Tidiga tecken

En viktig del i behandlingen av bipolär sjukdom är att lära sig att känna igen 'tidiga tecken', så att man kan förstå när ett skov är i antågande och vidta lämpliga åtgärder. Enligt min erfarenhet är det mina närmsta anhöriga som först plockar upp att 'något är på gång'. Det rör sig, till en början, om mycket subtila signaler som uppfattas som inspirerande, roliga, kreativa, glädjefyllda och upplyftande för de som inte känner mig så väl.

Men min familj och mina närmaste vänner plockar upp något helt annat. Det som ter sig som inspiration i ett sammanhang blir en oroande signal för de som känner mig väl.

Mina 'tidiga signaler' kan handla om:
- att jag pratar vidlyftigt om 'villkorslös Kärlek'
- att jag pratar fortare än vanligt
- att jag 'glömmer bort' att andas mellan alla ord som flödar ur mig
- att jag börjar städa
- att jag blir känslig för kritik
- att jag ringer/söker kontakt oftare än vanligt
...och så förstås de klassiska symtomen:
- minskat sömnbehov, minskad aptit


Nu har jag med åren lärt mig att själv plocka upp dessa signaler, att stå kvar i den smärtsamma insikten att all denna sköna glädje leder till inläggning på akutpsyk om jag inte stannar upp.

Men hur kan jag bromsa mig själv?

Min medicinska strategi och överenskommelse med några yttre auktoriteter i  mitt liv är att jag börjar medicinera med litium när jag känner dessa tidiga signaler. Men för mig själv och min envisa drivkraft emot självinsikt är det motsägelsefullt att stoppa i mig medicin bara för att jag känner glädje och inspiration! Dialogen är viktig där, och främst handlar det för mig om att balansera min egen rädsla (för mig själv och för nya övergrepp och inläggningar)

När jag känner mig trygg i mig själv går allting bra.

Där uppstår ännu en balansakt:
- att balansera mellan yttre och inre auktoriteter.
... för visst har jag varit övermodig många gånger, känt mig full av tillförsikt och självförtroende och trott att jag var trygg, fastän jag egentligen balanserade på gränsen... och var ganska ensam!

Det hypomana/maniska tillståndet blir endast förankrat, verkligt kreativt och fruktbärande om det kan förankras i goda relationer! Annars blir det som en kraftfull 'bubbla' som far iväg i full kareta emot omöjligt omnipotenta projekt.

Så mitt i glädjen måste jag hejda mig.
Jag måste stanna upp!
Lägga mig/sätta mig ner
Andas
Känna
Vara i min kropp
Lyssna
Vila
Kanske dansa lite, eller måla, eller spela en sång

...och då kommer sorgen
och jag 'hämtar hem' mig själv