För min egen upprättelse - och kanske ett hopp om en mer levande psykiatri...

Efter ca tre veckors slutenvård på St Görans sjukhus, Norra Stockholms psykiatri (år 2001) blev jag utskriven med rådet 'gör nu aldrig om detta igen'... (?) Jag erbjöds ingen vidare kontakt med psykiatrin, och även om så hade varit så är det inte så säkert att jag hade tackat ja. Jag var djupt traumatiserad av hela upplevelsen - först den himlastormande, intensiva upplevelsen i sig och sedan att bli bälteslagd, tvångsmedicinerad och behandlad med en egendomlig översittarattityd. Min själ var djupt skakad i grunden. Jag hade efterfrågat samtal om den otäcka bältesläggningen, men blivit avfärdad med påståendet att 'vi brukar ha uppföljande samtal...' Tydligen gällde det inte mig, för inget sådant samtal erbjöds... Under de tre veckor jag var inlåst blev det uppenbart för mig att för att bli utskriven krävdes att jag skulle hålla tyst, inte prata med de andra patienterna, inte uttrycka några starka känslor och godta den 'behandling' jag fick (dvs tung medicinering) Och utskriven ville jag bli så fort som möjligt, för jag upplevde inte att jag befann mig på en plats avsedd för själslig läkning. Så jag gjorde mitt bästa för att 'hålla andan'!

Och detta är viktigt, tycker jag! 

Jag anser att den psykiatriska vården ska utformas så att en lidande själ upplever omsorg och kärlek! Min psykiatriska avdelning ska vara en plats dit jag vill komma när själen skenar eller när livet känns olidligt tungt och omöjligt!

Faktum är att jag många gånger under de år som gått med detta 'drama' i mitt liv har velat anmäla mina vårdgivare till patientämnden för bristande vård och övergrepp av olika slag. Men uppgivenheten över maktförhållandena har fått mig att resignera och jag har valt att lägga min energi på att söka stöd för min process i sammanhang där själslig läkning och fördjupad medvetenhet är det som står i fokus. På så vis har jag om och om igen försökt att finna framkomliga vägar genom själens mörker i sammanhang avsedda för detta - men om och om igen har jag 'drabbats' av psykiatrins traumatiserande metoder och attityder. Det sades att jag saknade 'behandlingsmotivation', men sanningen var den att jag gjorde inget annat än sökte möjliga vägar till verklig behandling!

I själslig panik och med en djup överlevnadsstress har jag försökt att resa mig upp och att försvara min rätt till ett levande liv utan mediciner - gång efter gång, övergrepp efter övergrepp... För att överleva behandlingen från psykiatrin har jag funnit terapeutiska sammanhang fristående från institutionsvården. Därigenom har jag också funnit utrymme att bearbeta de trauman jag upplevt i relation till den psykiatriska vården! Det har kostat mig både pengar, energi och samhällsstatus! Jag talar inte nu ur ett offerperspektiv, utan jag beskriver bara hur det varit för mig. För jag kan inte hoppa över mitt behov av upprättelse och att 'sätta ner foten'. Jag vill inte undvika konflikten med förklaringar som att 'alla gör så gott de kan', och att 'det finns många som vill göra ett gott jobb inom psykiatrin'. Jag vet att det finns många som vill och också att det finns några som faktiskt försöker göra... Kanske kan någonting bli bättre när vi våga titta med verkligt goda intentioner på hur den psykiatriska vården verkligen upplevs!?

Det viktigaste förändringsarbetet för psykiatrin idag handlar om förändringar i attityder - som jag ser det. Vi stirrar oss blinda på symtomen och tror att bara vi avlägsnar dessa så kommer allt att bli bra! Vi stigmatiserar vissa beteenden. Vi diagnostiserar som om diagnosen var en Sanning i sig. I stället skulle vi kunna utforska på vilka sätt en integrering av symtomen kan leda till ökat välmående. Eftersom själsliga åkommor är ett uttryck och ett symtom på en själslig obalans eller en splittring och oförmåga att leva helt och fullt i vår fulla kraft, så är det just till helheten vi behöver sikta när vi vårdar en sargad själ.

Detta är kunskaper som en god psykiatrisk vård ska besitta - 
det finns inga godtagbara bortförklaringar som jag ser det!

Jag har alltid varit en 'omöjlig och envis' patient - vilket inte betyder att jag är en omöjlig människa - tvärtom! Hur kan det bli så motsägelsefullt? Antingen är det jag som är galen 'på riktigt', eller så finns det något här som vi kanske gemensamt kan jobba för att finna goda vägar i...?

För trots att det jag skriver i detta inlägg kanske för somliga framstår som en 'klagovisa' (som vi hört så många gånger att vi inte orkar lyssna mer!) så är det faktiskt inget annat eller mer dramatiskt än en enkel redogörelse för mina upplevelser (och utläggningarna skulle kunna broderas ut betydligt...). Att mina upplevelser och erfarenheter ser ut som de gör betyder inte alls att jag inte förstår - och vet! - att det finns många som arbetar inom psykiatrin som också vill konstruktiva förändringar.

Idag har jag en ganska god relation till psykiatrin. Jag har lyckats bygga de broar jag behöver för att läka de avstånd som varit. Jag äter inga mediciner till vardags, utan har ersatt medicinerna med mänsklig kontakt och det funkar bra för mig! Idag kan jag till och med gå in på psykakuten utan att drabbas av panik! Den kontakt jag har idag beror dels på min egen envishet, men naturligtvis också på vissa tappra, duktiga och besjälade mentalskötare och kuratorer. Ensam kan man inte förändra eller läka särskilt mycket.
Tillsammans kan vi bygga hopp och broar!