Bipolär typ I

Bipolär sjukdom kategoriseras och diagnostiseras i olika grader.
Jag är specialist på hur det varit för mig själv, och eftersom jag aldrig varit verkligt intresserad av själva det diagnostiska kategoriserandet så fokuserar jag mer på mitt 'innifrånperspektiv' på min väg emot läkning och förståelse. Dvs jag lägger samman det som påläggs mig utifrån med den inre upplevelse jag har/har haft. Det har aldrig gjorts någon regelrätt utredning kring min diagnos. Det har, enligt min läkare, inte behövts för det har varit uppenbart ändå. Men jag har ibland försökt att ta upp frågan och sagt t ex att:

nej, det här med bipolär... det kanske inte är en riktig diagnos. Jag kanske är mer schizfren egentligen?
eller
Schizoaffektiv psykos/cykloid psykos, är det inte egentligen en psykossjukdom jag har?

Då har jag fått veta, från min läkare, att det egentligen inte spelar så stor roll. Cykloida (återkommande) symtom med psykotiska inslag kan vara en del av bipolär sjukdom I.
(Från början kallades min sjukdom för schizoaffektiv psykos/schizoaffektivt syndrom, för att så småningom falla in i kategorin bipolär sjukdom typ I.)

Men trots alla fina diagnostiska utsagor så var det faktiskt ingen inom den psykiatriska vården som på allvar frågade mig vad jag egentligen hade upplevt under mina schizoida-cykloida-psykotiska-maniska och 'sjuka' episoder. För mig var det centralt att få berätta om mina fantastiska upplevelser (för mig har mina skov varit huvudsakligen extatiska upplevelser. Jag har alltid känt mig buren av 'någonting större' än mig själv) för att kunna förstå och integrera sådant som varit verkligt överväldigande. Men det skulle dröja ca 10 år av idogt arbete innan 'den goda kontakten' med psykiatrin började ta form.

Jag är ännu i denna stund vaksam på hur jag pratar om detta. Jag vet ju så väl att det är ett 'sjukdomssymtom' - om man har en bipolär diagnos - att tala om andlighet, storslagenhet och fantastiska och kreativa visioner. Samtidigt är det så att jag, äntligen, har kommit till den platsen i mig själv där jag inte längre behöver 'fråga om lov' - för jag bor i mig själv och min dynamiska och kreativa auktoritet bär mig fint idag i god kommunikation med familj och vänner.

Diagnostiska klargöranden:
Bipolär typ I:
Rymmer svåra episoder av manier och/eller allvarliga depressioner
Psykotiska symtom kan förekomma
Extrem 'skörhet' (känslighet inför stress och utifrån kommande intryck) kan komma att utvecklas

Bipolär typ II:
Rymmer mildare episoder av hypomani, mani och/eller depression
Ökat kreativt flöde och självkänsla i de maniska skoven
Ökat sömnbehov under de depressiva skoven.

Trots att symtomen vid bipolär typ II - depression kan likna symtom man ser vid vanlig depressionssjukdom, så brukar man ändå göra en åtskillnad.

Behandlingsfokus vid bipolär sjukdom brukar ligga på
- stämningsstabiliserande medicinering
- i bästa fall psykoterapi
- utbildning och stödsamtal för ökad sjukdomsinsikt

Detta var aldrig tillräckligt för mig. Jag upplevde bristen på verkligt engagemang, nyfikenhet och dynamiskt och fördomsfritt bemötande som synnerligen omotiverande. (vilket ju, även det, kunde uppfattas som 'bristande behandlingsmotivation', 'bristande sjukdomsinsikt' och symtom på 'bipolärt storhetsvansinne')

Men - nej! - jag la i stället hela min själsliga motivation och kapacitet på andra former av behandling/ interaktioner och stödjande sammanhang och nätverk. Mitt mål var att lära mig att härbärgera och hantera mina intensiva upplevelser.

Nu gör jag faktiskt det. Tro det eller ej!