Varför skriva, förklara och berätta?

Vad är det som är viktigt för mig när det kommer till berättelserna om mina resor i yttre och inre verkligheter? Vad är det för behov som driver mig till att skriva i ett officiellt forum om upplevelser som varit djupt smärtsamma och svåra? Det är något paradoxalt med det hela, som om jag på detta 'bakvända' sätt vill försvara just denna 'sårbarhet', eller förklara att mitt mod att möta min smärta varit min djupaste läroplats när det kommer till mina perspektiv på livet, på mig själv, mina relationer och min omvärld.

Plötsligt slår det mig att det mycket väl kan ha precis motsats verkan - att ni som läser mina berättelser vill peka och döma mig. Att det på något sätt är egendomligt att vilja berätta så personliga saker, eftersom risken alltid finns att jag blir missförstådd.

Men jag har skrivit här i denna blogg för min egen skull. En väg för mig att bli klar över var jag står i relation till min historia. Att våga prata om det som betraktas som 'svårt' eller 'avvikande'. Kanske kan det vara till hjälp, stöd eller inspiration för andra - men framför allt känns det som ett slags 'bokslut' för mig själv. Jag avslutar den spretiga och svårhanterliga processen med att knyta ihop påsen och stå för den jag är.

Det har varit enastående stigmatiserande för mig att bli bemött av diagnoser och ointresse av vad som verkligen skedde. Jag kan undra själv varför detta varit så väsentligt för mig, varför det betydde så mycket för mig att bli förstådd - på riktigt! Varför jag under alla dessa år har 'stått på barrikaderna', så att säga, och fört en kamp för rätten till mina egna perspektiv, och varför det varit så viktigt för mig att bli förstådd just i de sammanhang där ingen förståelse fanns att uppbringa. Det är egendomligt, egentligen. Det blev ju till en levande inre konflikt, som hela tiden sökte sig tillbaka till sin förövare för att få upprättelse. Det var inte tillräckligt att finna acceptans och förståelse i andra sammanhang och relationer - nej, jag skulle ha min upprättelse i relation till 'samhällsnormen' och psykiatrin! Och jag tror att detta handlar om ett slags 'cirkulärt' beteende, att psyket söker sig tillbaka till upplevelsen av trauma - tills jag själv förmår att sätta ner foten och vara en container och ett skydd för den sårade delen av mig själv.

Idag förstår jag att det hela byggdes upp till en slags ursäkt inombords. En ursäkt för att inte leva i min kreativa kraft utan annan bekräftelse än det åstadkomna resultatet, så att säga... Att vara levande och kreativ kändes kanske svårare på något sätt, än att vara ett offer för en 'sjuk kultur' eller ett dåligt bemötande inom psykiatrin.

Men jag skriver min historia för att jag vill berätta hur det var 'egentligen', att min sjukdom inte var en 'sjukdom' på det sätt jag fått den beskriven för mig utifrån. Jag skriver för att skapa en djupare förståelse för hur det varit för mig, och hur det kan vara med 'det friska' och 'det sjuka'. Jag vill belysa möjligheten att se på psykiska irrfärder med större nyfikenhet och mindre dömande.

Så jag balanserar vidare - i öppenhet och med integritet.

Sanningen för mig är att det jag funnit på denna resa är en fantastiskt skatt av insikter i hur psyket fungerar. Vi människor är ganska lika i grund och botten - olika historia och 'program', men med stora likheter i de mekanismer som skapar sjukdom, obalans, balans och välmående...