Vem bestämmer vad?

I 'vanliga fall', när man mår så där 'normalt' - lite upp och lite ner, lite hit och lite dit - då är det ganska självklart att det är upp till en själv att avgöra hur man mår och att välja vad man ska göra med det...

Men när man kommer till 'fältet' 'psykisk ohälsa' - när man mår så pass dåligt att man behöver söka hjälp inom psykiatrin - då är det plötsligen andra lagar som gäller. De kallas då för evidens och beprövad vetenskap, och de utdelas i form av utlåtanden och diagnoser av läkare, som anses besitta en kunskap om dessa 'psykiska sjukdomar'.

I vissa fall kan behandlingen rymma en begränsad mängd terapi, men ofta är det endast medicin som är den verksamma 'behandlingen'.

När man hamnar i detta 'fält', är det - för de flesta - mycket svårt att navigera utifrån sin egen känsla för vad man behöver eller inte behöver. Vi vill ju tillhöra vår 'flock', vi vill vara en fungerande del av vår familj osv...

Vi hamnar lätt i en självuppfyllande självbild, att vi 'mår dåligt'. Denna självbild kan t o m ge vissa 'sjukdomsvinster' - t ex att jag inte behöver ta tag i processen att ta reda på vad det egentligen är som får mig att må dåligt. Jag får dessutom, i de flesta fall, inget ekonomiskt stöd för detta och har ofta - om jag är sjukskriven - en dålig ekonomi. Men det är fortfarande jag som lever mitt liv. Därför är det också mitt ansvar att finna de vägar som fungerar för mig - oavsett vad min läkare säger. ...

Jag menar inte att vi ska skapa dåliga relationer till våra läkare, men vi måste kunna föra en sådan konstruktiv dialog med dessa vård-givare så att vi faktiskt kan finna de vägar som fungerar. För mig. För dig. För var och en.

Vi tänker olika kring dessa frågor. Och för många är detta ett ladda ämne. För 'psykisk sjukdom' är ju en 'sjukdom' som vi 'inte vet så mycket om'. Då är det lätt att bara följa med vad auktoriteten säger. Här finns rädslor, bindningar till familj o vänner, dömanden och okunskap i massor.

Jag säger inte att det är lätt.

Jag säger inte att alla ska göra på samma sätt.

Jag vill bara peka på det faktum att det är Du, Jag, Vi... 

som lever våra liv och som har det yttersta ansvaret 

för att leva det så som vi vill och kan! 

Värme och Kärlek till din Dag!

Spiritual emergency - andlig kris - emotionell kris

Spritual emergency, som begrepp, myntades 1989 av Stanislav och Christina Grof i deras bok 'Spiritual emergency - when personal transformation becomes a crisis.'
'Spiritual emergency - när personlig transformation blir en kris.'

De beskrev då begreppet
''.... dramatic experiences and unusual states of mind that traditional psychiatry diagnoses and treats as mental disease and wich are actual crises of personal transformation''
''.... dramatiska upplevelser och ovanliga psykiska tillstånd som den traditionella psykiatrin diagnostiserar och behandlar som psykisk sjukdom och som i själva verket handlar om en personlig transformation''

Begreppet finns med i DSM, den skrift där alla diagnoser finns beskrivna, men man har ändrat begreppet från 'Spiritual emergency' till 'Spiritual problem', vilket som jag ser det pekar på att man ändå inte begripit innebörden av tillståndet.

För mig var det så, 2001, att jag började ett arbete med djupa aspekter av mig själv. Bl a gick jag i kroppsbehandling, 'resonansterapi'. Det var oerhört bra och jag kom åt djupt liggande aspekter av mig själv. (Jag vill poängtera i sammanhanget att jag varmt rekommenderar denna typ av behandling, och att jag inte anser den 'farlig' - trots allt!) Problemet var att jag hade inte tillräckligt med medvetenhet och resurser för att 'hålla' mina egna processer. Jag gick in i en mycket djup s k psykos. Det var en upplevelse som var både skrämmande och förunderlig, magisk, lockande och både fysisk och 'utomkroppslig' på samma gång. Jag var så djupt inne i mig själv att jag inte ens hörde att polisen bröt sig in i min lägenhet.

Plötsligen stod jag ansikte mot ansikte med min syster och bror, som var skräckslagna inför röran omkring mig och inför mitt tillstånd.

På psykakuten blev det bältesläggning och tvångsmedicinering. Ingen där, och heller inte senare under min vistelse på den psykiatriska avdelningen, frågade mig vad jag hade upplevt eller hur det kom sig att jag hamnat där.

Trauma avlöste trauma ( för att vara så djupt inne i sig själv att man förlorar kontakten med omvärlden är ett trauma i sig, att bli bälteslagd och tvångsvårdad är ytterligare ett trauma)

Jag skrevs ut, efter ca tre veckor, utan uppföljande öppenvårdskontakt.

Jag kallar det 'Spiritual Emergency', för det var min upplevelse. Tillståndet var fyllt av andliga insikter och transformerande möjligheter.

Men ett trauma är ett trauma.

Tills traumat är genomarbetat och försonat kommer det att, om och om igen, stiga upp ur djupen - för att söka sin läkning och försoning.

Nu har jag kommit så pass långt i min process att jag vet att jag kommer att kunna bli helt stabil igen. Men det har tagit femton år!!! Om jag hade tid, energi och tro på att jag skulle kunna 'få rätt' så skulle jag stämma psykiatrin och kräva skadestånd för femton års sveda och värk. Men det är inte värt besväret. Jag skulle troligen inte vinna en sådan process, och jag ar roligare saker att göra i mitt liv!!!

Jag har genomgående vägrat att bli bitter, valt att inte äta medicin, och fortsatt att arbeta med mina egna processer. Bland mycket annat i utbildningen till bildterapeut på BildterapiInstitutet Niarte.

Jag känner mig idag stolt och glad att jag överlevt med mitt levande liv i behåll!!!

'Psykisk ohälsa'?

'Psykisk ohälsa' - vad är det?

Det är ett begrepp som omfattar allt ifrån utmattningsdepression och utbrändhet till boarderline, ADHD, Bipolär sjukdom, Schizofreni, Psykos osv osv....

Det är skillnad mellan att vara utbränd och att vara psykotisk. Och det är också en skillnad mellan paranoid psykos, manisk psykos, schizoid psykos eller schizo-affektivt syndrom...

Om vi ska tala om 'psykisk ohälsa' behöver vi också definiera vad vi talar om! Och är det inte också så, att oavsett vilken diagnos man har på sin 'ohälsa', så finns där en orsak, en 'botten'. Någonting viktigt som vi behöver lyssna till och förstå för att livet ska hamna i balans igen.

Balansen kanske aldrig blir den samma som den var innan man blev sjuk - livet blir annorlunda, men självkännedomen och visdomen djupnar. Om man ger sig själv möjligheten att verkligen ta hand om 'roten till problemet'!

Så ta vara på dig.
Sakta ner dina steg.
Lyssna till det som sjunger inombords.
Ta dig tid - att må dåligt ibland.

Det lönar sig i längden!
Jag lovar!

Jag lever!

Jag älskar mitt liv!

Jag älskar mina stora rymder.

Jag känner en djup tacksamhet över min envishet och min styrka, 

som - mot alla odds - har stått kvar 

i min övertygelse om vem jag är

och min 'rätt' att existera och leva 

som den levande, sköna, kärleksfulla och kreativa människa jag är!

Jag är levande

Jag känner min puls

och mina andetag

Jag saktar ner

när jag behöver

och jag flyger när jag vill

'Du' kan inte stoppa mig.

Bara jag kan stoppa min framfart

och ödmjukt böja mitt huvud 

inför de omständigheter som livet visar mig

Det räcker

För mig

Allting annat hör till den som uttalar det

'bipolär sjukdom' är ett användbart begrepp

i det samhälle där vi lever

För jag rymmer en skörhet

som är både stor och liten

En skörhet som inte 'passar in'

i normen

Men jag lever!

Jag skapar!

Och jag mår bra!

Psykofarmaka

Jag tänker så här:

Hur skulle vår värld se ut och fungera om det inte fanns psykofarmaka?

Hur många människor går lydigt till ett arbete de inte trivs med, äter antidepressiva och lugnande mediciner... för att klara av 'sin vardag'?

Varför väljer så många människor att leva i en 'vardag' som är en evig upprepning av gårdagen... - år efter år, alltmedan barnen växer upp och livet pågår?

För Livet! - ... Livet är något alldeles fantastiskt storslaget!!! Livet är ett Mysterium och en gåta, ett underverk att lära av och förundras i.

Det tycks mig som om det endast är de människor som verkligen fallit utanför alla skyddsnät och föreställningar om 'det lyckade livet' , som - i bästa fall - lyckas finna vägen till Livet!

Det liv som är i ständig förändring. Det liv som vi alltid har möjlighet att påverka, att delta i , att interagera med  utifrån ett inre ledarskap!

Men 'vi' springer! Vi springer tills vi stupar av utmattning. Vi springer tills det inte bär längre. Vi springer för att vi tror att vi 'måste', att det inte finns någon annan lösning, att vi är rädda att förlora det liv vi ändå inte Lever - fullt ut!

Kära medmänniskor, vakna!

Vakna och känn den sorg och smärta som förlöser dig, som befriar dig - och som gör dig till Människa!!!

Vad betyder 'bipolär sjukdom' - egentligen?!?!

Jag har skrivit om det förut, men i takt med mitt egna tillfrisknande förändras också mina perspektiv. För frågan återkommer för mig - och har gjort det alltsedan jag hade min första episod 2001 - vad är det som är sjukt i att reagera med kraftfulla symtom på något som är 'sjukt'.

Frågan blir liksom komplex, för här finns ingen'förövare', ingen att skylla på....

Men jag menar att kombinationen av att växa upp i ett familjesystem med 'djupt förborgade hemligheter' och att leva i en kultur som hyllar den begåvning jag besitter - men ändå bortser ifrån den emotionella smärta och isolering jag i mitt hjärta kom att leva med... - Jag menar att det räcker för att man ska hamna i en själslig kris.

En själslig kris är INTE detsamma som 'en kronisk sjukdom'!!! Det är kränkande att, i stället för att bli erbjuden terapi, få gå på krus för 'att lära sig mer om sin sjukdom'.

Vilken jävla sjukdom!!!!! (Ursäkta svordomen)

Jag är i alla fall på god väg att tillfriskna, eftersom jag - i eget sökande och betalandes en massa pengar har funnit tillfredsställande lösningar för mina terapeutiska behov. Bl a har jag gått en utbildning i integrativ bildterapi - vilket innebär att man jobbar med sin egen process parallellt med teoretiska studier i psykologi. En treårig steg-1-utbildning.