Det är svårt att prata om det allra svåraste när man är mitt uppe i det. Kanske är det en av orsakerna till att det är så svårt. Att inte känna livslust och vilja till livet är ett så utbrett tabuområde att man lätt väljer att isolera sig. Ofta tror man att 'det är nåt som är fel', jag borde inte känna så här, 'alla andra' verkar så glada och självklara. Just på den platsen, tänker jag, händer det att funderingar över livets mening eller brist på mening leder till tankar på att avsluta livet. Därför skriver jag detta. Jag hoppas kunna förmedla lite hopp och jag vill dela med mig av redskap och perspektiv jag själv har använt när jag svajat på gränsen till det som jag trott att inte livet kan omfamna.
Söndag den 4 januari 1990
Jag har glömt - vad som var!
Jag står en bit ut i havet
Det suger
Mitt inre vatten vill följa vågornas rytm
Fötterna mina är trötta
Ge upp!
Var det så de sa till mig?
Men jag kunde aldrig glömma rytmen i havet
jag kunde heller inte bära den med mig
Därav min djupa sorg
Det är svårt att stå ut när det är som svårast! Jag tror att de flesta av oss vill undvika den djupa avgrundskänslan inombords, den extrema tröttheten, den fullständiga uppgivenheten, bristen på lust att göra någonting över huvud taget... samtidigt påverkas vi också starkt av de som lever nära oss, och som inte heller vill att denna upplevelse ska finnas! Det blir en smärtsam situation där försöken att undvika att känna det som faktiskt känns blir en del av det djupa lidandet.
Jag har aldrig legat med pillerburken i handen och funderat över hur det skulle vara om jag tog alla pillren på samma gång. Aldrig har jag stått vid brofästet och stirrat ned i vattnet och tänkt: 'NU hoppar jag! Nej, NU!' Men jag har legat utslagen på golvet och 'givit upp'. Jag har 'dött' mitt i livet en hel massa gånger! Jag har gått min trötthet till mötes trots att jag ville springa åt andra hållet. Jag har kollapsat i min oförmåga att 'reda ut' mina inre emotionella konflikter. Jag har stannat upp, mitt i livet, och på allvar gått min brist på livslust till mötes. Vad är det vi alla springer för? Vad springer jag ifrån? Varför känner jag alltid det som är tungt och svårt? Vem är det som bestämmer livets villkor?
Och någonstans där fann jag den största frågan av de alla:
Vad är den faktiska upplevelsen här och nu?
Vad är det jag möter här?
Även i ensamheten finns ett möte. Fastän längtan ropar 'Kom och håll om mig! Se mig! Hör mig!' så finns där en djupare röst. Den viskar: 'Jag håller om dig. Jag ser dig. Jag hör dig.' Det finns ett ljus bortom det tunga, det negativa och det hopplösa. Det finns till och med mitt i det mörka. När jag förmår att lossa banden till mina egna tankar kan jag förnimma ett möte där. Ett möte mellan ljus och mörker. Mitt mörker. Mitt ljus. Världens mörker. Världens ljus.
Det är inte alla som kan eller vill tro... För en del människor skapar de andliga perspektiven snarast ett större motstånd. Men jag menar att det kanske är möjligt att släppa föreställningarna om 'andligt - materiellt', om Gud - Helvetet, om det 'onda och det goda'... och bara kliva in i upplevelsen.
Vad är det för möte som pågår - här och nu?
Alla människor rymmer olika delar. Ljus och mörker i olika former. Vad händer när jag upphör med mitt eviga dömande om vad som är rätt och fel och försöker röra mig emot en plats av acceptans och närvaro?
När jag är trött behöver jag vila.
När livet känns tungt behöver jag kanske tillåta livet att 'djupna' mig.
Vandra långsamt. Gå i skogen. Känna andetaget.
Eller bara ligga stilla och lyssna...
Ingenting varar 'för evigt'. Det finns en rörelse i själva livet som, vare sig jag tror det eller inte, alltid leder vidare till nya upplevelser. Och fastän det kanske känns som om jag (du) är den enda som upplever 'livets mörker' så är det här en liten påminnelse om att vi alla rymmer detta inre djup!
Sträck ut en hand.
Berätta hur du har det.
Du är aldrig ensam!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar