Ja, det var planen i alla fall...
Mina vänner kom till Stockholm. Men ingenting blev som vi alla hade drömt om! Efter ca två månader var vi i Freiburg på en stor festival för kontaktimprovisation. Där tog vårat samarbete slut! Våra egna interpersonella svårigheter hade fört oss till en plats vi inte trodde att vi kunde hantera tillsammans. Detta ledde till att mina vänner reste vidare till Schweiz - och lämnade mig i Freiburg!
Jag hamnade i ett djupt emotionellt 'chocktillstånd'. Jag ville absolut inte resa hem till Sverige igen! Minns att jag gick ner till floden som rinner genom Freiburg och klev ut mitt i vattnet, barfota. Jag sträckte mina händer ner i det kalla vattnet - och jag bad! Jag bad till den Gud jag hoppades fanns, och jag överlämnade mitt liv i händerna på det hoppet och den tron.
Jag sökte i mitt internationella kontaktnät efter någonstans jag skulle kunna resa till. I Amelia, en by en bit norr om Rom, hade jag en vän som också dansade kontaktimprovisation. Hon erbjöd mig att komma ner och hälsa på, och jag nappade på inbjudan.
I Italien bodde jag i ett fantastiskt fint litet stenhus på landet - och naturligtvis fanns där en man som jag efter ett jag inledde en relation med. Italien är ett enastående vackert land! Den tid jag bodde där var en tid av djup läkning, på många plan. Tack Corrado Barbetti!
För att göra en lång historia kort - efter åtta månader var jag gravid, och jag insåg att jag inte kunde fortsätta att fly från mina rötter i Sverige. Efter många, djupa våndor bestämde jag mig för att göra abort. Det var smärtsamt, förstås - livet kallade på mig, men jag kunde inte svara 'ja'! Min svaga förankring i den svenska kulturen hade lett mig till en misstro omkring min egen förmåga att överleva, och jag ville inte sätta barn till världen under dessa förutsättningar.
Jag fick jobb inom äldreomsorgen igen, och arbetade också med att ge massagebehandlingar och att ha grupper i kontaktimprovisation och rörelse/kroppskännedom.
Några månader efter aborten var det dax igen...
De ringde från jobbet och undrade var jag var någonstans, för jag skulle ju jobba. Själv stod jag hemma vid spisen och kokade gröt till 'gamlingarna'. Jag hade dock inte lyckats ta mig till jobbet, rent fysiskt, utan stod hemma i mitt egna kök.
Smärtan hade återigen fått mig att krackelera. Avståndet var för stort, rädslan för att inte överleva gjorde att jag gick in - djupt in - i mina inre världar. Där sökte jag spåren efter alla tidigare förluster i mitt liv - mitt äktenskap, samarbetet med vännerna från USA, aborten, min anknytning till min familj och min kultur, min otrygghet i livet och mina höga ambitioner, som alltid tycktes krossas och gå sönder...
Jo, några timmar senare stod två uniformerade poliser i min hall. De hade tagit sig in med hjälp av låssmed, eftersom jag inte öppnade dörren. Det var två poliser som tydligen inte hade fått någon utbildning i hur man bemöter sköra människor - de släpade ut mig, halvnaken, i trappuppgången, satte handbojor på mig och slog mig för att få med mig nerför trappen. Jag skrek: 'Vänta! Jag hinner inte med! Jag går sönder!' vilket hjälpte föga. Det kändes som om jag föll rakt ner i ett avgrundsdjupt hål och det fanns ingen där som förstod hur det kändes... Väl framme vid akuten blev det förstås våldsam bältesläggning igen - jag var skräckslagen och slogs på allvar för mitt liv. Den fysiska smärtan av att bli så hårdhänt bemött när psyket befinner sig i trauma och chock är svår att beskriva. Kanske kanske kan några av er förstå ändå... ? ... Sedan, på avdelningen, samma visa som första gången - inga samtal, för mycket mediciner, tvång och stigmatiserande attityder.
Man kan undra hur det är möjligt. Hur kunde livet vara så enastående grymt, och samtidigt leda mig steg för steg emot det som jag hade formulerat i mitt hjärta, men inte kunde överblicka vad det skulle innebära?
Idag kan jag se det väldigt klart - hur varje litet steg fört mig närmare min längtans mål. Men jag såg det inte då... och min förtvivlan visste inga gränser...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar