Jag menar - symtomen på diagnosen bipolär sjukdom är extrema, eller ytterliga, svängningar i stämningsläget. Men vad innebär det? Och vari ligger 'det sjuka'?
Jag vill dela med mig av hur jag ser på det hela.
Jag skulle vilja påstå att livet är en bipolär historia (...och det har jag kanske påstått i något tidigare inlägg också...). Med det menar jag att ett mynt alltid har två sidor. Jag menar att livet uppstår just ur en polaritet, ett spänningsfält emellan motsatser. En längtan som sträcker sig emot något annat än det existerande. Livet uppstår där. Här, där balansen mellan ytterligheterna skapar ett utrymme. Ett utrymme att existera i.
Då tänker jag som så, att tillståndet/diagnosen bipolär sjukdom egentligen inte är varken mer eller mindre än en förmåga att röra sig långt åt ytterligheterna. Tillståndet blir 'kroniskt' och för evigt upprepande av ett mindre fungerande mönster så länge jag identifierar mig med dessa ytterligheter. När jag i stället kan plocka fram förmågan till att observera och vara med ytterligheterna - då framträder det hela i ett nytt ljus! Om jag förmår att minnas den depressiva positionen när jag emotionellt befinner mig i den maniska positionen, och omvänt - att i den depressiva positionen plocka fram minnet av den maniska positionen, då sker något nytt. Jag börjar bygga hälsosamma broar i mitt medvetande, som gör att jag skapar utrymme inombords för att härbärgera/vara med det jag upplever i stället för att identifiera mig helt med den ena eller den andra ytterligheten!
Begreppet 'jag' blir synonymt med 'den som håller och härbärgerar' - inte med själva upplevelsen i sig självt.
Inom psykologin finns många begrepp som syftar till denna observerande och härbärgerande funktion - exempelvis Självet eller det högre medvetandet.
På detta vis får jag en möjlighet att undersöka vad dessa poler egentligen står för. Jag kan gå tomheten och meningslösheten till mötes under en depression t ex, med en öppen fråga - vad är det som händer här, egentligen? Vad är detta för upplevelse, och vad bottnar den i? Omvänt kan jag, när det maniska påslaget vill kasta mig in i handlösa irrfärder och expansiva upplevelser, stanna upp, lyssna och vara stilla.
Då kan jag höra vad som är strategier och vad som är verklighet. Och jag kan börja uppleva vad jag verkligen är - en enhet bortom dessa polära ytterligheter. Därur kan jag börja använda mig av de verkliga möjligheterna i den sköna situation som gör sig tillgänglig i detta utrymme. För alltsammans handlar om emotionell energi och om denna tar sig uttryck som 'en sjukdom' så finns där 'stagnerad energi av historisk karaktär'. Med detta menar jag blockeringar i det sunda emotionella flödet - exempelvis inlärda 'förbud' eller tabun kring företeelser som aggressivitet, kreativitet, sexualitet eller helt enkelt en oförmåga att uppskatta mig själv, precis som jag är - liten, stor, kraftfull eller svag. Det finns något essentiellt i min energi, mina emotioner och min närvaro som behöver rymd och uppmärksamhet för att 'bli till'.
Jag tror att det är så för alla människor.
I en accepterande närvaro faller allting på plats. Och när bitarna faller på plats har förmågan till att känna djupt och starkt omvandlats till en gåva. När jag hanterar kraften i mina känslomässiga uttryck inser jag att jag kan använda denna energi i kreativitetens och livets tjänst.
Jag börjar, sakta men säkert, att acceptera och respektera min sunda auktoritet. Jag tar ansvar för mitt liv och tränar mitt inre ledarskap. Jag sätter gränser för sådant som andra tycker och tänker om hur jag är för att i stället lägga mer fokus på att bli tydligare och klarare i kommunikationen - både inombords och i alla mina relationer.
Jag förlåter ofta - både mig själv och andra
Jag använder mig av nyfikenhet i stället för dömande för att undersöka hur det ligger till
Jag upplever och uttrycker tacksamhet ofta
Jag tränar dagligen på ärlig kommunikation
Jag lyssnar till kroppens signaler
Jag litar till den kreativa process som bär mitt liv
Jag försöker att erkänna när jag har fel
Jag tränar medveten närvaro
Jag lyssnar till den helhet som utgörs av tankar, känslor, kropp, själ
Jag undersöker mina mönster, vanor och strategier
Jag 'misslyckas' ofta, men ger inte upp mina visioner
Vid rodret. Ca 10 år gammal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar