Att handskas med hypomanier och manier!?

Hur gör jag för att hantera de emotionella 'påslag' som diagnostiseras 'hypomani' - 'mani'?

Insikt:
Först och främst behöver jag inse och känna igen symtomen. Det kan vara svårt, eftersom den tidigaste känslan är så upprymd och fylld av livslust och kreativitet! Vem vill stoppa sig själv och gå och lägga sig när livet känns som en dans och idéerna flödar?! Men jag har med åren upptäckt att under euforin lurar den verkliga smärtan, den som jag försöker att undvika. Jag har jobbat mycket just med insikten i de delar av manin som kan sägas vara 'ett missbruk' eller en undvikandestrategi. Kreativiteten är ju till sin natur ett fritt flöde, som frodas som bäst just när man inte försöker att kontrollera den! Men när 'påslaget' och expansionen öppnar sig måste jag numer, vis av erfarenhet, stanna upp. Jag måste fråga mig själv vart jag är på väg med 'det hela'. Och jag måste påminna mig själv att inte en endaste av de storslagna tankar jag föder har något värde om jag inte kan förkroppsliga de och stanna i god kontakt med mina relationer.

Jag behöver med andra ord 'genomskåda'  mig själv, och verkligen förstå att jag behöver finna nya vägar!

Kroppsnärvaro:
...och när jag stannar upp där, mitt i hoppet, då kommer den överväldigande smärtan. Det är en fysisk smärta, åratal av stress och annan skit som lagrats i min kropp och i mitt energisystem. Och det är en existensiell smärta, ett oundvikligt faktum om situationen som livet erbjuder - att ha en kropp och vara en individ som vandrar och lever mitt liv mitt emellan livet och döden. Precis som alla andra, varken mer eller mindre - men med en längtan och en livslust som aldrig tycks mättas, och med ett intellekt som både är min största styrka och min största svaghet. Smärtan gör att det blir svårt att sova. Expansionen kommer i vågor och när påslaget är som starkast känns det omöjligt att vara stilla. Men mitt fokus i detta skede är att stilla mig. Eftersom detta är så svårt, så föder jag samtidigt en massa idéer, sånger, danser och intellektuella/emotionella och själsliga klargöranden och insikter. Men jag får inte glömma den röst som hela tiden viskar 'vänd om, vänd hem, stilla dig'...

Behov?
Att 'spåra' i mig själv vad de egentliga behoven handlar om kan vara tufft. Manin talar om för mig att jag inte känner för att äta och sova t ex, och att jag kanske inte behöver det heller... inte idag, jag kan äta lite bättre imorgon, man behöver inte sova så mycket, osv. De lockande insikterna i livets existentiella aspekter och mystiska upptäckter vill förföra mig i en dans bortom tid och rum. Vem har tid att sova när 'meningen med livet' kallar med sin klargörande stämma!?
Men mitt 'verkliga' behov kan t ex vara:
Fysiskt: att äta och sova, att göra sådant som är verkligt behagligt, t ex att ta ett bad, få en massagebehandling, ta en promenad...
Emotionellt: att vara nära någon - eller att ge mig själv utrymme
Kognitivt: att kommunicera, att arbeta i hållbara kreativa strukturer, att begränsa mina vidsträckta tankar och kopplingar och förmå mig till att återvända till 'det vardagliga', typ baka bröd och laga mat.
Själsligt: att sjunka in i livets djupa mysterium för vila, centrering och läkning

Extra svårt blir det också eftersom det hypomana tillståndet är inspirerande på en social nivå. Kontakterna med vänner och bekanta  flödar, och alla tycks uppskatta den ömsesidiga interaktionen. Därför blir behovet av att sätta gränser och säga nej - även till sådant som känns inspirerande och roligt - viktigt för mig. (jag vet ju av erfarenhet, att om jag inte 'stänger av' flödet och 'kopplar ner mig' till en hanterbar nivå kommer de sociala interaktionerna inte blir så bra, utan leda till att jag blir utesluten, avvisad, missförstådd och inlåst...)

När gränserna upprättas står jag ensam med mig själv. Jag står där, mitt i, och andas bara. Andas rakt in i den smärtan som ännu bor i mig. Jag blickar djupare in i livets dans, i glädjen och sorgen, i livet och döden och i kärlekens obönhörliga rörelse genom våra liv.

Och jag vill tacka för att jag välsignats med alla dessa galna upplevelser, för de har lärt mig mycket om vad som verkligen är viktigt i livet!