Jag är av den åsikten att det är just vår anknytning som är det mest avgörande för att vi ska uppleva trygghet och välmående som människor. Om man begrundar detta påstående en stund, om man går 'till botten' med det, så kanske man finner en fråga där. Eller ett tomrum. Eller en kaotisk förvirring.
För vad har vi som lever i vår kultur för relation till begreppet anknytning/connection?
Att kunna vara med livet, med det som växer, lever och dör förutsätter att jag kan vila och lyssna, och att jag kan agera och skapa i lugn och centrerad närvaro. Att jag kan vänta tålmodigt medans fröet gror i marken. Att jag kan lyssna tills jag hör havets sång och skogens viskande röst. Och att jag kan låta mig bäras av kraften och flödet i det som skapar genom mig. För att detta ska bli möjligt behövs en tillitsfull anknytning. Relationer som bekräftar och 'håller en kärleksfull öppenhet' för det som föds genom mig.
Genom dig.
Genom oss.
Människan är en del av naturen. Vårt naturliga tillstånd är att vila i detta faktum. Tillsammans.
'Det sjuka' växer ur en 'frånkoppling'/disconnection. Vår kultur är 'frånkopplad' en djupare kontakt/anknytning med naturen och livets puls och flöde. Så vi försöker att upprätta denna anknytning i våra relationer och organisationer, i våra försök att skapa mänskliga relationer som ger motivation och gemenskap. ((Ty detta är vi alla beroende av!) Men om den grundläggande anknytningen till livskraften är blockerad av olika anledningar, så kommer vi om och om igen att skapa dysfunktionella relationer och organisationer. Och vi kommer att stå handfallna inför alla mänskliga uttryck av psykisk ohälsa och obalans.
Personligen blir jag för var dag mindre och mindre förmögen att relatera till och vara i situationer som lider av denna bristande anknytning. 'Frånkopplade' situationer och sammanhang gör mig förvirrad, för där är fullt av dubbla budskap och relaterande till koncept, ideer och konstruktioner, i stället för till det som verkligen sker i en given situation.
Jag blir sjuk av sådana sammanhang.
Men ett litet steg i sänder blir jag bättre och bättre på att stå upp för min verklighet och att i stället erbjuda utrymme för alla som längtar efter meningsfull kontakt och anknytning till djupare värden i livet.
(Titta in på min hemsida http://creativeconnection.weebly.com/ )
Vi behöver varandra, vi människor. Tillsammans kan vi växa och utvecklas till magnifika insikter i livets ofattbara varande. Det finns ingenting som går upp mot de fantastiska djup och möjligheter som vi, genom vår blotta närvaro, kan upptäcka tillsammans. Men det kan också vara precis tvärtom! Att vi i våra relationer blockerar och hindrar varandra på olika sätt. Detta beror på vad vi lärt oss att vi kan förvänta oss av våra relationer och av livet. Många av oss har byggt in en bristande tillit till vår egen potential, vårt existensberättigande och våra faktiska möjligheter. Vi har skapat 'skuggor' och blockeringar, för att 'hålla undan' det vi tror att vi inte ska vara och känna.
Jag 'lider' av djupa visioner om våra mellanmänskliga möjligheter! Ibland blir mina visioner alltför utopiska. Jag är medveten om det, men jag kan inte upphöra att 'visionera'. Min tro på mänskliga möjligheter ger rymd åt mitt liv. Och det ger mig möjlighet att leva och verka i/ur min kreativa auktoritet.
Ibland blir jag så frustrerad över att det känns som om mina visioner aldrig blir helt förverkligade. Jag blir som en 'tryckkokare' på väg att explodera. Men jag lovar - jag kommer inte ge upp så länge jag lever!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar