Nu var det länge sen jag skrev någonting i denna blogg. Jag har ägnat mig åt att förstå vad jag verkligen behöver i det jag upplever som en djungel av diagnoser och analyser av mig och mitt sätt att fungera.
Jag behövde utrymme. Stressen av alla krav att överleva, förstå, manifestera och prestera golvade mig till sist.
Jag orkade inte längre stå upp i det jag djupast tror på, i relation till samhällssytemet, så som det idag fungerar. Förvisso är mina perspektiv fortfarande att min åkomma bipolär sjukdom egentligen har handlat om en själslig, andlig och emotionell kris. Jag har själv upplevt mina symtom av mani, psykos och depression som symtom på det man i andra kretsar kallar för Komplex PTSD. Dvs ett tidig anknytningstrauma. Den förvirring jag upplevt i de tillstånd som man inom psykiatrin kallar för schizo-affektiv psykos, var ju ingenting annat än en svårighet att relatera mellan inre och yttre verklighet. I den läkningsprocess som pågått de senaste 20 åren har det genomgående handlat om en existentiell och andlig uppgörelse, i den gemenskap och det system jag levde i.
En diagnos är ett sätt att försöka ordna verkligheten i ramar som kan begripas. Inom psykiatrin använder man sig av diagnosmanualen DSM5. Detta är ETT perspektiv på hur människans psyke är beskaffat. Det finns andra perspektiv, andra sätt att förstå och att uppleva vad det är att vara människa.
Men jag orkade inte slåss mot Goliat. Samtidigt har jag inte heller givit upp de perspektiv jag bär närmast min själ och mitt hjärta.
Människor behöver människor. En av mina anknytnings-strategier har varit det man på engelska kallar 'please-and-appease'. Det innebär att man skapar kontakt genom att känna in andra och göra vad som krävs för att det inte ska uppstå så stora skillnader. Ett annat sätt att beskriva det är att man söker medreglering genom andra människor på ett liknande sätt som ett spädbarn behöver från sin mor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar