Anknytning, övergångsobjekt och 'magiskt tänkande'

I min begreppsvärld är en trygg anknytning det mest fundamentala redskap jag behöver för att kunna förverkliga min fulla potential som människa på jorden! Ur min egen erfarenhet och utifrån den litteratur jag läst kring anknytningsteorier (exempelvis D. Stern: Spädbarnets interpersonella värld, A. Broberg m.fl.: Anknytning i praktiken, Havnesköld/Risholm: Utvecklingspsykologi) växer en emotionell förståelse kring frågor som handlar om detta både komplexa och självklara ämne.

Min anknytning till livet formas av mina tidiga relationer. Här lär jag mig av mina föräldrar vad som fodras för att jag ska nå den livsavgörande kontakten. Det resulterar ofta i en begreppsvärld som är full av 'villkor' och nedärvda begränsningar ur obearbetade sorger och besvikelser som ryms i tidigare generationers normer och erfarenheter.

Min anknytning till min själs fulla potential bär jag med mig i mitt Hjärta, och den omfattar kontakten med allt som existensen rymmer.

Men hur ska de tu förenas....?

För mig var det så att jag blev sjuk för att mitt hjärtas villkorslösa kärlek inte fann det kärleksfulla emottagande som skulle få min trygghet och tillit till kärleken på jorden att blomma och förverkligas. Mitt hjärtas anknytning till den villkorslösa kärleken och min själs visdom tycktes 'verkligare' än den bristande kontakt jag fann i mina relationer på jorden. För att jag saknade 'nyckeln' till mitt hjärta och mitt hjärtas förmåga att skapa goda relationer. Det blev 'krångligt', helt enkelt...

Men jag kunde använda anknytningen till symboliska övergångsobjekt för att skapa den trygghet som kontakten i mina mänskliga relationer inte tycktes ge mig. Ofta använder man - lite föraktfullt (upplever jag) - begreppet 'magiskt tänkande' om detta fenomen (som är ganska vanligt vid psykotiska episoder) Jag vill belysa att det magiska tänkandet också är en intelligent och adekvat lösning som psyket hittar på för att skapa den kontakt som behövs!

Det magiska tänkandet är också nära besläktat med andlig mystik, och för mig har det snarast varit en andlig väg jag vandrat (även i de stunder då vägen varit riktigt krånglig!) Men det har varit av stor vikt för mig att förstå när jag rör mig från fantasi till fantasi, från fantasi till verklighet och från verklighet till verklighet...

Att förankra vår psykiska och kreativa energi i saker vi omger oss med är någonting som vi alla ägnar oss mer eller mindre mycket åt. Vi köper saker och bygger hus, vi planterar affektionsvärde i vissa saker vi omger oss med. Det anses helt 'normalt'. När övergår det normala i en neuros? Och när övergår neurosen i en psykos? Stundtals har jag upplevt det som att vi lever i en masspsykos av omedveten shopping, medberoende och olika former av missbruk - allihopa!

När tilliten till att världen bär inte finns, när tron på att livets godhet saknas och att kärlekens förverkligande i mina relationer känns omöjligt kan det bli så att dessa övergångsobjekt antar en mer symbolisk form. För mig blev det ett fantasifullt och kreativt sätt att skapa, som kanske inte alltid riktigt nådde fram till det konkreta, men för den skull var det aldrig 'meningslöst'. I detta 'utrymme' kan man, som sagt, också finna alla möjliga uttryck för andlighet, en förankring i någonting 'bortom' det världsliga. I Gud finner jag tröst. I Guds Kärlek är jag alltid villkorslöst älskad. Här öppnar sig portarna till arketypiska domäner, där det personligt omedvetna och det kollektivt omedvetna ger form åt gestalter som rymmer symbolik, andlighet och historisk kollektiv visdom och energi. Det är inte bara en fantasi, utan faktiskt en manifest verklighet bortom det synliga! Och det ryms i var och en av oss och i vårt kollektiva medvetande. En källa till förverkligande av vår djupa kreativa potential, självkännedom och visdom.

Det handlar om tro och individuell upplevelse, och det skeptiska och rationella sinnet kan betrakta dessa fenomen på avstånd men det kan inte förstås enbart genom förståndet. Modet att uppleva och utforska verklighetens genuina konsistens är ett nödvändigt redskap. Så är det för mig, och det är för mig viktigt att ge ord och form åt hur fundamentet till min verklighetsuppfattning ser ut.
Så skapas förankring ur det ännu ej förverkligade...

I ärlighetens namn -
hela livet dansade jag i ett växelspel mellan presterande strategier och flyktförsök till något annat än det som 'verkligheten' hade att erbjuda. Jag trodde mig tvungen att dölja den emotionella 'sanning' som jag hade gömt i mitt hjärta:

'jag är ensam och separerad och jag kommer aldrig att få den kärlek jag behöver'.

Dagens frågor:
Vad innebär en trygg och kärleksfull kontakt?
Hur älskar du dig själv där ingen annan förmår?