o-ordning mellan polerna

På engelska kallar man bipolär sjukdom för 'bipolar disorder', inte 'bipolar desease'.
Jag tycker att det är ganska bra, för egentligen handlar det, som jag ser det, främst om en oordning, en obalans och en oförmåga att finna den jämvikt, på alla plan, som ett kreativt psyke behöver.

Allting i livet är i ständig rörelse och förändring, och oförmågan att finna den kreativa balansen är på inget vis kronisk!!! Jag ser det snarast som att den 'bipolära oordningen (som diagnostiseras 'bipolär sjukdom' i Sverige) är ett uttryck för att man också besitter en förmåga till att hantera 'det hela' - hur det nu än ser ut för varje enskild individ!

Den bipolära sjukdomen sträcker sig med full kraft emot de högsta höjderna och till de djupaste djupen. Det är som att de som bär denna sjukdom har en förmåga och en öppenhet till att kliva över begränsningar för att sträcka på sin själ en aning.

Alla 'friska' levande människor upplever någon form av 'bipolaritet' i livet, en upplevelse av livets paradoxer och motsättningar. Det är en grundläggande drivkraft i livet - att det finns polaritet!

Mellan polerna ryms våra liv - mellan himmelen och jorden, mellan man och kvinna, mellan mani och depression, mellan livet och döden.

Jag ser det som att vi begår ett vansinnigt misstag då vi försöker att ställa ytterligheterna tillrätta med mediciner! Och det är inte en anklagelse gentemot de människor som i dagens läge trivs med sina mediciner. Det är mer en fundering riktad till en frågeställning omkring en samhällsnorm.

Att t ex låta en depression få 'ta plats' med den bakomliggande insikten att någonting faktiskt finns att 'hämta' där, skulle förändra vår syn på varandra och det skulle ge en fördjupning i vår samhällsnorm, som skulle kunna omfamna ett djupare skikt av vår 'bipolära verklighet'.

Idag går Sverige 'på knäna'. Utan psykofarmaka skulle Sverige inte kunna 'bära sig'.
Är det friskt och skönt?

Är det så vi vill ha det?
Vad kostar det?
och
Vad är meningen och målet?