Att 'ta kommandot' över 'situationen' (den bipolära sjukdomen) har för mig varit avgörande på min väg emot 'tillfrisknande'. Mitt tillfrisknande handlar inte om att avlägsna någon del av situationen. Alla delar ska få vara med och det jag strävar emot är integrering. Att integrera alla delar - de maniska och psykotiska, likväl som de introverta och depressiva.
Det är tufft! Det har varit tufft! Och det kommer säkerligen att bli tufft många gånger till!
Men varje resa för mig närmare mig själv, och i mig själv kan jag alltid vila!
( när jag förmår att vara närvarande där/här).
Att förstå när den trivsamt hypomana fasen övergår i mani/psykos är inte lätt. Det är just det som är 'problemet' med situationen. Jag behöver hjälp, genom mina relationer, att lära mig förstå och lyssna till de tidiga signalerna och vidta nödvändiga åtgärder. (medicin o dylikt)
Sedan behöver jag själv förstå det inre, tysta, ordlösa språket som alltid vill mig väl och som kommunicerar och för mig emot det som bär och fungerar.
Det är roligt att vara hypoman. Det är kreativt, inspirerande och härligt. men det är inte längre roligt då situationen övergår i kaos. (fast jag tror att en av svårigheterna är just det att kaoset i sig inte skrämmer mig, utan snarare tvärtom - det lockar mig!)
Jag är ju också enastående envis, och vägrar äta medicin på heltid. jag tar Litium och sömnmedicin vid mina skov. Hoppas att en dag kommer jag inte behöva det, utan faktiskt veta var gränserna går...
Men jag är inte riktigt där ännu.
Inre ledarskap är nyckeln för mig. Jag är den som känner mig, och som har förmåga att förstå mina ordlösa rymder. Men jag behöver mina nära och kära - och ännu så länge också en god kontakt med psykiatrin. (vilket inte är det lättaste!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar