Andra episoden

Efter resan i Spanien (första episoden) kom jag tillbaka till Stockholm och sökte förankra mig i tillvaron igen. Jag arbetade som musiker, utbildade mig till rytmiklärare på musikhögskolan, började jobba som rörelsepedagog + diverse restaurangjobb. Jag gifte mig och hade tillsammans med min man ett afrobeatband där jag spelade saxofon. Tillvaron var ganska god, men jag slutade inte med mitt sökande efter ärlighet, sanning och autentisk kärlek. Jag kunde inte upphöra att fundera över varför jag upplevde ett sådant avstånd till livet. Som om jag inte riktigt var här, inte fullt ut i kontakt. Äktenskapet knakade i fogarna, jag utbildade mig till massageterapeut. Och 1998 gick jag och min man skilda vägar.

Jag jobbade som rörelsepedagog på Kulturama och Calleflygare, startade företag med massageverksamhet och jobbade som vårdbiträde på äldreboende. Och jag sökte terapeutiskt stöd för mina själsliga processer. Den bön jag bar i mitt hjärta löd:

visa mig, vägled mig, befria mig...!

Kontaktimprovisation är en improviserad dans-/rörelseform där man dansar i kontakt med varandra. Denna dansform skulle komma att utgöra en stor del av mitt liv under flera år framöver. Här fann jag utrymme att utforska rörelse, kroppskännedom, beröring, kontakt och livets fysikaliska lagar, såsom gravitation, momentum, flow och fysisk kommunikation. Kontaktimprovisation blev en meningsskapande verklighet för mig där jag kunde utforska livets djupare aspekter och finna verklighetsförankrat relaterande i närvaro och kontakt.

Min kropp är mitt tempel. Lager efter lager efter lager... oändliga är de rymder jag når genom min fysiska närvaro! Men i kroppen bor också alla emotionella och kognitiva präglingar, minnen och trauma som hindrar min genuina kontakt med mig själv och andra i mitt hjärta.

Jag fann en kroppsterapeut som jag fick behandlingar av under en period. Det öppnade upp upplevelser och djup i min kropp som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Jag dök av hjärtans lust djupt in i dessa processer, för det jag fann där var ju en stark och genuin kontakt med min livskraft! Känslan av kontakt och befrielse var för mig oemotståndlig. Äntligen upplevde jag livet så där skönt och nära som jag alltid längtat efter!!!

Men parallellt med det sköna fanns också en ohygglig smärta... Energierna bubblade och for i min kropp, men det tog aldrig slut. Lager efter lager... känslokomplexen avlöste varandra som vågor ur ett djupt och outgrundligt hav. Från skrattet till gråten till ilskan till glädjen... och sedan började allting om igen. Minnen och associationer dansade upp till ytan, tog plats i mitt medvetande och i min kropp och jag drogs med av denna våldsamma energi som inte skonade någonting av det jag försökte hålla fast vid.

När flödet väl hade öppnats var det omöjligt att stänga av det igen. Vanligtvis hålls mina energier samman i något som kan kallas 'jag' - min kropp, mina känslor, min energi. Nu löstes gränserna upp och min energi flödade ut över dessa gränser. Allting runtomkring mig blev en del av mitt inre - det inre i det yttre, det yttre i det inre... Kanske man kan likna det vid en regressiv upplevelse, där min öppenhet blev likt ett spädbarns - men till skillnad från ett spädbarn var jag ju vuxen och full av inlärda former och 'program'. En inre konflikt mellan min djupa livskraft och mina präglingar och inlärda mönster kastade mig med våldsam kraft rakt in i livets alkemi... eller ut i yttre rymden... det är svårt att förklara exakt vart jag tog vägen i mina försök att hålla samman mitt medvetande och min energi...

'Jag är medveten om att jag befinner mig på en plats, eller i en dimension och ett utforskande som är djupt och innerligt och som också är obegripligt för en utomstående betraktare. Därför placerar jag föremål framför ytterdörren, som ett hinder, en barriär, en försäkran om upprätthållandet av den integritet jag inte längre förmår att hålla. Bakom min trygga dörr tillåter jag processen att ta plats. Mitt rum blir en yttre manifestation av min kropp. Alla energier – de som löser upp och de som blockerar – tar form genom symboliserande matchningar. Det är som om min energi på ett påtagligt sätt har trängt ut igenom min hud och kroppens gränser är inte längre förbundna till min kropp utan min kropp är förkroppsligad i hela mitt hem. Ett dammkorn blir ett projiceringsobjekt för en känsla av grus i mitt inre system och när jag dyker ner i känslan väcks behovet av någonting som kan rena denna upplevelse. En skål med vatten blir ett hav där dammkornet kan lösas upp och jag häller soppan i en kastrull som får koka på spisen. En värme sprider sig i kroppen och jag känner mig inspirerad och motiverad! Ur denna inre värme och trygghet stiger en oändligt djup sorg upp som en jättelik bubbla som brister när den kommer upp till mitt hjärta. Gråten väller fram ur ett avgrundslikt djup som inte tycks ha någon botten och när tårarna sinat finns bara tomheten kvar. Nu sveper en vind in i mitt inre rum – eller är det ett fönster som står öppet och släpper in den kyliga luften? Jag upptäcker att mina byxor är blöta och jag fryser ända in i benmärgen, men hela lägenheten är kall och det är blött på golvet. Jag ska sätta på mig varma, torra kläder men upptäcker att mellan mig och garderoben ligger en röra utav papper med anteckningar, sängkläder som lindats kring föremål av keramik och glas och kanske gömmer sig glasskärvor i röran så jag måste gå försiktigt för att inte skada mina fötter. När jag fokuserar på mina fötter upptäcker jag att de känns ömma och svullna. Huden är ytterst känslig för beröring.

Är jag levande eller död? Vem, eller vad, håller samman denna upplevelse? Jag kämpar för 'mitt liv', det liv jag trodde var verkligt och den jag trodde att jag var. Liksom kroppens celler vibrerar med en viss intensitet, så vibrerar också den innersta kärnan i allt som omger mig. Jag njuter av en fantasifull lek där jag ordlöst matchar inre upplevelser med yttre objekt. Det känns så 'riktigt'. Jag undersöker och utforskar hur den yttre verkligheten samverkar med min inre verklighet.  

Likt Alice i Underlandet faller jag ner genom ett hål i marken och finner mig plötsligen i en annan värld. Allting vibrerar av energi, min kropp öppnar sig och mitt medvetande tillåter sig att släppa det kognitiva greppet och jag kan röra röra mig i energiflödet. Jag befinner mig i kroppens universum, jag rör mig i hjärtats rymd. Men det finns 'grus' i mitt system. Smärtor, minnen, försvar och blockeringar av flödet stiger fram som energiformer i min kropp. Jag går in i känslan, utan ord. Jag andas djupare in i kärnan av känslan. Medvetandet öppnar sig i sina försök att finna förankring för detta ordlösa rum och begreppen som växer ur upplevelsen är vidsträckta, existentiella och allomfattande.

Jag finns inte mer. Ändå finns jag. Jag upplever intensivt den energi som lever mig genom min kropp och mina sinnen. Men jag kan inte helt säkert avgöra om jag är i min kropp, eller om min kropp har öppnat sig som en förlängning av mitt medvetande och 'blivit allt'. Eller befinner jag mig i 'framtiden' eller i 'det förflutna'. Hur som helst finns inget annat att göra än att följa med.

Jag följer energin till platser där upplevelsen är så sammanpressad och energin så tät och tung att jag slutar andas. Jag ger upp mitt andetag och faller djupare. Där återuppstår livets rörelse igen och jag färdas genom kreativa rum av färger och former och symbolik. När jag fortsätter att följa energin tunnas den ut och blir lättare och lättare. Den blir som gas, helt syrefattig, och jag får åter ge upp mitt andetag till en ljus och lätt energi där allt förkroppsligat upphör att existera. Återigen föds livet ur ljuset och så fortsätter det. Om och om igen tvingas jag släppa taget, ge upp andan och dö för att födas på nytt. Genom min kropp föder jag nya former och nya tankar. Det är som om jag hela tiden kräks nytt liv ur en rörelse som inte går att stoppa.'

Är detta ett fängelse eller en väg till befrielse?

Det går inte att färdas hur långt som helst i medvetandet så länge min anknytning till livet och jorde-relationerna finns kvar. Den här första gången var det så, om jag minns rätt, att min pappa och min syster på något sätt fick klart för sig att något inte var 'som det skulle'. Min far tänkte väl i sitt kreativa sinne att han skulle kunna hjälpa mig att finna vägen tillbaka till jorden, så han kom och hälsade på. Det var stökigt för att inte säga kaotiskt och jag tyckte nog själv att jag var kontaktbar, men min pappa är möjligtvis av en annan åsikt... Han snurrade runt med mig i mitt hem ganska länge - kanske ett dygn eller så. Sedan var han tvungen att ge upp. Med värk i ryggen och med en galen dotter i handen hastade vi ner till psykakuten. (den ligger nära, på gångavstång - så bra!)

Det blev våldsamt. Varför blev det så brutalt? Jag var ju helt skör och öppen och rädd... Jo, det blev brutalt för att jag vägrade intaga medicinen som ordinerades. Där uppstår en konflikt. Min vilja emot personalens vilja. Ur skörheten och öppenheten växer en oanad styrka, dessutom är jag van vid att dansa i akrobatisk och fysisk kontakt så jag kan tänka mig att jag uppför mig ungefär som en hal fisk på torra land. Jag flyger som en vante i händerna på många vårdare vars uppgift är att spänna fast mig i en bältessäng och ge mig en stesolidspruta. En kamp för mitt liv - för inte förstår jag väl då att personalen vill hjälpa mig! 

De utgör just i den stunden mitt yttersta hot!

Det kallas för 'psykos' och sedan var det inte mer med det. Ingen frågade hur jag upplevt min verklighet, allt det djupa och himlastormande avfärdades som en 'psykos'! Vad vet den irrationella verkligheten om diagnoser - en utomordentligt otillräcklig förklaring!

- Vad är Kärlek?

- Tja, det är bara kemiska processer i hjärnan. Det finns mediciner som kan balansera sådana irrationella och obegripliga företeelser!

- Livets mystik? 

- Nej, det tror vi inte på! Du behöver 'sjukdomsinsikt' och 'behandlingsmotivation'!

Nej - för tänk om det är precis tvärtom! Att pyskiatrin behöver uppdatera sina attityder och föreställningar. Själen är ingen linjär och mätbar företeelse! Det är ett mysterium med oändligt många bottnar och dimensioner. 

Låt er berikas och ta inte ifrån mig mitt levande liv - för då dör jag!

....................................................................................................................

Detta var år 2001. Föga anade jag väl då att detta var början på en resa och ett utforskande av komplexiteten i mitt psyke och min kreativa intelligens som skulle sträcka sig ända fram till idag! Genom bältesläggningar och tvångsvård - genom kreativa processer,'andligt' sökande och 'andliga' möten, personlig utveckling, shamanistiska ceremonier och processer, frigörande dans och andning, integrativ bildterapi - åter till inskränkta attityder, diagnoser, mediciner - tillbaka till härligt, kärleksfullt hållande i djupa grupprocesser och utforskande relationer - för att åter insjukna och bli omhändertagen... 

... Hur många vändor? Hur många gånger slagen till marken, missförstådd och utesluten? Hur många gånger orkar man, hur många gånger orkade jag? Hur många gånger hopp och tro om att 'detta är den sista gången, nu kan jag det här!'...

...och sedan  besvikelse över mina egna 'misslyckanden' och smärtan i att bli essentiellt missförstådd?

Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag dansat in på psykakuten med ett intensivt påslag av energi och mötts av förskräckande attityder och aggressivitet av ett slag som matchade min intensitet. Gråten i mitt hjärta har ingen botten då det kommer till smärtan i dessa djupa missförstånd och min egen djupa längtan efter att någon gång bli bemött med kärleksfull förståelse. Ja, jag vet att det är mycket begärt - eller att många tycker att det är mycket begärt. Jag tycker egentligen, i ärlighetens namn, att det är just den uppgiften som psykiatrin borde lära sig att bemästra och vara intresserad av att bemöta! Jag vet att det är många som håller med mig, men svaret på frågan är inte enkelt och självklart. Men det minsta man kan begära är kanske att viljan till förståelse ska finnas. Nu hoppas jag, och tror, att det är precis så - att viljan finns inom dagens psykiatri. Det är en bra början! 

Hur kan vi möta en människa som har 'gått sönder' i psyket/själen på ett sådant sätt att vi förmedlar hopp och tro och läkning? 

Vi behöver inte i första hand söka i de ekonomiska resurserna. Vi behöver börja i attityderna! Där kan var och en som har med psykiatrin att göra gå till sitt egna hjärta och ställa denna fråga. 

Det kan göra en enorm skillnad - tror jag!