Jag har svårt att förstå hur det kommer sig att detta perspektiv lyser med sin frånvaro i det 'normativa och evidensbaserade' tänkandet. Varför går 'vi' runt och låtsas som om livet var något annat än vad det är?
Befrielsen från all form av patologi går genom medvetenhet, - som jag ser det - och medvetenheten uppnås genom närvaro, acceptans och kärlek. Med medvetenhet menar jag förmågan att härbärgera den livsupplevelse som rör sig i ett samspel mellan kropp, känsla, tanke och livskraft - och i relation till den situation/de människor jag lever med.
I samspelet mellan människor finns överenskommelser om gränser som inte bör överträdas. Det finns en överenskommen norm i alla samfund, gemenskaper och samhällen. Vi behöver överenskommelser för att kunna samarbeta med varandra, men vi behöver också finna tilliten till oss själva i så pass hög grad att vi vågar överträda dessa gränser när så behövs - om vi vill uppleva frihet och kraft.
En paradox bland många, i den mänskliga situationen!
När vi träder över gränser gentemot våra medmänniskor - och inser att vi 'gjort fel' - kan det hända att vi upplever skam. Skammen håller någonting ute/borta ifrån vår sociala gemenskap.
I den bipolära situationer - i mitt fall - har skammen handlat om att jag trott att det som är essentiellt 'jag' inte varit välkommet i livet. Bakom/under skammen bor min verkliga styrka och frihet - men inte förrän jag erkänner min skugga!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar