Angående naturlig återhämtning

http://www.youtube.com/watch?v=X9cg4454mYA

När det är som mörkast

Till alla de som lider av djupt liggande svårigheter, depression, ensamhet, isolering, hopplöshet osv...:

Det är svårt att prata om det allra svåraste när man är mitt uppe i det. Kanske är det en av orsakerna till att det är så svårt. Att inte känna livslust och vilja till livet är ett så utbrett tabuområde att man lätt väljer att isolera sig. Ofta tror man att 'det är nåt som är fel', jag borde inte känna så här, 'alla andra' verkar så glada och självklara. Just på den platsen, tänker jag, händer det att funderingar över livets mening eller brist på mening leder till tankar på att avsluta livet. Därför skriver jag detta. Jag hoppas kunna förmedla lite hopp och jag vill dela med mig av redskap och perspektiv jag själv har använt när jag svajat på gränsen till det som jag trott att inte livet kan omfamna.

Söndag den 4 januari 1990

Jag har glömt - vad som var!

Jag står en bit ut i havet

Det suger

Mitt inre vatten vill följa vågornas rytm

Fötterna mina är trötta

Ge upp!

Var det så de sa till mig?

Men jag kunde aldrig glömma rytmen i havet

jag kunde heller inte bära den med mig

Därav min djupa sorg

Det är svårt att stå ut när det är som svårast! Jag tror att de flesta av oss vill undvika den djupa avgrundskänslan inombords, den extrema tröttheten, den fullständiga uppgivenheten, bristen på lust att göra någonting över huvud taget... samtidigt påverkas vi också starkt av de som lever nära oss, och som inte heller vill att denna upplevelse ska finnas! Det blir en smärtsam situation där försöken att undvika att känna det som faktiskt känns blir en del av det djupa lidandet.

Jag har aldrig legat med pillerburken i handen och funderat över hur det skulle vara om jag tog alla pillren på samma gång. Aldrig har jag stått vid brofästet och stirrat ned i vattnet och tänkt: 'NU hoppar jag! Nej, NU!' Men jag har legat utslagen på golvet och 'givit upp'. Jag har 'dött' mitt i livet en hel massa gånger! Jag har gått min trötthet till mötes trots att jag ville springa åt andra hållet. Jag har kollapsat i min oförmåga att 'reda ut' mina inre emotionella konflikter. Jag har stannat upp, mitt i livet, och på allvar gått min brist på livslust till mötes. Vad är det vi alla springer för? Vad springer jag ifrån? Varför känner jag alltid det som är tungt och svårt? Vem är det som bestämmer livets villkor?

Och någonstans där fann jag den största frågan av de alla:
Vad är den faktiska upplevelsen här och nu? 
Vad är det jag möter här?

Även i ensamheten finns ett möte. Fastän längtan ropar 'Kom och håll om mig! Se mig! Hör mig!' så finns där en djupare röst. Den viskar: 'Jag håller om dig. Jag ser dig. Jag hör dig.' Det finns ett ljus bortom det tunga, det negativa och det hopplösa. Det finns till och med mitt i det mörka. När jag förmår att lossa banden till mina egna tankar kan jag förnimma ett möte där. Ett möte mellan ljus och mörker. Mitt mörker. Mitt ljus. Världens mörker. Världens ljus.

Det är inte alla som kan eller vill tro... För en del människor skapar de andliga perspektiven snarast ett större motstånd. Men jag menar att det kanske är möjligt att släppa föreställningarna om 'andligt - materiellt', om Gud - Helvetet, om det 'onda och det goda'... och bara kliva in i upplevelsen. 
Vad är det för möte som pågår - här och nu?

Alla människor rymmer olika delar. Ljus och mörker i olika former. Vad händer när jag upphör med mitt eviga dömande om vad som är rätt och fel och försöker röra mig emot en plats av acceptans och närvaro?

När jag är trött behöver jag vila.
När livet känns tungt behöver jag kanske tillåta livet att 'djupna' mig.
Vandra långsamt. Gå i skogen. Känna andetaget.
Eller bara ligga stilla och lyssna...

Ingenting varar 'för evigt'. Det finns en rörelse i själva livet som, vare sig jag tror det eller inte, alltid leder vidare till nya upplevelser. Och fastän det kanske känns som om jag (du) är den enda som upplever 'livets mörker' så är det här en liten påminnelse om att vi alla rymmer detta inre djup!

Sträck ut en hand.

Berätta hur du har det.

Du är aldrig ensam!

Återhämtning

Efter episoden 2003 (se inlägget 'När drömmarna gick sönder') har jag varit inlagd ca 1 gång/per år. Korta inläggningar på ett par - tre veckor per tillfälle. Vid alla tillfällen då jag varit inlagd har det handlat om att jag 'sprängt' gränserna för vad som varit möjligt och med kreativ entusiasm hängivet kastat mig in i starka magiska upplevelser och djupa inre processer. Mani eller psykos är den kliniska diagnosen. Själv har jag alltid betrakta det som en andlig/kreativ kris, men fått föga förståelse från psykiatrin för detta perspektiv. 'Slagen till marken' har jag dessemellan genomlevt djupt introverta perioder, som säkerligen skulle diagnostiseras depression, om jag hade sökt en diagnostisk förklaring. Det finns ingen anledning just nu att redogöra för alla detaljer, utan jag vill främst berätta om vad som hjälpt mig till att må bättre och att hantera de kraftiga svängningarna.

Eget ansvar/Inre ledarskap -
Att verkligen inse att det är jag som skapar mitt liv och därmed också kan utveckla/förändra det jag behöver för att må bättre
Kropp -
Vad jag äter
Rörelse
Kroppskännedom
Känslor -
Terapeutiska interaktioner där jag blivit bemött med medmänsklig nyfikenhet, acceptans och                         förståelse
Bearbeta det förflutna (anknytningsmönster i min ursprungsfamilj och andra trauman, sorger och                     besvikelser av olika slag)
Terapeutiskt arbete med psykets 'skuggaspekter'
Stöd och hjälp till att möta de bakomliggande djupa emotionella komplex som legat till grund för                   mina svårigheter
Vänskap och kärlek
Anknytning -
Alla mina relationer
Kreativitet -
Dans
Meditation
Bildskapande
Komponera och spela musik
Delaktighet -
Bildterapi-utbildning
Arbete
Vänskap
Kärlek
Andlighet -
Gemenskap
Bön

Under de 10 år som förflutit med perioder av arbete och perioder av inläggningar och sjukskrivningar om vart annat, har jag parallellt arbetat intensivt med att finna stöd och gemenskap för mina perspektiv och min läkning. Jag har deltagit i en hel del sk 'nyandliga' kurser och sammanhang som fokuserar på det transpersonella, det andliga, det interpersonella och den transformativa inre processen. Jag har sökt härbärgerande i andliga arketyper och symbolik och i hållande grupper med djupgående grupp-processer i fokus.

Mitt mål har hela tiden varit att läka den separation jag upplevt inombords - avståndet till mitt genuina själv och därigenom avståndet till andra. Nej, det har inte varit lätt. Men det har heller inte bara varit svårt! En dans mellan 'öppnande gemenskap' och djup ensamhet och 'oförmåga'. Och en övertygelse (naturligtvis kantad av djupa tvivel emellanåt) om att alla mina svårigheter skulle kunna övervinnas - utan mediciner!

Det finns flera viktiga vändpunkter på denna resa, förstås. Men den som stiger fram med klarhet just nu är insikten, följt av handling, att genomskåda mig själv på djupet och verkligen börja ta ansvar för min energi, mitt liv, mina gränser och mina behov. Att fullt ut möta den del av mig som upplever att hon helt saknar värde om hon inte presterar vad andra vill! Och att, så ärligt jag förmår, uttrycka hur jag har det och hur jag ser på livet. Både stark och svag, öppen och stängd. Mitt i livet.

Idag lever jag fortfarande med en känslighet som stundtals gör att jag måste stanna upp och ge utrymme för att härbärgera och integrera alla mina interaktioner, relationer och upplevelser. Men jag känner mina signaler, jag känner mig själv och jag blir mer och mer stabil och förmögen att möta mina inre behov. Jag jobbar, ännu så länge i begränsad omfattning, med mitt egna företag 'Creative Connection' - där jag erbjuder kurser i kreativa processer genom rörelse och bildskapande, enskilda bildterapisessioner och massagebehandlingar. Jag skriver och spelar mina egna låtar när tillfälle uppstår och jag föreläser gärna om kreativa processer och om mitt sätt att hantera min bipolära problematik.
Min hemsida: http://creativeconnection.weebly.com/

Försäkringskassan ger mig ännu så länge visst ekonomiskt stöd, vilket jag är mycket tacksam för och jag har idag en respektfull relation med min läkare (jag har haft samma läkare i många år, tack å lov!)

Jag försöker varje dag att leva den balans-dans mellan inre och yttre verklighet som livet rymmer. Vissa dagar upplever jag tvivel, otrygghet och rädsla att inte klara mig i världen som den ser ut. Men längre och längre stunder upplever jag en kreativ harmoni i mitt liv och i mina relationer. Det är den sistnämnda delen som jag vill 'vattna på', som jag vill ge uppmärksamhet och resurser. Men jag vill också leva i kontakt med djupet och med det som gör ont - för det gör ont att leva ibland, det ingår ju om man är levande och empatisk. Tillsammans skapar de förutsättningar för ett autentiskt inre ledarskap - och det är dit jag är på väg! Ett steg i taget.

Att röra sig utanför 'det normala'

Den bipolära diagnosen är ett 'omdöme' som kommer ur en yttre bedömning av ett beteende som, från utsidan, tycks 'inadekvat', irrationellt, galet, riskfyllt eller extremt åt det ena eller andra hållet.

Mot bakgrund av vad jag skrev igår - att anknytningen oss människor emellan är livsavgörande för om vi ska kunna 'fungera på ett tillfredsställande sätt' - kommer här 'dagens reflektion'....

Som en 'tankelek' kan vi vända på perspektiven lite grand...

I stället för att betrakta den 'bipolära situationen' som en 'bipolär sjukdom', så kan vi för en stund se på den som 'en visionär möjlighet', som i sin envisa längtan - och av outgrundliga orsaker - sträcker sig längre än vad anknytningen till det rådande står pall för.

Det vanligaste scenariot blir då att det extrema beteendet förklaras vara 'sjukt'. Därigenom 'skammas' den potientiella möjligheten och förpassas till en undanskymd vrå som får 'den drabbade' att rodna och de nära anhöriga att hålla uttrycken på avstånd för att undvika att känna hur den existentiella anknytningstråden sträcks ut till sitt yttersta.

Tillbaka då till påståendet att vår anknytning till 'det gemensamma' är livsavgörande - och jag menar verkligen att så är fallet! Det kan räcka med en människa som hör, ser och bekräftar existensberättigandet av 'det ytterliga'. Men det behövs åtminstone en.

Av denna anledning anses 'bipolär sjukdom' vara en sjukdom som faktiskt kan leda till döden. För om depressionen blir så djup att anknytningen förloras, eller om den maniska psykosen far iväg som en ballong som inte kan hållas i längre - ja, då är risken för dödsfall stor.

Detta är de flesta av oss människor rädda för...
Vi är rädda att förlora varandra, och vi är rädda att förlora våra liv.

Det är vackert att det är så, tänker jag!
Det är Kärlekens ordning och rörelse i livet, genom våra relationer, vårt varande och våra handlingar.

Men tillbaka till den bipolära sjukdomen! Som bärare av denna, ur mitt perspektiv, fantastiska och möjliggörande förmåga tar jag mig friheten att uttrycka hur det ser ut från mitt perspektiv!

Jag befinner mig i en situation där utopiska visioner bubblar upp ur mitt inre som en flodvåg av kreativa och sköna möjligheter, massor av glädje och insikter i livets existentella djup. Det är vackert här!

OCH jag är superfrustrerad över att det är så svårt att förankra mina visioner i vår gemenskap/vårt samhälle!
Det som sker, i mig, i relation till begränsande strukturer och omöjliga blockeringar, är att det finns en impuls inom mig som hellre vill dra till en annan planet än stanna kvar i ett sammanhang där mina största gåvor tycks bli slängda på soptippen eller avvisade som 'maniska' eller orealistiska.

Jamen! Hjälp mig då att ge mina visioner en form som fungerar!

Jag lovar - det kommer kunna bli riktigt kul!!!

Men jag behöver Dig. Jag behöver känna att det finns en resonans, att vi angår varandra.

För Livets skull.

Ja, jag förstår... det här kan man ju inte relatera till! 

Det är 'den protesterande rebellen' som har talat! 

Visionen måste bli tydligare för att bli begriplig...

Den är tydlig för mig - hur kan jag göra den tydlig för Dig?

Jag återkommer om detta!

Tills vidare kan du kika runt här på bloggen, och även titta in på min hemsida.

 http://creativeconnection.weebly.com/

Någonting är på väg att ta form!

Hör gärna av dig om du vill att jag kommer och föreläser om 'den bipolära situationens kreativa möjligheter'!

Jag använder mig av musik, bildprojektioner och öppningar till existentiella frågeställningar och diskussioner.

Framför allt handlar föreläsningen/föreställningen om kreativitet, anknytning, hälsa och inre ledarskap.

Frågor som angår oss alla!

Connection - anknytning, släktskap, förbindelse, samband

Det engelska ordet 'connection' har för mig en djupare innebörd än ordet 'contact'. Connection är, i min vokabulär, det djupare sambandet mellan olika företeelser och uttryck. Det kan på svenska översättas med - anknytning, släktskap, förbindelse, samband...

Jag är av den åsikten att det är just vår anknytning som är det mest avgörande för att vi ska uppleva trygghet och välmående som människor. Om man begrundar detta påstående en stund, om man går 'till botten' med det, så kanske man finner en fråga där. Eller ett tomrum. Eller en kaotisk förvirring.

För vad har vi som lever i vår kultur för relation till begreppet anknytning/connection?

Att kunna vara med livet, med det som växer, lever och dör förutsätter att jag kan vila och lyssna, och att jag kan agera och skapa i lugn och centrerad närvaro. Att jag kan vänta tålmodigt medans fröet gror i marken. Att jag kan lyssna tills jag hör havets sång och skogens viskande röst. Och att jag kan låta mig bäras av kraften och flödet i det som skapar genom mig. För att detta ska bli möjligt behövs en tillitsfull anknytning. Relationer som bekräftar och 'håller en kärleksfull öppenhet' för det som föds genom mig.
Genom dig.
Genom oss.

Människan är en del av naturen. Vårt naturliga tillstånd är att vila i detta faktum. Tillsammans.

'Det sjuka' växer ur en 'frånkoppling'/disconnection. Vår kultur är 'frånkopplad' en djupare kontakt/anknytning med naturen och livets puls och flöde. Så vi försöker att upprätta denna anknytning i våra relationer och organisationer, i våra försök att skapa mänskliga relationer som ger motivation och gemenskap. ((Ty detta är vi alla beroende av!) Men om den grundläggande anknytningen till livskraften är blockerad av olika anledningar, så kommer vi om och om igen att skapa dysfunktionella relationer och organisationer. Och vi kommer att stå handfallna inför alla mänskliga uttryck av psykisk ohälsa och obalans.

Personligen blir jag för var dag mindre och mindre förmögen att relatera till och vara i situationer som lider av denna bristande anknytning. 'Frånkopplade' situationer och sammanhang gör mig förvirrad, för där är fullt av dubbla budskap och relaterande till koncept, ideer och konstruktioner, i stället för till det som verkligen sker i en given situation.

Jag blir sjuk av sådana sammanhang.

Men ett litet steg i sänder blir jag bättre och bättre på att stå upp för min verklighet och att i stället erbjuda utrymme för alla som längtar efter meningsfull kontakt och anknytning till djupare värden i livet.

(Titta in på min hemsida http://creativeconnection.weebly.com/ )

Vi behöver varandra, vi människor. Tillsammans kan vi växa och utvecklas till magnifika insikter i livets ofattbara varande. Det finns ingenting som går upp mot de fantastiska djup och möjligheter som vi, genom vår blotta närvaro, kan upptäcka tillsammans. Men det kan också vara precis tvärtom! Att vi i våra relationer blockerar och hindrar varandra på olika sätt. Detta beror på vad vi lärt oss att vi kan förvänta oss av våra relationer och av livet. Många av oss har byggt in en bristande tillit till vår egen potential, vårt existensberättigande och våra faktiska möjligheter. Vi har skapat 'skuggor' och blockeringar, för att 'hålla undan' det vi tror att vi inte ska vara och känna.

Jag 'lider' av djupa visioner om våra mellanmänskliga möjligheter! Ibland blir mina visioner alltför utopiska. Jag är medveten om det, men jag kan inte upphöra att 'visionera'. Min tro på mänskliga möjligheter ger rymd åt mitt liv. Och det ger mig möjlighet att leva och verka i/ur min kreativa auktoritet.

Ibland blir jag så frustrerad över att det känns som om mina visioner aldrig blir helt förverkligade. Jag blir som en 'tryckkokare' på väg att explodera. Men jag lovar - jag kommer inte ge upp så länge jag lever!

Polaritet som en meningsskapande möjlighet

Vad innebär bipolaritet, egentligen?
Jag menar - symtomen på diagnosen bipolär sjukdom är extrema, eller ytterliga, svängningar i stämningsläget. Men vad innebär det? Och vari ligger 'det sjuka'?

Jag vill dela med mig av hur jag ser på det hela.

Jag skulle vilja påstå att livet är en bipolär historia (...och det har jag kanske påstått i något tidigare inlägg också...). Med det menar jag att ett mynt alltid har två sidor. Jag menar att livet uppstår just ur en polaritet, ett spänningsfält emellan motsatser. En längtan som sträcker sig emot något annat än det existerande. Livet uppstår där. Här, där balansen mellan ytterligheterna skapar ett utrymme. Ett utrymme att existera i.

Då tänker jag som så, att tillståndet/diagnosen bipolär sjukdom egentligen inte är varken mer eller mindre än en förmåga att röra sig långt åt ytterligheterna. Tillståndet blir 'kroniskt' och för evigt upprepande av ett mindre fungerande mönster så länge jag identifierar mig med dessa ytterligheter. När jag i stället kan plocka fram förmågan till att observera och vara med ytterligheterna - då framträder det hela i ett nytt ljus! Om jag förmår att minnas den depressiva positionen när jag emotionellt befinner mig i den maniska positionen, och omvänt - att i den depressiva positionen plocka fram minnet av den maniska positionen, då sker något nytt. Jag börjar bygga hälsosamma broar i mitt medvetande, som gör att jag skapar utrymme inombords för att härbärgera/vara med det jag upplever i stället för att identifiera mig helt med den ena eller den andra ytterligheten!

Begreppet 'jag' blir synonymt med 'den som håller och härbärgerar' - inte med själva upplevelsen i sig självt.
Inom psykologin finns många begrepp som syftar till denna observerande och härbärgerande funktion - exempelvis Självet eller det högre medvetandet.

På detta vis får jag en möjlighet att undersöka vad dessa poler egentligen står för. Jag kan gå tomheten och meningslösheten till mötes under en depression t ex, med en öppen fråga - vad är det som händer här, egentligen? Vad är detta för upplevelse, och vad bottnar den i? Omvänt kan jag, när det maniska påslaget vill kasta mig in i handlösa irrfärder och expansiva upplevelser, stanna upp, lyssna och vara stilla.

Då kan jag höra vad som är strategier och vad som är verklighet. Och jag kan börja uppleva vad jag verkligen är - en enhet bortom dessa polära ytterligheter. Därur kan jag börja använda mig av de verkliga möjligheterna i den sköna situation som gör sig tillgänglig i detta utrymme. För alltsammans handlar om emotionell energi och om denna tar sig uttryck som 'en sjukdom' så finns där 'stagnerad energi av historisk karaktär'. Med detta menar jag blockeringar i det sunda emotionella flödet - exempelvis inlärda 'förbud' eller tabun kring företeelser som aggressivitet, kreativitet, sexualitet eller helt enkelt en oförmåga att uppskatta mig själv, precis som jag är - liten, stor, kraftfull eller svag.  Det finns något essentiellt i min energi, mina emotioner och min närvaro som behöver rymd och uppmärksamhet för att 'bli till'.
Jag tror att det är så för alla människor.

I en accepterande närvaro faller allting på plats. Och när bitarna faller på plats har förmågan till att känna djupt och starkt omvandlats till en gåva. När jag hanterar kraften i mina känslomässiga uttryck inser jag att jag kan använda denna energi i kreativitetens och livets tjänst.

Jag börjar, sakta men säkert, att acceptera och respektera min sunda auktoritet. Jag tar ansvar för mitt liv och tränar mitt inre ledarskap. Jag sätter gränser för sådant som andra tycker och tänker om hur jag är för att i stället lägga mer fokus på att bli tydligare och klarare i kommunikationen - både inombords och i alla mina relationer.

Jag förlåter ofta - både mig själv och andra
Jag använder mig av nyfikenhet i stället för dömande för att undersöka hur det ligger till
Jag upplever och uttrycker tacksamhet ofta
Jag tränar dagligen på ärlig kommunikation
Jag lyssnar till kroppens signaler
Jag litar till den kreativa process som bär mitt liv
Jag försöker att erkänna när jag har fel
Jag tränar medveten närvaro
Jag lyssnar till den helhet som utgörs av tankar, känslor, kropp, själ
Jag undersöker mina mönster, vanor och strategier
Jag 'misslyckas' ofta, men ger inte upp mina visioner

Vid rodret. Ca 10 år gammal. 

Varför skriva, förklara och berätta?

Vad är det som är viktigt för mig när det kommer till berättelserna om mina resor i yttre och inre verkligheter? Vad är det för behov som driver mig till att skriva i ett officiellt forum om upplevelser som varit djupt smärtsamma och svåra? Det är något paradoxalt med det hela, som om jag på detta 'bakvända' sätt vill försvara just denna 'sårbarhet', eller förklara att mitt mod att möta min smärta varit min djupaste läroplats när det kommer till mina perspektiv på livet, på mig själv, mina relationer och min omvärld.

Plötsligt slår det mig att det mycket väl kan ha precis motsats verkan - att ni som läser mina berättelser vill peka och döma mig. Att det på något sätt är egendomligt att vilja berätta så personliga saker, eftersom risken alltid finns att jag blir missförstådd.

Men jag har skrivit här i denna blogg för min egen skull. En väg för mig att bli klar över var jag står i relation till min historia. Att våga prata om det som betraktas som 'svårt' eller 'avvikande'. Kanske kan det vara till hjälp, stöd eller inspiration för andra - men framför allt känns det som ett slags 'bokslut' för mig själv. Jag avslutar den spretiga och svårhanterliga processen med att knyta ihop påsen och stå för den jag är.

Det har varit enastående stigmatiserande för mig att bli bemött av diagnoser och ointresse av vad som verkligen skedde. Jag kan undra själv varför detta varit så väsentligt för mig, varför det betydde så mycket för mig att bli förstådd - på riktigt! Varför jag under alla dessa år har 'stått på barrikaderna', så att säga, och fört en kamp för rätten till mina egna perspektiv, och varför det varit så viktigt för mig att bli förstådd just i de sammanhang där ingen förståelse fanns att uppbringa. Det är egendomligt, egentligen. Det blev ju till en levande inre konflikt, som hela tiden sökte sig tillbaka till sin förövare för att få upprättelse. Det var inte tillräckligt att finna acceptans och förståelse i andra sammanhang och relationer - nej, jag skulle ha min upprättelse i relation till 'samhällsnormen' och psykiatrin! Och jag tror att detta handlar om ett slags 'cirkulärt' beteende, att psyket söker sig tillbaka till upplevelsen av trauma - tills jag själv förmår att sätta ner foten och vara en container och ett skydd för den sårade delen av mig själv.

Idag förstår jag att det hela byggdes upp till en slags ursäkt inombords. En ursäkt för att inte leva i min kreativa kraft utan annan bekräftelse än det åstadkomna resultatet, så att säga... Att vara levande och kreativ kändes kanske svårare på något sätt, än att vara ett offer för en 'sjuk kultur' eller ett dåligt bemötande inom psykiatrin.

Men jag skriver min historia för att jag vill berätta hur det var 'egentligen', att min sjukdom inte var en 'sjukdom' på det sätt jag fått den beskriven för mig utifrån. Jag skriver för att skapa en djupare förståelse för hur det varit för mig, och hur det kan vara med 'det friska' och 'det sjuka'. Jag vill belysa möjligheten att se på psykiska irrfärder med större nyfikenhet och mindre dömande.

Så jag balanserar vidare - i öppenhet och med integritet.

Sanningen för mig är att det jag funnit på denna resa är en fantastiskt skatt av insikter i hur psyket fungerar. Vi människor är ganska lika i grund och botten - olika historia och 'program', men med stora likheter i de mekanismer som skapar sjukdom, obalans, balans och välmående...

När drömmarna 'gick sönder'

Efter resan till USA och Mexico 2001  kom jag tillbaka till Stockholm. Jag arbetade på ålderdomshem, samtidigt som jag tillsammans med mina nyvunna vänner från USA/Mexico planerade att de skulle komma till Europa och att vi skulle göra en turné i Europa. Vi skulle undervisa Kontaktimprovisation - i Tyskland, Schweiz och Ungern för att sedan återvända till Mexico.

Ja, det var planen i alla fall...

Mina vänner kom till Stockholm. Men ingenting blev som vi alla hade drömt om! Efter ca två månader var vi i Freiburg på en stor festival för kontaktimprovisation. Där tog vårat samarbete slut! Våra egna interpersonella svårigheter hade fört oss till en plats vi inte trodde att vi kunde hantera tillsammans. Detta ledde till att mina vänner reste vidare till Schweiz - och lämnade mig i Freiburg!

Jag hamnade i ett djupt emotionellt 'chocktillstånd'. Jag ville absolut inte resa hem till Sverige igen! Minns att jag gick ner till floden som rinner genom Freiburg och klev ut mitt i vattnet, barfota. Jag sträckte mina händer ner i det kalla vattnet - och jag bad! Jag bad till den Gud jag hoppades fanns, och jag överlämnade mitt liv i händerna på det hoppet och den tron.

Jag sökte i mitt internationella kontaktnät efter någonstans jag skulle kunna resa till. I Amelia, en by en bit norr om Rom, hade jag en vän som också dansade kontaktimprovisation. Hon erbjöd mig att komma ner och hälsa på, och jag nappade på inbjudan.

I Italien bodde jag i ett fantastiskt fint litet stenhus på landet - och naturligtvis fanns där en man som jag efter ett jag inledde en relation med. Italien är ett enastående vackert land! Den tid jag bodde där var en tid av djup läkning, på många plan. Tack Corrado Barbetti!

För att göra en lång historia kort - efter åtta månader var jag gravid, och jag insåg att jag inte kunde fortsätta att fly från mina rötter i Sverige. Efter många, djupa våndor bestämde jag mig för att göra abort. Det var smärtsamt, förstås - livet kallade på mig, men jag kunde inte svara 'ja'! Min svaga förankring i den svenska kulturen hade lett mig till en misstro omkring min egen förmåga att överleva, och jag ville inte sätta barn till världen under dessa förutsättningar.

Jag fick jobb inom äldreomsorgen igen, och arbetade också med att ge massagebehandlingar och att ha grupper i kontaktimprovisation och rörelse/kroppskännedom.

Några månader efter aborten var det dax igen...

De ringde från jobbet och undrade var jag var någonstans, för jag skulle ju jobba. Själv stod jag hemma vid spisen och kokade gröt till 'gamlingarna'. Jag hade dock inte lyckats ta mig till jobbet, rent fysiskt, utan stod hemma i mitt egna kök.

Smärtan hade återigen fått mig att krackelera. Avståndet var för stort, rädslan för att inte överleva gjorde att jag gick in - djupt in - i mina inre världar. Där sökte jag spåren efter alla tidigare förluster i mitt liv - mitt äktenskap, samarbetet med vännerna från USA, aborten, min anknytning till min familj och min kultur, min otrygghet i livet och mina höga ambitioner, som alltid tycktes krossas och gå sönder...

Jo, några timmar senare stod två uniformerade poliser i min hall. De hade tagit sig in med hjälp av låssmed, eftersom jag inte öppnade dörren. Det var två poliser som tydligen inte hade fått någon utbildning i hur man bemöter sköra människor - de släpade ut mig, halvnaken, i trappuppgången, satte handbojor på mig och slog mig för att få med mig nerför trappen. Jag skrek: 'Vänta! Jag hinner inte med! Jag går sönder!' vilket hjälpte föga. Det kändes som om jag föll rakt ner i ett avgrundsdjupt hål och det fanns ingen där som förstod hur det kändes... Väl framme vid akuten blev det förstås våldsam bältesläggning igen - jag var skräckslagen och slogs på allvar för mitt liv. Den fysiska smärtan av att bli så hårdhänt bemött när psyket befinner sig i trauma och chock är svår att beskriva. Kanske kanske kan några av er förstå ändå... ? ... Sedan, på avdelningen, samma visa som första gången - inga samtal, för mycket mediciner, tvång och stigmatiserande attityder.

Man kan undra hur det är möjligt. Hur kunde livet vara så enastående grymt, och samtidigt leda mig steg för steg emot det som jag hade formulerat i mitt hjärta, men inte kunde överblicka vad det skulle innebära?

Idag kan jag se det väldigt klart - hur varje litet steg fört mig närmare min längtans mål. Men jag såg det inte då... och min förtvivlan visste inga gränser...

Stress

Jag skrev en sång igår!

Tänk ...

om alla människor

vaknade en morgon

och såg...

Vad tror du skulle hända då?

Tänk...

om hela konstruktionen 

skulle falla en dag

och vi skulle titta på varandra

och undra var vi varit!

...

Att handskas med hypomanier och manier!?

Hur gör jag för att hantera de emotionella 'påslag' som diagnostiseras 'hypomani' - 'mani'?

Insikt:
Först och främst behöver jag inse och känna igen symtomen. Det kan vara svårt, eftersom den tidigaste känslan är så upprymd och fylld av livslust och kreativitet! Vem vill stoppa sig själv och gå och lägga sig när livet känns som en dans och idéerna flödar?! Men jag har med åren upptäckt att under euforin lurar den verkliga smärtan, den som jag försöker att undvika. Jag har jobbat mycket just med insikten i de delar av manin som kan sägas vara 'ett missbruk' eller en undvikandestrategi. Kreativiteten är ju till sin natur ett fritt flöde, som frodas som bäst just när man inte försöker att kontrollera den! Men när 'påslaget' och expansionen öppnar sig måste jag numer, vis av erfarenhet, stanna upp. Jag måste fråga mig själv vart jag är på väg med 'det hela'. Och jag måste påminna mig själv att inte en endaste av de storslagna tankar jag föder har något värde om jag inte kan förkroppsliga de och stanna i god kontakt med mina relationer.

Jag behöver med andra ord 'genomskåda'  mig själv, och verkligen förstå att jag behöver finna nya vägar!

Kroppsnärvaro:
...och när jag stannar upp där, mitt i hoppet, då kommer den överväldigande smärtan. Det är en fysisk smärta, åratal av stress och annan skit som lagrats i min kropp och i mitt energisystem. Och det är en existensiell smärta, ett oundvikligt faktum om situationen som livet erbjuder - att ha en kropp och vara en individ som vandrar och lever mitt liv mitt emellan livet och döden. Precis som alla andra, varken mer eller mindre - men med en längtan och en livslust som aldrig tycks mättas, och med ett intellekt som både är min största styrka och min största svaghet. Smärtan gör att det blir svårt att sova. Expansionen kommer i vågor och när påslaget är som starkast känns det omöjligt att vara stilla. Men mitt fokus i detta skede är att stilla mig. Eftersom detta är så svårt, så föder jag samtidigt en massa idéer, sånger, danser och intellektuella/emotionella och själsliga klargöranden och insikter. Men jag får inte glömma den röst som hela tiden viskar 'vänd om, vänd hem, stilla dig'...

Behov?
Att 'spåra' i mig själv vad de egentliga behoven handlar om kan vara tufft. Manin talar om för mig att jag inte känner för att äta och sova t ex, och att jag kanske inte behöver det heller... inte idag, jag kan äta lite bättre imorgon, man behöver inte sova så mycket, osv. De lockande insikterna i livets existentiella aspekter och mystiska upptäckter vill förföra mig i en dans bortom tid och rum. Vem har tid att sova när 'meningen med livet' kallar med sin klargörande stämma!?
Men mitt 'verkliga' behov kan t ex vara:
Fysiskt: att äta och sova, att göra sådant som är verkligt behagligt, t ex att ta ett bad, få en massagebehandling, ta en promenad...
Emotionellt: att vara nära någon - eller att ge mig själv utrymme
Kognitivt: att kommunicera, att arbeta i hållbara kreativa strukturer, att begränsa mina vidsträckta tankar och kopplingar och förmå mig till att återvända till 'det vardagliga', typ baka bröd och laga mat.
Själsligt: att sjunka in i livets djupa mysterium för vila, centrering och läkning

Extra svårt blir det också eftersom det hypomana tillståndet är inspirerande på en social nivå. Kontakterna med vänner och bekanta  flödar, och alla tycks uppskatta den ömsesidiga interaktionen. Därför blir behovet av att sätta gränser och säga nej - även till sådant som känns inspirerande och roligt - viktigt för mig. (jag vet ju av erfarenhet, att om jag inte 'stänger av' flödet och 'kopplar ner mig' till en hanterbar nivå kommer de sociala interaktionerna inte blir så bra, utan leda till att jag blir utesluten, avvisad, missförstådd och inlåst...)

När gränserna upprättas står jag ensam med mig själv. Jag står där, mitt i, och andas bara. Andas rakt in i den smärtan som ännu bor i mig. Jag blickar djupare in i livets dans, i glädjen och sorgen, i livet och döden och i kärlekens obönhörliga rörelse genom våra liv.

Och jag vill tacka för att jag välsignats med alla dessa galna upplevelser, för de har lärt mig mycket om vad som verkligen är viktigt i livet!

Livskraften

Ord är så enastående otillräckliga när vi ska försöka beskriva vår upplevelse av Livet! Orden begränsar på ett sätt som väldigt lätt kan missförstås och tolkas på ett sådant sätt att själva meningen går förlorad. Ändå vill orden födas för att bygga broar mellan det obegripliga och det gripbara, mellan det ordlösa/formlösa och formen. Jag upplever ibland att vår kultur lider av ett 'kritiskt tänkande' som penetrerar, analyserar och kritiserar alla försök till att ge rymd och struktur åt det som ligger bortom det synliga. Kanske ett resultat av vår kollektiva avstängdhet inför att uppleva själva livskraften - inombords? Där kontakten med livets kraft erfars förstummas vi. För den verbala verkligheten kan aldrig räcka till för att förstå! För att vinna visdom om livets kraft och helhet behöver vi kliva in i upplevelsen. Vår alldeles unika och personliga upplevelse!

Mitt skrivande är kanske också en undvikande strategi... eftersom att stå där, mitt i, och andas och känna... det är minst sagt överväldigande!

Livskraften är det som bär oss - genom födelse, liv och död. Inte alltid till personlig glädje och tillfredsställelse, utan också genom sorger, förluster och besvikelser. Den kultur vi lever i idag bär en djup kollektiv smärta och livskraften är obönhörlig i sin framfart när det kommer till att få oss alla att vakna! Vi känner den i vår kropp, och kroppen bär minnen som inte alltid är behagliga att uppleva. Men när vi försöker distrahera oss och stänga av det som bor inombords, eller projicera det på vår omvärld, så skapar vi obalans. En obalans som leder till mera smärta och sjukdom. Och det är en omöjlighet att medicinera bort själva livskraftens framfart! 

Den tid vi lever i är fantastisk! Allt gammalt trauma och lidande tar sig med explosionsartad kraft emot ytan av vår erfarenhet och vi kan inte längre blunda och stänga av. Detta utgör en oslagbar möjlighet - för det vi känner kan vi också läka.

Unikt för den tid vi lever i är att lidandet och symtomen på vår kulturs envisa missförstånd blir mer och mer synliga. Fler och fler människor drabbas av 'psykisk ohälsa' eller oförmåga att leva upp till kulturens krav. Vi kan inte tvinga dessa uttryck tillbaka in i en struktur som inte tillåter livskraften att bli den 'bärande strukturen'! 

Medicinen kan sammanfattas som, exempelvis... :

Kärlek

Acceptans

Ödmjukhet

Lyssnande

Empati

Överlämnande

Omsorg

Dessa begrepp rymmer lösningen och läkningen på vår tids problem. Det är dax att vakna nu!

Tillsammans kan vi göra skillnad! Och den skillnad vi gör börjar i vårt egna hjärta och i vår kropp. Där finner vi essensen och livets kraft inom oss själva, och där har vi de lösningar vi behöver.

Men vi måste lära oss att uppleva det som är! Och det kan vara mycket smärtsamt, till en början.

Vi behöver inte flera gallerior. Vi behöver inte fler läkarutlåtanden. Inte fler distraktioner.

Men vi behöver vakna! För livets skull!

Resan emot drömmarna - eller flykten ifrån 'verkligheten'

Jag blev utskriven från slutenvården efter ca tre veckor 2001. Det har varit många episoder sedan dess, så mitt minne är kanske inte helt 'redigt', men jag tror att min diagnos vid denna tidpunkt var schizoaffektiv psykos. Från mitt inre perspektiv var min huvudsakliga upplevelse att jag kände mig missförstådd och behandlad på ett inhumant sätt. En klyfta hade uppstått mellan det som jag i djupet av min själ visste var sant och verkligt för mig och det som 'samhällsnormen' menade var friskt respektive sjukt. Jag kunde ju samtidigt inte förneka att jag befunnit mig i ett tillstånd där jag tappat förmågan att kommunicera med min omgivning på ett vettigt sätt. Det var naturligtvis skrämmande. Ett trauma hade blottlagts i relationen mellan min själsliga verklighet och min omgivning. Ett trauma som kanske alltid funnits där, men som uppenbarade sig i full kraft och just för att det blev synligt och känt gav mig mod och styrka att söka efter läkning och att resa emot mina drömmar...

Jag upplevde själv min kris som en 'spiritual emergency', en andlig kris - men inom ramarna för den psykiatriska vården fann jag ingen resonans för detta perspektiv. Var skulle jag kunna finna denna resonans? Hur skulle jag kunna integrera dessa upplevelser till den helhet min längtan sträckte sig emot?

Vid denna tidpunkt i mitt liv var jag väldigt involverad i att dansa kontaktimprovisation. Kontaktimprovisation är en improviserad dansform som går ut på att man dansar i kontakt med en eller flera andra personer. En lek med gravitation, möte, relation och rörelse. Denna dansform utvecklades på västkusten i USA på 70-talet.

               (Bilden är tagen på Ekerö i projektet 'Stans dans' med Måns Erlandsson, 2008)

För att slå två flugor i en smäll - att fördjupa mig i kontaktimprovisationen och att söka efter mer levande kulturella omständigheter än de jag fann i Sverige - bestämde jag mig för att resa till USA.

Jag tog sats och jag gav mig vingar att flyga emot någonting jag visste fanns, men jag visste inte hur det skulle kunna ta form och jag visste inte då hur mycket som skulle visa sig 'stå i vägen'... Samtidigt flydde jag för mitt liv ifrån omständigheter jag inte kunde acceptera, men som skulle visa sig omöjliga att fly ifrån...

I USA mötte jag en person som delade min  passion för utforskande av verklighetens verkliga varande. Tillsammans reste vi till Mexico (San Miguel de Alliende) och startade där en liten 'community' där vi dansade kontaktimprovisation och authentic movement och utforskade våra relationer och våra verkligheter med hjälp av strukturer som syftade till att synliggöra våra projektioner och att äga vår egen verklighet. Vi levde med dansen och utforskandet varje dag och jag kände att jag hade hittat 'hem'!

Ja, jag visste det! Jag visste att drömmarna kunde bli verklighet och jag trodde att jag funnit mina drömmars mål och möjligheter att förverkliga och fördjupa mina själsliga intentioner på planeten! Nog var det också så - resan till USA och Mexico var av livsavgörande betydelse för mig. En vändpunkt i mitt liv som gav mig en smak av hur jag vill leva - i rörelse och medvetenhet och kollektiv gemenskap.

Drömmen varade i ca tre månader, och jag trodde mig veta att jag skulle återvända och bygga mitt liv där...

Men livet ville annorlunda, och jag har inte ännu återvänt till San Miguel...

                                                San Miguel de Alliende, 2002

                                   Carolyn Stuart och Bryce Kasson, San Miguel, 2002

En dikt från tiden i San Miguel:

16 februari 2002

I'm not inerested in the agreement

I'm interested in the truth

I'm not interested in getting safe

through compromising

I'm more interested in daring to face the conflict

over and over,

failing and daring

to feel what's real - for me!

I need your presence

but I want you to be true to yourself

so that we can mirror

what needs to be mirrored

without getting stuck with attachments

so that we all can realize

our own truth

beyond words

beyond fears

Don't try to make me comfortable

I want to be real

Challenge me!

Leave me with my wounds

to let me feel the pain

But meet me when I have gone through the fire

that burns my lonely heart

When I can see a little bit clearer

and dare a little bit more...

Var varsam och noggrann med dina önskningar.

De kommer att infrias...

(H)järnkoll

Jag samarbetar med och är delaktig som ambassadör i den nationella kampanjen Hjärnkoll. Genom detta uppdrag har jag fått mera mod att prata öppet om mina svårigheter och styrkor när det kommer till att balansera i tillvaron. Den här bloggen är ett exempel på det. Det ger mig också utrymme och möjligheter att prata om sådant som jag tycker är viktigt när det kommer till hur vi (i samhällsnormen) ser på psykisk hälsa/psykisk ohälsa.

Idag har en länk till denna blogg blivit upplagd på Hjärnkolls hemsida, vilket glädjer mig!
Tack för det!

Jag kommer gärna och föreläser (på din arbetsplats/föreningsmöte/i ditt vardagsrum eller annan lokal där människor kan samlas) om min resa genom en extremt skör och stark process som diagnostiseras bipolär sjukdom I. I mina föreläsningar använder jag mig av egna sånger, bildspel med målningar som tillkommit under processen och berättelser om hur verkligheten kan te sig när förankringen släpper och emotionerna öppnar upp för resor i annorlunda världar...
En hoppingivande föreläsning om trauma och läkning i livets levande dans!

Jag kan också anlitas för att föreläsa för vårdpersonal om bemötande vid psykisk kris.

Boka genom Hjärnkoll, eller via min mail: johas_mark@yahoo.se!

Titta gärna in på Hjärnkolls hemsida och stöd kampanjen!

http://www.hjarnkoll.se/Om-kampanjen/

Psykiska olikheter – lika rättigheter

Hjärnkoll är en nationell kampanj som arbetar för ökad öppenhet kring psykisk ohälsa med målet att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiskt funktionssätt. Motorn i kampanjen är över 300 personer som berättar om sina egna erfarenheter av psykisk ohälsa.

Kampanjen drivs av myndigheten Handisam och nätverket Nationell samverkan för psykisk hälsa (NSPH).

Personligen står jag för perspektivet att det sjuka kan vara friskt och att det friska kan vara sjukt...
Vi kan inte allihop fungera och bete oss på samma sätt. Och tänk vilken tur att det är så! Jag vill verka för ett samhälle med en levande samhällsnorm som tillåter och ger utrymme och stöd för dynamiska uttryck, inre processer, själsliga våndor, stumma avstängdheter, kreativa processer, inre ledarskap, sunda relationer och tillhörighet! Varje människa är unik och när så många människor lider av psykisk ohälsa som idag så måste vi, som samhälle, ställa oss frågor om hur det kommer sig! Ty vi besitter också lösningarna - som jag ser det!

Det är inte människorna det är 'fel' på! Vi människor är ju de som gemensamt utgör vårat samhälle!
Det finns en skatt att hämta i de mänskliga situationer som hamnar utanför ramarna, och helheten i samhället har mycket att vinna på att skapa delaktighet på individens villkor, i stället för stigma och utförsäkringar!

Det var dagens 'predikan'.
Tack för ordet!

För min egen upprättelse - och kanske ett hopp om en mer levande psykiatri...

Efter ca tre veckors slutenvård på St Görans sjukhus, Norra Stockholms psykiatri (år 2001) blev jag utskriven med rådet 'gör nu aldrig om detta igen'... (?) Jag erbjöds ingen vidare kontakt med psykiatrin, och även om så hade varit så är det inte så säkert att jag hade tackat ja. Jag var djupt traumatiserad av hela upplevelsen - först den himlastormande, intensiva upplevelsen i sig och sedan att bli bälteslagd, tvångsmedicinerad och behandlad med en egendomlig översittarattityd. Min själ var djupt skakad i grunden. Jag hade efterfrågat samtal om den otäcka bältesläggningen, men blivit avfärdad med påståendet att 'vi brukar ha uppföljande samtal...' Tydligen gällde det inte mig, för inget sådant samtal erbjöds... Under de tre veckor jag var inlåst blev det uppenbart för mig att för att bli utskriven krävdes att jag skulle hålla tyst, inte prata med de andra patienterna, inte uttrycka några starka känslor och godta den 'behandling' jag fick (dvs tung medicinering) Och utskriven ville jag bli så fort som möjligt, för jag upplevde inte att jag befann mig på en plats avsedd för själslig läkning. Så jag gjorde mitt bästa för att 'hålla andan'!

Och detta är viktigt, tycker jag! 

Jag anser att den psykiatriska vården ska utformas så att en lidande själ upplever omsorg och kärlek! Min psykiatriska avdelning ska vara en plats dit jag vill komma när själen skenar eller när livet känns olidligt tungt och omöjligt!

Faktum är att jag många gånger under de år som gått med detta 'drama' i mitt liv har velat anmäla mina vårdgivare till patientämnden för bristande vård och övergrepp av olika slag. Men uppgivenheten över maktförhållandena har fått mig att resignera och jag har valt att lägga min energi på att söka stöd för min process i sammanhang där själslig läkning och fördjupad medvetenhet är det som står i fokus. På så vis har jag om och om igen försökt att finna framkomliga vägar genom själens mörker i sammanhang avsedda för detta - men om och om igen har jag 'drabbats' av psykiatrins traumatiserande metoder och attityder. Det sades att jag saknade 'behandlingsmotivation', men sanningen var den att jag gjorde inget annat än sökte möjliga vägar till verklig behandling!

I själslig panik och med en djup överlevnadsstress har jag försökt att resa mig upp och att försvara min rätt till ett levande liv utan mediciner - gång efter gång, övergrepp efter övergrepp... För att överleva behandlingen från psykiatrin har jag funnit terapeutiska sammanhang fristående från institutionsvården. Därigenom har jag också funnit utrymme att bearbeta de trauman jag upplevt i relation till den psykiatriska vården! Det har kostat mig både pengar, energi och samhällsstatus! Jag talar inte nu ur ett offerperspektiv, utan jag beskriver bara hur det varit för mig. För jag kan inte hoppa över mitt behov av upprättelse och att 'sätta ner foten'. Jag vill inte undvika konflikten med förklaringar som att 'alla gör så gott de kan', och att 'det finns många som vill göra ett gott jobb inom psykiatrin'. Jag vet att det finns många som vill och också att det finns några som faktiskt försöker göra... Kanske kan någonting bli bättre när vi våga titta med verkligt goda intentioner på hur den psykiatriska vården verkligen upplevs!?

Det viktigaste förändringsarbetet för psykiatrin idag handlar om förändringar i attityder - som jag ser det. Vi stirrar oss blinda på symtomen och tror att bara vi avlägsnar dessa så kommer allt att bli bra! Vi stigmatiserar vissa beteenden. Vi diagnostiserar som om diagnosen var en Sanning i sig. I stället skulle vi kunna utforska på vilka sätt en integrering av symtomen kan leda till ökat välmående. Eftersom själsliga åkommor är ett uttryck och ett symtom på en själslig obalans eller en splittring och oförmåga att leva helt och fullt i vår fulla kraft, så är det just till helheten vi behöver sikta när vi vårdar en sargad själ.

Detta är kunskaper som en god psykiatrisk vård ska besitta - 
det finns inga godtagbara bortförklaringar som jag ser det!

Jag har alltid varit en 'omöjlig och envis' patient - vilket inte betyder att jag är en omöjlig människa - tvärtom! Hur kan det bli så motsägelsefullt? Antingen är det jag som är galen 'på riktigt', eller så finns det något här som vi kanske gemensamt kan jobba för att finna goda vägar i...?

För trots att det jag skriver i detta inlägg kanske för somliga framstår som en 'klagovisa' (som vi hört så många gånger att vi inte orkar lyssna mer!) så är det faktiskt inget annat eller mer dramatiskt än en enkel redogörelse för mina upplevelser (och utläggningarna skulle kunna broderas ut betydligt...). Att mina upplevelser och erfarenheter ser ut som de gör betyder inte alls att jag inte förstår - och vet! - att det finns många som arbetar inom psykiatrin som också vill konstruktiva förändringar.

Idag har jag en ganska god relation till psykiatrin. Jag har lyckats bygga de broar jag behöver för att läka de avstånd som varit. Jag äter inga mediciner till vardags, utan har ersatt medicinerna med mänsklig kontakt och det funkar bra för mig! Idag kan jag till och med gå in på psykakuten utan att drabbas av panik! Den kontakt jag har idag beror dels på min egen envishet, men naturligtvis också på vissa tappra, duktiga och besjälade mentalskötare och kuratorer. Ensam kan man inte förändra eller läka särskilt mycket.
Tillsammans kan vi bygga hopp och broar!

Andra episoden

Efter resan i Spanien (första episoden) kom jag tillbaka till Stockholm och sökte förankra mig i tillvaron igen. Jag arbetade som musiker, utbildade mig till rytmiklärare på musikhögskolan, började jobba som rörelsepedagog + diverse restaurangjobb. Jag gifte mig och hade tillsammans med min man ett afrobeatband där jag spelade saxofon. Tillvaron var ganska god, men jag slutade inte med mitt sökande efter ärlighet, sanning och autentisk kärlek. Jag kunde inte upphöra att fundera över varför jag upplevde ett sådant avstånd till livet. Som om jag inte riktigt var här, inte fullt ut i kontakt. Äktenskapet knakade i fogarna, jag utbildade mig till massageterapeut. Och 1998 gick jag och min man skilda vägar.

Jag jobbade som rörelsepedagog på Kulturama och Calleflygare, startade företag med massageverksamhet och jobbade som vårdbiträde på äldreboende. Och jag sökte terapeutiskt stöd för mina själsliga processer. Den bön jag bar i mitt hjärta löd:

visa mig, vägled mig, befria mig...!

Kontaktimprovisation är en improviserad dans-/rörelseform där man dansar i kontakt med varandra. Denna dansform skulle komma att utgöra en stor del av mitt liv under flera år framöver. Här fann jag utrymme att utforska rörelse, kroppskännedom, beröring, kontakt och livets fysikaliska lagar, såsom gravitation, momentum, flow och fysisk kommunikation. Kontaktimprovisation blev en meningsskapande verklighet för mig där jag kunde utforska livets djupare aspekter och finna verklighetsförankrat relaterande i närvaro och kontakt.

Min kropp är mitt tempel. Lager efter lager efter lager... oändliga är de rymder jag når genom min fysiska närvaro! Men i kroppen bor också alla emotionella och kognitiva präglingar, minnen och trauma som hindrar min genuina kontakt med mig själv och andra i mitt hjärta.

Jag fann en kroppsterapeut som jag fick behandlingar av under en period. Det öppnade upp upplevelser och djup i min kropp som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Jag dök av hjärtans lust djupt in i dessa processer, för det jag fann där var ju en stark och genuin kontakt med min livskraft! Känslan av kontakt och befrielse var för mig oemotståndlig. Äntligen upplevde jag livet så där skönt och nära som jag alltid längtat efter!!!

Men parallellt med det sköna fanns också en ohygglig smärta... Energierna bubblade och for i min kropp, men det tog aldrig slut. Lager efter lager... känslokomplexen avlöste varandra som vågor ur ett djupt och outgrundligt hav. Från skrattet till gråten till ilskan till glädjen... och sedan började allting om igen. Minnen och associationer dansade upp till ytan, tog plats i mitt medvetande och i min kropp och jag drogs med av denna våldsamma energi som inte skonade någonting av det jag försökte hålla fast vid.

När flödet väl hade öppnats var det omöjligt att stänga av det igen. Vanligtvis hålls mina energier samman i något som kan kallas 'jag' - min kropp, mina känslor, min energi. Nu löstes gränserna upp och min energi flödade ut över dessa gränser. Allting runtomkring mig blev en del av mitt inre - det inre i det yttre, det yttre i det inre... Kanske man kan likna det vid en regressiv upplevelse, där min öppenhet blev likt ett spädbarns - men till skillnad från ett spädbarn var jag ju vuxen och full av inlärda former och 'program'. En inre konflikt mellan min djupa livskraft och mina präglingar och inlärda mönster kastade mig med våldsam kraft rakt in i livets alkemi... eller ut i yttre rymden... det är svårt att förklara exakt vart jag tog vägen i mina försök att hålla samman mitt medvetande och min energi...

'Jag är medveten om att jag befinner mig på en plats, eller i en dimension och ett utforskande som är djupt och innerligt och som också är obegripligt för en utomstående betraktare. Därför placerar jag föremål framför ytterdörren, som ett hinder, en barriär, en försäkran om upprätthållandet av den integritet jag inte längre förmår att hålla. Bakom min trygga dörr tillåter jag processen att ta plats. Mitt rum blir en yttre manifestation av min kropp. Alla energier – de som löser upp och de som blockerar – tar form genom symboliserande matchningar. Det är som om min energi på ett påtagligt sätt har trängt ut igenom min hud och kroppens gränser är inte längre förbundna till min kropp utan min kropp är förkroppsligad i hela mitt hem. Ett dammkorn blir ett projiceringsobjekt för en känsla av grus i mitt inre system och när jag dyker ner i känslan väcks behovet av någonting som kan rena denna upplevelse. En skål med vatten blir ett hav där dammkornet kan lösas upp och jag häller soppan i en kastrull som får koka på spisen. En värme sprider sig i kroppen och jag känner mig inspirerad och motiverad! Ur denna inre värme och trygghet stiger en oändligt djup sorg upp som en jättelik bubbla som brister när den kommer upp till mitt hjärta. Gråten väller fram ur ett avgrundslikt djup som inte tycks ha någon botten och när tårarna sinat finns bara tomheten kvar. Nu sveper en vind in i mitt inre rum – eller är det ett fönster som står öppet och släpper in den kyliga luften? Jag upptäcker att mina byxor är blöta och jag fryser ända in i benmärgen, men hela lägenheten är kall och det är blött på golvet. Jag ska sätta på mig varma, torra kläder men upptäcker att mellan mig och garderoben ligger en röra utav papper med anteckningar, sängkläder som lindats kring föremål av keramik och glas och kanske gömmer sig glasskärvor i röran så jag måste gå försiktigt för att inte skada mina fötter. När jag fokuserar på mina fötter upptäcker jag att de känns ömma och svullna. Huden är ytterst känslig för beröring.

Är jag levande eller död? Vem, eller vad, håller samman denna upplevelse? Jag kämpar för 'mitt liv', det liv jag trodde var verkligt och den jag trodde att jag var. Liksom kroppens celler vibrerar med en viss intensitet, så vibrerar också den innersta kärnan i allt som omger mig. Jag njuter av en fantasifull lek där jag ordlöst matchar inre upplevelser med yttre objekt. Det känns så 'riktigt'. Jag undersöker och utforskar hur den yttre verkligheten samverkar med min inre verklighet.  

Likt Alice i Underlandet faller jag ner genom ett hål i marken och finner mig plötsligen i en annan värld. Allting vibrerar av energi, min kropp öppnar sig och mitt medvetande tillåter sig att släppa det kognitiva greppet och jag kan röra röra mig i energiflödet. Jag befinner mig i kroppens universum, jag rör mig i hjärtats rymd. Men det finns 'grus' i mitt system. Smärtor, minnen, försvar och blockeringar av flödet stiger fram som energiformer i min kropp. Jag går in i känslan, utan ord. Jag andas djupare in i kärnan av känslan. Medvetandet öppnar sig i sina försök att finna förankring för detta ordlösa rum och begreppen som växer ur upplevelsen är vidsträckta, existentiella och allomfattande.

Jag finns inte mer. Ändå finns jag. Jag upplever intensivt den energi som lever mig genom min kropp och mina sinnen. Men jag kan inte helt säkert avgöra om jag är i min kropp, eller om min kropp har öppnat sig som en förlängning av mitt medvetande och 'blivit allt'. Eller befinner jag mig i 'framtiden' eller i 'det förflutna'. Hur som helst finns inget annat att göra än att följa med.

Jag följer energin till platser där upplevelsen är så sammanpressad och energin så tät och tung att jag slutar andas. Jag ger upp mitt andetag och faller djupare. Där återuppstår livets rörelse igen och jag färdas genom kreativa rum av färger och former och symbolik. När jag fortsätter att följa energin tunnas den ut och blir lättare och lättare. Den blir som gas, helt syrefattig, och jag får åter ge upp mitt andetag till en ljus och lätt energi där allt förkroppsligat upphör att existera. Återigen föds livet ur ljuset och så fortsätter det. Om och om igen tvingas jag släppa taget, ge upp andan och dö för att födas på nytt. Genom min kropp föder jag nya former och nya tankar. Det är som om jag hela tiden kräks nytt liv ur en rörelse som inte går att stoppa.'

Är detta ett fängelse eller en väg till befrielse?

Det går inte att färdas hur långt som helst i medvetandet så länge min anknytning till livet och jorde-relationerna finns kvar. Den här första gången var det så, om jag minns rätt, att min pappa och min syster på något sätt fick klart för sig att något inte var 'som det skulle'. Min far tänkte väl i sitt kreativa sinne att han skulle kunna hjälpa mig att finna vägen tillbaka till jorden, så han kom och hälsade på. Det var stökigt för att inte säga kaotiskt och jag tyckte nog själv att jag var kontaktbar, men min pappa är möjligtvis av en annan åsikt... Han snurrade runt med mig i mitt hem ganska länge - kanske ett dygn eller så. Sedan var han tvungen att ge upp. Med värk i ryggen och med en galen dotter i handen hastade vi ner till psykakuten. (den ligger nära, på gångavstång - så bra!)

Det blev våldsamt. Varför blev det så brutalt? Jag var ju helt skör och öppen och rädd... Jo, det blev brutalt för att jag vägrade intaga medicinen som ordinerades. Där uppstår en konflikt. Min vilja emot personalens vilja. Ur skörheten och öppenheten växer en oanad styrka, dessutom är jag van vid att dansa i akrobatisk och fysisk kontakt så jag kan tänka mig att jag uppför mig ungefär som en hal fisk på torra land. Jag flyger som en vante i händerna på många vårdare vars uppgift är att spänna fast mig i en bältessäng och ge mig en stesolidspruta. En kamp för mitt liv - för inte förstår jag väl då att personalen vill hjälpa mig! 

De utgör just i den stunden mitt yttersta hot!

Det kallas för 'psykos' och sedan var det inte mer med det. Ingen frågade hur jag upplevt min verklighet, allt det djupa och himlastormande avfärdades som en 'psykos'! Vad vet den irrationella verkligheten om diagnoser - en utomordentligt otillräcklig förklaring!

- Vad är Kärlek?

- Tja, det är bara kemiska processer i hjärnan. Det finns mediciner som kan balansera sådana irrationella och obegripliga företeelser!

- Livets mystik? 

- Nej, det tror vi inte på! Du behöver 'sjukdomsinsikt' och 'behandlingsmotivation'!

Nej - för tänk om det är precis tvärtom! Att pyskiatrin behöver uppdatera sina attityder och föreställningar. Själen är ingen linjär och mätbar företeelse! Det är ett mysterium med oändligt många bottnar och dimensioner. 

Låt er berikas och ta inte ifrån mig mitt levande liv - för då dör jag!

....................................................................................................................

Detta var år 2001. Föga anade jag väl då att detta var början på en resa och ett utforskande av komplexiteten i mitt psyke och min kreativa intelligens som skulle sträcka sig ända fram till idag! Genom bältesläggningar och tvångsvård - genom kreativa processer,'andligt' sökande och 'andliga' möten, personlig utveckling, shamanistiska ceremonier och processer, frigörande dans och andning, integrativ bildterapi - åter till inskränkta attityder, diagnoser, mediciner - tillbaka till härligt, kärleksfullt hållande i djupa grupprocesser och utforskande relationer - för att åter insjukna och bli omhändertagen... 

... Hur många vändor? Hur många gånger slagen till marken, missförstådd och utesluten? Hur många gånger orkar man, hur många gånger orkade jag? Hur många gånger hopp och tro om att 'detta är den sista gången, nu kan jag det här!'...

...och sedan  besvikelse över mina egna 'misslyckanden' och smärtan i att bli essentiellt missförstådd?

Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag dansat in på psykakuten med ett intensivt påslag av energi och mötts av förskräckande attityder och aggressivitet av ett slag som matchade min intensitet. Gråten i mitt hjärta har ingen botten då det kommer till smärtan i dessa djupa missförstånd och min egen djupa längtan efter att någon gång bli bemött med kärleksfull förståelse. Ja, jag vet att det är mycket begärt - eller att många tycker att det är mycket begärt. Jag tycker egentligen, i ärlighetens namn, att det är just den uppgiften som psykiatrin borde lära sig att bemästra och vara intresserad av att bemöta! Jag vet att det är många som håller med mig, men svaret på frågan är inte enkelt och självklart. Men det minsta man kan begära är kanske att viljan till förståelse ska finnas. Nu hoppas jag, och tror, att det är precis så - att viljan finns inom dagens psykiatri. Det är en bra början! 

Hur kan vi möta en människa som har 'gått sönder' i psyket/själen på ett sådant sätt att vi förmedlar hopp och tro och läkning? 

Vi behöver inte i första hand söka i de ekonomiska resurserna. Vi behöver börja i attityderna! Där kan var och en som har med psykiatrin att göra gå till sitt egna hjärta och ställa denna fråga. 

Det kan göra en enorm skillnad - tror jag!

Första episoden

Året var 1989. Jag var 24 år. Jag hade studerat ett år på musikhögskolans musikerutbildning, men sagt upp min plats för att följa mitt hjärtas längtan att resa till Irland och spela folkmusik. Kärlekens portar hade öppnats och jag hade funnit någonting mer genuint och spännande än vad jag tidigare erfarit. Men naturromantiken och kärleken hade vissnat, jag hade flyttat tillbaka till Stockholm, men drömmen om äventyret och sökandet efter sanningen och kärleken hade inte slocknat!

Min inre nöd var mycket större än vad jag själv kunde ana. En ständig känsla av vilsenhet som sökte efter förankring och bekräftelse, efter mål och mening. Ett avstånd mellan mig själv och den värld jag levde i, som jag försökte överbrygga genom begåvade prestationer.

Men trots att prestationerna var goda, så räckte det aldrig riktigt till...

I mitt sökande efter livet och kärleken gav jag mig iväg på en tågluff. I Spanien mötte jag en man. Han hette Carlos Castaneda. Vi slog följe och reste tillsammans i några dagar. Jag var förälskad och öppnade min gränslösa längtan efter kärlek. Men Carlos och jag tappade bort varandra - pga ett missförstånd kanske, eller var det avsiktligt? På den tiden hade inte alla människor mobiltelefoner. Vi hade gått åt varsitt håll för att söka natthärbärge, och vi återfann aldrig varandra...

I ett gathörn i den lilla staden Almeria i södra Spanien står en ung kvinna och gråter. Hon pratar inte många ord spanska, men man kan förstå att hon letar efter Carlos. Carlos i södra Spanien... var det ett skämt, en dröm eller en verklighet? Hon verkar förvirrad och inte helt förmögen att ta hand om sig själv.

Tre unga killar får syn på denna förvirrade kvinna och försöker att förstå varur den förtvivlade gråten kommer.

'Carlos, Carlos, Carlos...'

De bestämmer sig för att hjälpa den unga kvinnan och erbjuder härbärge över natten och hjälp med att leta efter Carlos nästa dag. Änglar finns. De här grabbarna var mina änglar den kvällen...

Nästa dag åker vi runt hela Almeria på moped och letar efter Carlos. Jag kan tänka mig att mina nya bekantskaper tyckte att min fixering vid Carlos var lite överdriven... det finns ju så många 'Carlos'... I mina försök att klara mig själv, och ur mitt behov av integritet, tog jag in på ett hotell.

...men mina 'väggar' sprack! 'Verklighetens' yta blev som genomskinlig. Min perception förändrades. Det var som att dra ner en dragkedja och klä av verkligheten sin illusoriska form. Bakom ytan var allting energi. Jag ringde hem ofta och försökte förklara att jag höll på att förlora förståndet, att jag hörde och såg saker som inte fanns, att jag kommunicerade med djuren och såg samband i allt. Och att allt var genomsyrat av Kärlek!

Efter några snurriga interaktioner med hotellportiern, som började bli orolig över hur jag mådde, kom polisen och hämtade mig. Jag ville inte kliva in i polisbilen och fick ganska mycket stryk av deras batonger innan de slutligen fick in mig i bilen.

Jag var ju ganska rädd, för att inte säga vettskrämd - dels av den överväldigande upplevelsen i sig självt, dels av insikten om min egen belägenhet, dvs att jag inte kunde kommunicera klart var jag befann mig! Ur rädslan blev jag väldigt stark och väl framme på det psykiatriska sjukhuset i Almeria blev jag våldsamt bälteslagd och inlåst i ett enskilt rum.

Jag kunde inte prata spanska så bra på den tiden, och även om jag kunnat det hade jag haft svårt att beskriva vad jag såg och upplevde. Ingen annan kunde ju ana att min upplevelse var 'helig' och att jag var överväldigad av en flodvåg som hade slagit min dittills kända verklighet i spillror.

Efter ca 10 dagar blev jag hämtad av en kvinna från SOS Köpenhamn och återbördad till hemlandet.

Det skulle dröja ända till 2001 innan jag åter öppnade upp mitt psyke till dessa gränslösa domäner.

Anknytning, övergångsobjekt och 'magiskt tänkande'

I min begreppsvärld är en trygg anknytning det mest fundamentala redskap jag behöver för att kunna förverkliga min fulla potential som människa på jorden! Ur min egen erfarenhet och utifrån den litteratur jag läst kring anknytningsteorier (exempelvis D. Stern: Spädbarnets interpersonella värld, A. Broberg m.fl.: Anknytning i praktiken, Havnesköld/Risholm: Utvecklingspsykologi) växer en emotionell förståelse kring frågor som handlar om detta både komplexa och självklara ämne.

Min anknytning till livet formas av mina tidiga relationer. Här lär jag mig av mina föräldrar vad som fodras för att jag ska nå den livsavgörande kontakten. Det resulterar ofta i en begreppsvärld som är full av 'villkor' och nedärvda begränsningar ur obearbetade sorger och besvikelser som ryms i tidigare generationers normer och erfarenheter.

Min anknytning till min själs fulla potential bär jag med mig i mitt Hjärta, och den omfattar kontakten med allt som existensen rymmer.

Men hur ska de tu förenas....?

För mig var det så att jag blev sjuk för att mitt hjärtas villkorslösa kärlek inte fann det kärleksfulla emottagande som skulle få min trygghet och tillit till kärleken på jorden att blomma och förverkligas. Mitt hjärtas anknytning till den villkorslösa kärleken och min själs visdom tycktes 'verkligare' än den bristande kontakt jag fann i mina relationer på jorden. För att jag saknade 'nyckeln' till mitt hjärta och mitt hjärtas förmåga att skapa goda relationer. Det blev 'krångligt', helt enkelt...

Men jag kunde använda anknytningen till symboliska övergångsobjekt för att skapa den trygghet som kontakten i mina mänskliga relationer inte tycktes ge mig. Ofta använder man - lite föraktfullt (upplever jag) - begreppet 'magiskt tänkande' om detta fenomen (som är ganska vanligt vid psykotiska episoder) Jag vill belysa att det magiska tänkandet också är en intelligent och adekvat lösning som psyket hittar på för att skapa den kontakt som behövs!

Det magiska tänkandet är också nära besläktat med andlig mystik, och för mig har det snarast varit en andlig väg jag vandrat (även i de stunder då vägen varit riktigt krånglig!) Men det har varit av stor vikt för mig att förstå när jag rör mig från fantasi till fantasi, från fantasi till verklighet och från verklighet till verklighet...

Att förankra vår psykiska och kreativa energi i saker vi omger oss med är någonting som vi alla ägnar oss mer eller mindre mycket åt. Vi köper saker och bygger hus, vi planterar affektionsvärde i vissa saker vi omger oss med. Det anses helt 'normalt'. När övergår det normala i en neuros? Och när övergår neurosen i en psykos? Stundtals har jag upplevt det som att vi lever i en masspsykos av omedveten shopping, medberoende och olika former av missbruk - allihopa!

När tilliten till att världen bär inte finns, när tron på att livets godhet saknas och att kärlekens förverkligande i mina relationer känns omöjligt kan det bli så att dessa övergångsobjekt antar en mer symbolisk form. För mig blev det ett fantasifullt och kreativt sätt att skapa, som kanske inte alltid riktigt nådde fram till det konkreta, men för den skull var det aldrig 'meningslöst'. I detta 'utrymme' kan man, som sagt, också finna alla möjliga uttryck för andlighet, en förankring i någonting 'bortom' det världsliga. I Gud finner jag tröst. I Guds Kärlek är jag alltid villkorslöst älskad. Här öppnar sig portarna till arketypiska domäner, där det personligt omedvetna och det kollektivt omedvetna ger form åt gestalter som rymmer symbolik, andlighet och historisk kollektiv visdom och energi. Det är inte bara en fantasi, utan faktiskt en manifest verklighet bortom det synliga! Och det ryms i var och en av oss och i vårt kollektiva medvetande. En källa till förverkligande av vår djupa kreativa potential, självkännedom och visdom.

Det handlar om tro och individuell upplevelse, och det skeptiska och rationella sinnet kan betrakta dessa fenomen på avstånd men det kan inte förstås enbart genom förståndet. Modet att uppleva och utforska verklighetens genuina konsistens är ett nödvändigt redskap. Så är det för mig, och det är för mig viktigt att ge ord och form åt hur fundamentet till min verklighetsuppfattning ser ut.
Så skapas förankring ur det ännu ej förverkligade...

I ärlighetens namn -
hela livet dansade jag i ett växelspel mellan presterande strategier och flyktförsök till något annat än det som 'verkligheten' hade att erbjuda. Jag trodde mig tvungen att dölja den emotionella 'sanning' som jag hade gömt i mitt hjärta:

'jag är ensam och separerad och jag kommer aldrig att få den kärlek jag behöver'.

Dagens frågor:
Vad innebär en trygg och kärleksfull kontakt?
Hur älskar du dig själv där ingen annan förmår?