Anknytning och bipolaritet

Här är ett brev jag skrev till min läkare för några år sedan:

Stockholm 23/3 2018

 Hej Lars!

 Jag skriver till dig angående min sjukskrivning, för att tydligare klargöra mina behov i förhoppning om att du ska vilja stödja mig i min rehabiliteringsprocess. Jag är väl medveten om att mina perspektiv kan uppfattas som svåra att bedöma ur medicinsk synvinkel, men tänker att det är ju i slutänden en fråga om 'min sjukdom', där mina upplevelser och perspektiv borde tas i beaktande.

 Min 'bipolära situation' har för mig kommit att handla om ett utforskande av anknytning och trauma. Den bakomliggande orsaken har rötter både i mitt familjesystem och i den kultur jag lever i. Under årens lopp har jag blivit bättre och bättre på att härbärgera den upplevelse av avsaknad av anknytning till mänskliga relationer som i mitt inre är 'själva pudelns kärna'. Som du väl har förstått har jag alltid placerat in mina maniska och psykotiska upplevelser i ett existentiellt/andligt perspektiv och det har, som jag ser det, varit en strategi för att överleva, ett sätt att skydda mig själv och att värna om mig själv, där ingen trygghet fanns. Du och jag har egentligen inte haft någon kontakt under de mer depressiva perioderna av denna process. Detta pga att jag upplevt en avsaknad av stöd och förståelse från psykiatrin (generellt) kring mina perspektiv.

 Med utgångspunkt från mina erfarenheter har jag idag en djup självkännedom, och jag vet att mina erfarenheter och perspektiv kan ha ett stort värde för många. Men jag bär också fortfarande på en djup stress, eftersom mina obalanserade 'påslag' (manier/psykoser) har lett till upprepade traumatiska interaktioner. Jag behöver vila, och jag behöver också känna att jag bidrar till sammanhanget jag lever i.

 Bakom 'påslagsbeteendena' finns ett rop på hjälp. Ett barn som skriker ut sin förtvivlan och rädsla att inte överleva. Den delen av mig behöver vila, komma till ro och finna tillit till att världen är god och att jag inte måste bära 'allting' själv hela tiden. När hopplösheten tar över vill jag bara dö. För om jag inte kan leva i kontakt med det som jag verkligen upplever, då finns det ju inget hopp. Men 'lösningen' ligger inte i att ta bort symtomen, utan i att skapa reglering i nervsystemet.

 Att placera den bipolära situationen i en fördjupad förståelse för psykets balanserande och strävan efter integrering mellan kropp, känsla och tanke kanske kan ses som ett annorlunda perspektiv, men senare neurobiologisk forskning stärker både anknytningsperspektivet och kunskapen om hur nervsystemet fungerar och vad som balanserar och skapar hållbarhet i systemet. Ur en tidig brist på emotionell anknytning och medreglering skapas ett existentiellt trauma som säger: du är fel, du kan inte leva, det finns ingen kontakt. Att leva utan kontakt är inte möjligt, framförallt när man är ett litet barn.

Behandlingen jag erfarit från psykiatrin har fördjupat detta existentiella trauma, eftersom jag blivit bemött med våld  och tvång i stället för medkänsla och hjälp till självreglering. Detta har skapat en upplevelse av extrem otrygghet i mitt system, i relation till mig själv och det sammanhang jag lever i. Att kavla upp ärmarna och se till att 'klara mig själv' har varit bra, men leder också till ett konstant 'påslag' i mitt system, som handlar om överlevnad.

En trygg anknytning ger möjlighet till att utveckla en sund självreglering, som gör att dissocierade delar kan integreras.

 

..............................................................................................................................................................

 

I mitt lilla företag erbjuder jag sessioner med bildskapande och kroppskännedom som bas. Det är en verksamhet jag också har utbildning för. Och det är ett sätt för mig att använda mina erfarenheter till något konstruktivt – både för mig själv och för andra. Jag har inte mycket ekonomisk vinning ur detta ännu, men det är det jag vill lägga min kraft och energi på att utveckla.

Jag skulle önska ett stöd på 75% sjukskrivning det närmsta halvåret, för att i lugn och ro ha ett utrymme att fokusera på att utveckla och bygga upp denna verksamhet, och att samtidigt kunna ägna mig åt att söka stödjande sammanhang och återhämtning. Jag kan mycket väl se det som en rehabilitering som i första hand handlar om att jag skulle få ett utrymme att växa i långsam takt emot ett verkligt helande, på djupet i mig själv, och samtidigt ha ett utrymme att skapa och arbeta i samverkan med andra. I min takt och utefter mina omständigheter.

Tack för att du tar del av detta.

Mvh,

Johanna Södermark

 

Referenser:

Daniel Stern: Spädbarnets interpersonella värld, Ögonblickets psykologi

Broberg et al: Anknytning i praktiken

Daniel Siegel. Mindsight

 

The polyvagal theory

Stephen Porges 

http://stephenporges.com

Peter Levine 

Chock och trauma

https://traumahealing.org

 Anknytning 

https://welledge.nu/anknytningsstilar/

 

Dr Laurence Heller N.A.R.M (neuroAffectiveRelationModell) 

http://www.drlaurenceheller.com/Intro_to_NARM.html