Stress

Jag är en känslig människa, vilket innebär att jag har ett stort behov av att integrera mina 'extroverta interaktioner'. Jag behöver ibland vara alldeles stilla och inte göra något annat än att andas. I min kropp 'dansar' mina emotioner, känslor, tankar och energier och jag behöver utrymme att bara iaktta vad som sker inom mig utan att döma eller gå i reaktion. I denna stillhet kan jag vila och integrera sådant som hänt i mitt yttre liv (det kan vara sådant som hänt under dagen, men även gamla och ännu inte integrerade minnen och upplevelser stiger fram i detta inre rum).

Jag tror inte att det behovet är ovanligt. Kanske behöver vi alla stunder av stilla meditation och återhämtning. Men vad jag själv upptäcker ju mer jag stillar mig är hur extremt stressad jag har varit, och ännu finns rester kvar i mig av en till synes obefogad stress.

Hur kan man överleva som känslig människa i vårat samhälle? frågar jag. Det är som om själva samhällsstrukturen är formad efter något annat än vanliga, medmänskliga behov.

Vad är det egentligen som formar och bygger vårat samhälle?
För det är ju vi - medborgarna - som utgör detta samhälle och som skapar det!

Hur kan vi ha hamnat i en situation där det viktigaste i livet - kontakt, kontinuitet, trygghet, kärlek - tycks vara satt på undantag? Det finns väl egentligen ingen levande människa som vill ha det så!?

Eller!?