Det irrationella i en rationell kultur

För att bättre förstå mina perspektiv kring den bipolära situationen kan man beskriva det som att jag ser en slags 'kulturkrock' - mellan det rationella sinnet och den irrationella helheten (som rymmer hela vår fenomenologiska verklighet - känslor, kropp, sinne, minnen, arv, miljö...osv...)

Vår kultur präglas av det rationella förståndet.
Den bipolära situationen blir, betraktat från denna plattform, en mycket irrationell företeelse.
Det rationella sinnet säger att det irrationella är 'inadekvat', vilket egentligen säger mer om det rationella sinnets begränsningar än om den faktiska 'sanningen' i utlåtandet. För det rationella kan inte omfatta och förstå det irrationella varandet och de uttryck som kan bubbla upp ur ett associativt, fantasifyllt sinne som öppnat sig inför det irrationella.

I det bipolära psyket blottläggs denna konflikt som en inre angelägenhet. Någonting trycker på i maniska och psykotiska skov, och får det rationella sinnet att rasa samman. En livskraft som inte blivit fullt ut integrerad har förmågan att rasera sådana rationella strukturer som inte tjänar helheten. Men eftersom det rationella också kan upplevas som en garanti för fortlevnad i min rationella kultur så försöker psyket att hålla kvar den rationella strukturen och detta resulterar i ett maniskt påslag eller ett psykotiskt skov. När detta 'projekt' sedan visar sig 'misslyckas' och jag blir omhändertagen och bemött utifrån ett rationellt förstånd är ett naturligt resultat att jag upplever skam över detta misslyckande. Kanske också för att den livskraftiga drivkraften ur ett historiskt perspektiv i västerlandet har varit omyndigförklarad, förbjuden, förtryckt och inlåst.

I depressionen lägger sig starka tabun och förbud som en tung och ogenomtränglig energi över den kreativa livskraften. Jag dukar under inför en inneboende kraft som inte tillåter det irrationella och livskraftiga att existera. Samtidigt är det kanske öppenheten inför det irrationella, det som känns, det som lever inombords som är lösningen på situationen. Men under en depression känns det som om detta inte är tillgängligt alls. Personligen upplever jag att det ligger väldigt mycket rädsla och trauma i denna blockering. En irrationell rädsla, och en ovilja att återuppleva det trauma som det rationellas övergrepp gentemot det irrationella har skapat i mig - genom min kultur, min historia, mitt arv och min  miljö.

Det som gömmer sig bakom polariteten mellan det rationella och det irrationella är livskraftiga och verkliga kvaliteter och företeelser så som:

Kvinnlig kraft, visdom och kreativitet
Mystik och andlighet
Starka känslomässiga uttryck
Ilska
Sexualitet
Kreativitet
Livets existentiella djup

Så länge dessa kvaliteter underställs de rationella delarna av psyket uppstår en konflikt som kan komma till uttryck i en dynamik som kan beskrivas som dualiteten mellan offer och förövare. I denna dualitet finns ingen lösning att finna.

Lösningen ligger i att säga 'ja' till de gömda aspekterna som namngivits ovan och att förmå mig till att låta mitt rationella sinne bli ett användbart redskap och en struktur i helhetens tjänst - inte en självförgörande och förtryckande tyrann!

Att finna omständigheter och relationer i mitt liv som stödjer kontakten med min essentiella och kreativa natur är avgörande för min förmåga att utveckla och integrera dessa aspekter.

Här har psykiatrin mycket att lära.
T ex:

Att förstå att det som ter sig 'inadekvat' också rymmer ett frö av essentiell och väsentlig verklighet hos den som uttrycker symtomen.
Att lära sig att lyssna förutsättningslöst
Att förstå att 'symtombäraren' har alla redskap han/hon behöver för sitt tillfrisknande
Att ge stöd i stället för rationella utsagor
Att ge utrymme och acceptans

I morgondagens psykiatri förväntar jag mig ett gott emottagande
- med god mat, varma bad, massage, utrymme för kreativa uttryck, vackra färger och genomtänkt inredning på avdelningen .. bl a

Något att se fram emot!
:-)