Första episoden

Året var 1989. Jag var 24 år. Jag hade studerat ett år på musikhögskolans musikerutbildning, men sagt upp min plats för att följa mitt hjärtas längtan att resa till Irland och spela folkmusik. Kärlekens portar hade öppnats och jag hade funnit någonting mer genuint och spännande än vad jag tidigare erfarit. Men naturromantiken och kärleken hade vissnat, jag hade flyttat tillbaka till Stockholm, men drömmen om äventyret och sökandet efter sanningen och kärleken hade inte slocknat!

Min inre nöd var mycket större än vad jag själv kunde ana. En ständig känsla av vilsenhet som sökte efter förankring och bekräftelse, efter mål och mening. Ett avstånd mellan mig själv och den värld jag levde i, som jag försökte överbrygga genom begåvade prestationer.

Men trots att prestationerna var goda, så räckte det aldrig riktigt till...

I mitt sökande efter livet och kärleken gav jag mig iväg på en tågluff. I Spanien mötte jag en man. Han hette Carlos Castaneda. Vi slog följe och reste tillsammans i några dagar. Jag var förälskad och öppnade min gränslösa längtan efter kärlek. Men Carlos och jag tappade bort varandra - pga ett missförstånd kanske, eller var det avsiktligt? På den tiden hade inte alla människor mobiltelefoner. Vi hade gått åt varsitt håll för att söka natthärbärge, och vi återfann aldrig varandra...

I ett gathörn i den lilla staden Almeria i södra Spanien står en ung kvinna och gråter. Hon pratar inte många ord spanska, men man kan förstå att hon letar efter Carlos. Carlos i södra Spanien... var det ett skämt, en dröm eller en verklighet? Hon verkar förvirrad och inte helt förmögen att ta hand om sig själv.

Tre unga killar får syn på denna förvirrade kvinna och försöker att förstå varur den förtvivlade gråten kommer.

'Carlos, Carlos, Carlos...'

De bestämmer sig för att hjälpa den unga kvinnan och erbjuder härbärge över natten och hjälp med att leta efter Carlos nästa dag. Änglar finns. De här grabbarna var mina änglar den kvällen...

Nästa dag åker vi runt hela Almeria på moped och letar efter Carlos. Jag kan tänka mig att mina nya bekantskaper tyckte att min fixering vid Carlos var lite överdriven... det finns ju så många 'Carlos'... I mina försök att klara mig själv, och ur mitt behov av integritet, tog jag in på ett hotell.

...men mina 'väggar' sprack! 'Verklighetens' yta blev som genomskinlig. Min perception förändrades. Det var som att dra ner en dragkedja och klä av verkligheten sin illusoriska form. Bakom ytan var allting energi. Jag ringde hem ofta och försökte förklara att jag höll på att förlora förståndet, att jag hörde och såg saker som inte fanns, att jag kommunicerade med djuren och såg samband i allt. Och att allt var genomsyrat av Kärlek!

Efter några snurriga interaktioner med hotellportiern, som började bli orolig över hur jag mådde, kom polisen och hämtade mig. Jag ville inte kliva in i polisbilen och fick ganska mycket stryk av deras batonger innan de slutligen fick in mig i bilen.

Jag var ju ganska rädd, för att inte säga vettskrämd - dels av den överväldigande upplevelsen i sig självt, dels av insikten om min egen belägenhet, dvs att jag inte kunde kommunicera klart var jag befann mig! Ur rädslan blev jag väldigt stark och väl framme på det psykiatriska sjukhuset i Almeria blev jag våldsamt bälteslagd och inlåst i ett enskilt rum.

Jag kunde inte prata spanska så bra på den tiden, och även om jag kunnat det hade jag haft svårt att beskriva vad jag såg och upplevde. Ingen annan kunde ju ana att min upplevelse var 'helig' och att jag var överväldigad av en flodvåg som hade slagit min dittills kända verklighet i spillror.

Efter ca 10 dagar blev jag hämtad av en kvinna från SOS Köpenhamn och återbördad till hemlandet.

Det skulle dröja ända till 2001 innan jag åter öppnade upp mitt psyke till dessa gränslösa domäner.