Med tiden har jag stegvis insett att oavsett hur medveten jag är om tidiga tecken på mani (vilket är de tillstånd där medicinering varit verkligt angelägen för mig) har det varit ett nödvändigt och bra stöd när känslostormarna blir för starka. Min medvetenhet om svårigheterna att härbärgera det jag upplever räcker ibland inte hela vägen till centrering, oavsett hur mycket kärleksfullt stöd jag haft omkring mig. Påslaget i skoven kan vara så starkt att trots att jag är både målinriktad i min intention att avstå medicinering och medveten om vad jag bäst behöver göra, och fastän jag har väldigt mycket stöd omkring mig, så har det (till min stora frustration) stundtals inte varit tillräckligt.
Jag vill dela en sammanfattning av de insikter jag har idag, i hopp om att det kan vägleda andra som söker lösningar på den ibland hopplösa situationen att behöva äta psykofarmaka för att inget alternativ står till buds.
Till att börja med behöver man förstå hur just den specifika psykopatologi man själv har fungerar, dvs vad själva grundstrategin är ur ett upplevelsebaserat perspektiv. När det handlar om den bipolära diagnosen, ur min erfarenhet, så är strategin för att undvika smärtan jag burit att antingen röra mig in i snabbare (mani) eller långsammare (depression) tempo. Detta kan också beskrivas som att antingen är jag aktiverad i det sympatiska (kamp/flykt-stress) nervsystemet, eller i det parasympatiska, där återhämtning och vila är i fokus. När det handlar om depressionen har jag upplevt det som ett slags 'fruset chocktillstånd' i efterdyningar både av traumatiserande vård och sedan tidigare befintlig otrygg anknytning.
Eftersom jag upplever att det är en djup svårighet i min anknytning som är grunden till det hela, har det varit en långvarig resa inombords, som har handlat om att läka detta trauma.
Så som jag här använder ordet 'trauma' är betydelsen 'att vara ensam med för mycket...' (citat Buster Rådvik, Embodied Intimacy) Trauma, och den smärta som är förenat med det kan ha olika ursprung hos olika individer och det är en upptäcktsresa för var individ att utröna vad den handlar om, och vad man kan lära av den - om sig själv, sin omvärld och sin egen inre sanning.
Ur det perspektivet kan upplevelsen av icke vald ensamhet förstås som orsak till vårat kollektiva anknytningstrauma. Kopplat till frågan om psykisk ohälsa blir detta perspektiv intressant.
För att förstå begreepet 'trauma', i den mening jag använder det, behövs kanske en tydligare förklaring.
Trauma associeras oftast med en påtaglig, konkret händelse. I fysisk bemärkelse kan det handla om en bilolycka t ex. I psykisk bemärkelse t ex en våldtäkt. Så vi kan säga att trauma beskriver någon form av övergrepp. Men hur många förstår och upplever att 'vanliga' relationer också kan rymma spår av övergrepp? Det som till synes verkar vara 'av godo', kan ibland vara gränsöverskridanden som psyket traumatiseras av, på en emotionell nivå. Det kan handla om så subtila eller djupt liggande mönster i medvetandet så vi inte märker de förrän de skapar problem och symtom. Och då står vi handfallna inför känslan av hopplöshet och omöjlighet.
En av mina lärare, Buster Rådvik (traumaterapeut) brukar säga att 'trauma är helt enkelt att vara ensam med 'för mycket' smärta.
För ett spädbarn är det 'för mycket' att inte få sina behov tillgodosedda - både fysiskt och emotionellt. Därför skapar barnet själv vägar till kontakt där den kontakten inte erbjuds av vårdnadshavarna. Dessa mönster bär vi med oss upp i vuxen ålder, och är ofta så identifierade med dessa mönster att vi kallar de 'vår personlighet'.
Med detta resonemang som utgångspunkt behöver vi förstå att psykofarmaka kan vara användbart och bra när påfrestningarna blir förstora för nervsystemet , som håller kropp och psyke samman för Däremot är det direkt skadligt att fortsätta medicinera som om man led av 'en kronisk sjukdom'. För hur det än är med 'det kroniska' så är en sak säker, och det är att livet ständigt förändras - och vi med det.
En annan sak jag tror på är att det är vi själva - med ökad medvetenhet - som väljer hur vi agerar med det psyke som är oss givet. Det ska ingen yttre auktoritet bestämma över, ty det är ett övergrepp. Viljan är, som jag ser det, inte fri. Men föränderlig, om vi är villiga till förändring.
Idag har jag funnit en form som fungerar bra för mig, och det är att jag medicinerar endast vid tidiga tecken på att jag är på väg in i ett maniskt skov. Att komma fram till detta har varit en lång och mödosam väg, eftersom jag själv inte har velat ta medicinerna i tid. Mina maniska skov fungerar så att det börjar med ett roligt kreativt flöde, som inspirerar andra och som känns upplyftande, glädjefyllt och fyllt av kärlek i mitt egna hjärta. Tyvärr har det många gånger skett som så, att när manin eskalerar har jag inte lyckats få stopp på det. och då har det varit 'för sent' att börja med mediciner, vilket lett till ytterligare inläggning med LPT (dvs slutenvård med tvångsåtgärder)
Det är slutligen min ökade självkärlek som hjälpt mig att förstå att mina nära och kära har rätt i sin omsorg när de säger att jag bör börja medicinera. Det är ju inte alltid vi ser bjälken i vårt egna öga, så att säga...
Jag har enträget arbetat med denna situation, och både utbildat mig till terapeut och gått i omfattande egen terapi av olika slag under de 18 år som gått sedan min första inläggning. (2001). Min inställning till bipolariteten har stundtals tyckts ha ett alltför högt pris, men jag kan lugnt säga att det har varit värt det! Jag vet att jag så småningom inte kommer ha dessa extrema svängningar, utan kunna använda de förmågor denna diagnos kan rymma fullt ut. För mig innebär det att arbeta som pionjär både inom det terapeutiska fältet och det konstnärliga. Bland annat.
All Kärlek.
