det betyder glädje och gemenskap!

Kreativa processer och vår mänskliga förmåga till symbolisering

Att med ord försöka beskriva vad kreativa processer egentligen handlar om är nästan ett omöjligt projekt, och somliga menar att det inte ens är mödan värt. Ändå gör jag det, för att mitt sinne älskar att röra sig i ett kreativt tillstånd på gränsen till det omöjliga...

Kreativa processer är som ett isberg. Största delen ligger under vattenytan. De kreativa resultaten kan sägas vara det som sticker upp ovanför ytan, men det skulle inte kunna finnas om inte den stora, dolda delen också fanns...

När jag utbildade mig till bildterapeut fick jag lära mig om någonting som kallas 'symboliseringsprocessen'. Jag upplevde ett djupt igenkännande till min upplevelsebaserade erfarenhet av psykoser. Genom den teoretiska beskrivningen av psykets utveckling från det formlösa/ordlösa till formen/berättelsen fick jag en klar beskrivning av vad mitt psyke pysslade med under sina mest 'sjuka' perioder. Jag har förstått att det finns terapeuter som arbetar med insikter i symboliseringsprocessen som ett redskap vid behandling, och jag vill också vara tydlig med att min förståelse av dessa teorier är upplevelsebaserade, dvs subjektiva. 

Symboliseringsprocessen innefattar parallella likheter med psykets utveckling under våra första levnadsår, så som det beskrivits av Daniel Stern. Stern har beskrivit denna utveckling i fem olika utvecklingsnivåer: Känslan av ett uppvaknande själv (ca 0-2 månader), känslan av ett kärnsjälv (ca 2-6 månader), känslan av ett subjektivt själv (ca 7-15 månader), känslan av ett verbalt själv (ca 13-36 månader/ 1-3 år) och känslan av ett berättande själv (ca 3.5 års ålder och framåt).

Uppvaknande

Kärna

Subjektivt

Verbalt

Berättande

Det finns tydliga paralleller mellan denna beskrivning och beskrivningen av symboliseringsprocessen. Själva den kreativa processen startar alltid i kroppen, med en 'uppvaknande' förnimmelse som rör sig från ett ganska 'konturlöst' tillstånd och genom en successivt formgivande process leder till en sammanhållen 'berättelse', idé eller produkt. Många kanske tänker sig att den kreativa processen är mental i första hand, men jag vill peka på att även om den livgivande idén eller impulsen kan komma från en tanke, så är själva processen 'att skapa' ett förkroppsligande - dvs en rörelse genom alla nivåer av vår perceptuella och affektiva verklighet. Tanken måste kunna 'överges' i mötet med något okänt, och därur föds nya tankar och idéer.

Låt mig göra en förenklad schematisk uppställning av denna process:

Symboliseringsprocessen

                             Berättattande   Förmåga att formge och skapa helhet

                                   Verbalt                   Kongnitivt(Språk)

Subjektivt      Emotionellt/Affektiv scheman (Anknytning/relation)

Uppvaknande/Kärna     Fysiskt/Kropp (omedvetet/ickeverbalt) (amygdala)

Under spädbarnsåren rör sig processen nedifrån och upp, från det omedvetna och 'ovetande', genom anknytningsförmågan som skapar emotionella scheman, till den kognitiva nivån då man börjar använda ord, och slutligen till förmåga att sätta ihop saker och ting till en helhet och skapa berättelser.

Som vuxna och kreativa människor kan vi röra oss spontant och fritt lite upp och ned mellan dessa nivåer, och vi har alla olika 'ingångar' till vad som får oss motiverade (att skapa osv) Det kan kallas 'associationsförmåga', 'simultankapacitet' eller 'kreativt tänkande', t ex.

Ett av de problem som vi idag stöter på inom den psykiatriska vården är att denna kunskap och medvetenhet inte används, som ett evidensbaserat faktum. Jag tror att detta är mycket olyckligt!

I mitt eget fall är det erfarenheten av den trygghet som dessa processer givit mig genom skapande terapier som varit en av de viktigaste byggstenarna i mitt tillfrisknande!

Om Kärleken, Gud och 'Galenskapen' - del 2

Ja, det 'gick sönder' helt enkelt!
Jag förmådde inte att hålla ihop den snygga och charmerande strategin...

... jag var så oändligt ensam och upptagen - dels av att gömma allt det jag var oförmögen till, men också att söka mitt hjärtas sanning och svaret på min själs djupa längtan. Många och krulliga tankar kring livets djupa mening, långa och djupsinniga diskussioner om existensens mening och mål och en evighet av rädslor och mod kantade min ungdoms vingliga väg.

Det finns ett talesätt som lyder: 'Kaos är granne med Gud'
Ja, det tror jag också. Genialitet, galenskap, konstnärskap...
Ja, min upplevelse är att de är ofrånkomligt sammanlänkade och på olika sätt utgör varandras förutsättningar.

Min längtan efter att uppleva 'sanning', 'autenticitet' och verklig kärlek har både varit min djupaste tillgång och min största svaghet här i livet. Det har lett mig in på oändligt ensamma vägar och egensinnigt strukturerade verklighetsperspektiv. Men jag har alltid känt att om inte livet får blomma så där 'på riktigt' - då kan det lika gärna vara.

På min resa emot mig själv har mina egna strategier och murar gentemot den kärlek jag sökte gång på gång raserats och fallit samman i en kaotisk, men kreativ, röra.
Min bön igenom dessa svåra år var hela tiden:
'Låt det falla, det som inte kan stå! Jag ger upp!'
En bön till det allra innersta i mig själv - och till det allra mest storslagna och vidsträckta i vårt existentiella universum.

Man kallade det 'psykos'.
Jag kallade det 'spiritual emergency'
Min diagnos blev 'Bipolär sjukdom'
I diagnostiska termer skulle mitt egna utlåtande kunna vara: Bipolär, Asperger och ADHD... till exempel!!! Ja, kanske en släng av schizofreni emellanåt, men då ganska kortvariga episoder! ;-)

Men i min verklighet var det inte fråga om någon 'sjukdom'.
Det var ett uppvaknade. En kris. En kreativ explosion.

Och i slutänden en välsignelse och en ny början!

Idag står jag på darrande, men ändå stadiga ben, i min fulla kreativa blomning.
Och jag är stolt över att jag har haft modet att gå rakt igenom 'galenskapen' - för att kunna möta livet från mitt hjärta.