Kreativa processer - hypomani och maniska skov

För att kreativa processer ska kunna bli konstruktiva och bära frukt krävs det, som jag ser det, vissa förutsättningar. 

Exempelvis:

God anknytning och förankring

Ett växelspel mellan aktivitet och vila

Ett avspänt förhållningssätt som ger utrymme för lyssnande

Öppenhet, mod och fördomsfrihet

Förmåga att ge sig hän

En organiserande struktur av något slag

Visioner och mål som motiverar och inte låser idéflödet

Hypomani och mani är kreativa 'påslag' som saknar något av ovanstående. Det som blir till sjukdomssymtom är egentligen 'bara' oförmågan att härbärgera processen med sunda gränser, integritet och bibelhållen förmåga till socialt samspelande.

Den dyrbara skatten av att ha förmågan att öppna upp sitt sinne till det kreativa flödet, går förlorat då det uppstår ett glapp mellan den inre upplevelsen och de yttre omständigheterna. Vanliga symtom kan t ex vara att man gör av med för mycket pengar, startar omöjliga och orealistiska projekt, kastar sig in i mindre goda relationer osv...

Som jag ser det handlar detta inte i första hand om vilka handlingar och projekt man hittar på, utan det handlar först och främst om gränser. Dvs min förmåga att hantera och centrera min egen livsenergi  på ett sätt som fungerar - att härbärgera processen , helt enkelt!

Hypomani och mani som blir till 'sjukdomssymtom' kan betraktas som en strategi för att undvika smärta, tänker jag. Ett kraftfullt maniskt skov är ofta också mycket starkt i sin energi och gärna med en (överdrivet?) intelligent eller genialisk förmåga och envishet, som får människor i omgivningen att känna sig uppgivna eller att tröttna helt. För när jag har varit manisk har jag varit helt uppfylld av det sköna och snabba flödet, och det är inte så många som har ork och tålamod att hänga med.

För att komma till rätta med mina maniska skov har jag arbetat djupt och ingående med det trauma och den anknytningsstörning som jag, så att säga, dissocierade ifrån genom att speeda på. På detta sätt blir det möjligt att integrera aspekter som dissocierats, och att centrera och hantera livsenergin på ett kreativt sätt.

I denna process har det, bland annat, varit viktigt att

- respektera, acceptera och till och med uppskatta mina maniska och psykotiska episoder 

(som en strategi som har skyddat min sårbarhet, och som en tillgång och en ingång till att förstå mig själv och mitt sätt att hantera mina känslor och min energi)

- bygga upp min förmåga att känna och härbärgera mina känslor

- finna relationer där det funnits ett utrymme att processa detta

- lära mig att sätta gränser för min känslighet

- finna konstruktiva sammanhang där min kreativitet har fått utlopp och utrymme

- successivt våga/förmå att känna allt det jag känner och kunna vara med det 

- att lära mig att säga 'förlåt' och att förlåta

- att våga pröva nya vägar

Att väva samman och att bygga broar emellan ytterligheter har för mig varit en både kreativ och andlig process. Att våga lita till att den friska livsenergin bär processen på ett sätt som stundtals ligger bortom mitt förstånd, har inneburit ett överlämnande som jag inte ångrar!

Kreativa processer rör sig mellan olika 'nivåer' i vårt psyke. Det är inte 'rationellt' i första hand, utan handlar om att våga sträcka sig utanför det välbekanta, för att hämta ny inspiration och finna nya lösningar.