Intimitet och Bipolaritet

Den 'bipolära åkomman' rymde för mig en helt o-fattbar kreativ förmåga. 'Man taget vad man haver', säger vi ju, och det gör 'Hon'. Om man har brist på något, då ersätter man det med något annat som fungerar för att man ska få det man verkligen behöver. Det är ju så lätt för oss människor att tro att vi behöver en viss sak - pengar t ex, när det egentligen är så att vi behöver kärlek och trygghet.

Jag led brist på trygghet, i ordets djupaste bemärkelse. Därför var jag alltid 'skärpt' och kunde använda mitt intellekt på sådana sätt som gjorde andra människor glada och/eller berörda. För att det gav mig en känsla av att jag 'hade läget under kontroll'. Men jag var också trött och vilsen inombords. Melankolisk och 'professorslikt' funderande kring de stora perspektiven. Varför skulle det vara kul att spela golf eller förströ sina lustfyllda delar, när jorden, och människorna som bebodde den, inte var glada och harmoniska, tänkte jag?

Eftersom upplevelsen av trygghet och förankring i familj och kultur var så svag i mitt system sysselsatte jag mig med att utforska och tänka kring 'de stora frågorna' i livet. Men det räckte nu inte att bara tänka. Jag behövde KÄNNA också, och jag behövde vara i min fysiska kropp.

'Som ett slag från ovan' uppenbarade sig då möjligheten att öppna mitt system för att utforska samspelet mellan kroppen, känslan och tanken. För att kunna göra det fick jag också stöd och vägledning 'från den andra sidan', från Makterna, Gudar och Gudinnor, från 'döda' och uppstigna/bortgångna, och 'allt möjligt osynligt' som de flesta inte lägger märke till...

Det blev en 'galen' resa! Jag gick åtskilliga gånger till gränsen för vad mitt fysiska system klarar av när det kommer till att härbärgera starka krafter, inre motsättningar och trauman. Och där - på gränsen till den absoluta 'upplösningen' i mitt psyke, blev jag våldsamt slagen till marken av andra människor, som inte visste bättre.

Ja, jag behövde hjälp, men inte tvång, i den situationen...
Jag behövde samspel och kärlek, som en försäkran om att jag finns och är välkommen i 'jordefamiljen'. Men jag kunde inte förklara det, för jag blev så rädd.

Allt jag egentligen ville var ju att nå fram till upplevelsen av kärlek på jorden!

Jag blev så rädd så att jag, i brist på bättre alternativ, tog skydd i en känsla av utanförskap, där sorgen efter många år byggde murar av besvikelse och uppgivenhet kring ensamheten och tystnaden. Som en vilsam rymd, fjärmad ifrån kulturens/normens/människans vilsegågna och ohållbara förvirring.

Jag är inte ensam.
Vi är många som längtar efter en mer hållbar gemenskap på Planeten!

Och nu det är hög tid, att vi enar våra krafter, i en bön ur och till Kärleken och dess sanna väsen.
Med varandra, på Jorden.

Jag älskar.

Frigga

Oden och Saga