Vem är 'friskast' vem är 'sjukast'?

Jag inser, när jag sitter och skriver om Bipolär sjukdom och försöker att klargöra vad det inneburit för mig, att det fortfarande finns en känsla av att jag måste 'stå till svars'. Att jag måste förklara och berätta på ett sådant sätt att ingen ska kunna anklaga mig för att vara 'ovetenskaplig' eller att säga sådant som i något avseende är liksom 'förbjudet' att säga!

Livet är en sådan fantastisk och mångdimensionell historia! Men i vår samhällsnorm lever vi med så mycket rädsla. I grund och botten tror jag att all rädsla, som kan ta sig många olika uttryck, ändå pekar emot ett och detsamma:

Rädslan för att bli utesluten ur gemenskapen

Av den anledningen är vi bland annat rädda för det vi tror är 'galenskap'. Vi dömer det som är annorlunda och skyddar vår heder bakom falska fasader, samtidigt som vi pekar utanför oss själva för att rättfärdiga vår egen lögn! Personligen tycker jag inte att det är så 'friskt', om man säger så...

När det handlar om 'psykisk ohälsa', om diagnoser och om funktionssätt som är 'annorlunda' kommer det rationella sinnet inte att kunna räcka till, hur mycket vi än försöker. För i många fall handlar det om familjemönster och/eller kollektiva överenskommelser som är 'för snäva' för själva livets fantastiska helhet. Detta kommer till uttryck genom att fler och fler människor får en diagnos på sin egen känslighet. Någon/några måste ge uttryck för det som trycks undan!

Kan det möjligtvis vara så att den situation som tar sig uttryck genom koncentrationssvårigheter, sociala svårigheter, manier, psykoser, depressioner osv är ett uttryck för någonting väsentligt? En signal, snarare än en sjukdom. Och hur ska vi då kunna stödja och hjälpa dessa personer till läkning, om det inte finns någon i systemet som är verkligt frisk?

Missförstå mig rätt nu! Jag vet att det finns många som gör allt vad de kan för att bidra till människors läkning - även på befintliga psykiatriska institutioner. Jag tror egentligen inte att detta ligger på ett individuellt plan, utan det handlar om kollektiva attityder och system som ingen riktigt tycks rå över.

Många människor har jag mött som varit genuint intresserade av att arbeta med människor i kris, men som inte stått ut med att arbeta kvar i det psykiatriska systemet. Så ska vi inte ha det!

Psykiatrin ska vara en plats som man vill komma till, som man gärna vill arbeta på och som man med tillitsfullt förtroende kan skicka sina nära anhöriga till! Ja, det kanske är det för somliga idag, men det är alldeles för många människor som inte vill söka hjälp där för att de inte upplever att de får någon verklig hjälp!

Detta problem handlar inte i första hand om resurser, utan om attityder!

Jag vill se en psykiatrisk vårdinstitution som är öppen och fördomsfri. En som erbjuder goda möten, massage, varma bad, vackra miljöer, vila och rehabilitering...

En förutsättning för att detta ska kunna ske, tror jag, är att man börjar titta lite på vad man har för föreställningar om psykopatologi. Kanske är det så att även 'den psykotiske', 'den maniska', 'den autistiske' eller 'den svårhanterliga' patienten har precis samma mänskliga behov som 'du och jag'! Och när man blir behandlad med vanlig, hederlig, mänsklig respekt och önskan till att förstå - då kommer vi alla till vår fulla rätt utifrån den kapacitet vi besitter.

Det är ju ganska enkelt, eller? ...
Och det känns - i mig - friskt, sunt och enkelt!